Amor Towles, Ellika Lagerlöf, Samanta Schweblin, Bora Chung, Hans Gunnarsson… Novellsamlingarna har stått för några av det senaste året starkaste läsupplevelser och det är en trend som fortsätter att leverera.
Soraya Bay är den senaste i raden av författare som hyllats, aktuell med debuten Ymnighetshornet som fått recensenterna att associera till Ruben Östlund och Lina Wolff. Däri hittar vi sex noveller om vår samtid och en dystopisk framtid som ger läsaren ett obehagligt skav som aldrig lämnar en.
– Hela novellsamlingen handlar om kvinnor som blir mer och mer frustrerade över att vara i underläge hela tiden, säger Soraya Bay. Det kanske är cyniskt, men tyvärr så är ju kvinnan ofta det och samtiden utvecklar sig mer och mer i den riktningen igen i flera delar av världen.
Många beskriver dina berättelser som frustrerande och din röst som arg, hur känner du för det?
– Jag blir glad av att kritikerna och läsarna kan se vad jag velat göra, dvs skildra det som bubblar under ytan på mina karaktärer, det är inte givet. Det är mycket mer värt att läsarna ser vad jag velat förmedla med texterna än att få superlativ och hurrarop.
Soraya Bay – novellförfattaren – vem är det? Skiljer sig hon från personen Soraya Bay?
– Haha, jag har nog inte tänkt på det som att det är två separata delar av mig själv, men det är det kanske. Jag tror att jag kan ge uttryck för ett mörker och en humor i text på ett sätt som jag inte kan i det verkliga, vardagliga köttlivet. En av mina kollegor berättade nyligen att hon ser mig i ett helt nytt ljus efter att ha läst Ymnighetshornet och när jag frågade vad det var som var nytt så var det just mörkret.
Novellen som format, minns du var du hittade det?
– Jag minns att jag läste Bortbytingen av Selma Lagerlöf i högstadiet och jag vill minnas att jag var begeistrad men det är antagligen ren efterhandskonstruktion. Jag har ingen aning. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg böcker jag läst, tyvärr.
Hur är det att skriva i formatet novell?
– Det är ljuvligt och fruktansvärt på samma gång. Det svåra är att du behöver hålla läsaren i ditt grepp från start till slut. Du får inte tappa läsaren. Skriver du en roman är det liksom inbyggt i formen lite, med långsammare partier där läsaren kanske inte behöver vara helt fast. Men har du bara några sidor på dig att berätta din historia kan du inte kosta på dig det. Men det tar mig till en av fördelarna, vilket är att man behöver koncentrera satan ur berättelsen och verkligen se vad kärnan i den är och hitta på små vändningar hela tiden. Den bästa komplimangen jag kan få som novellförfattare är ”jag vill läsa mer, jag önskar att det var en hel roman!”.
Novellen sägs ofta handla om ”ett ögonblick” snarare än en hel livsresa – stämmer det med hur du ser på formen?
– Jag försöker skriva utifrån ett definierade ögonblick i någons liv. Hitta tillfället då allt förändrades eller då karaktären lärde sig något avgörande om sig själv och sitt liv. Jag gillar att skriva med mycket driv och energi och då lämpar sig ögonblick oerhört väl, det får en sån laddning.
En novellsamling känns lik en LP-skiva på det sättet att det är viktigt vilken ordning berättelserna kommer i. Varför ligger dina noveller som de gör i Ymnighetshornet?
– Ordningen är enormt viktig för läsupplevelsen. Novellsamlingen är en konstform i sig. Jag vill inte avslöja hur jag tänkt för jag vill inte att det ska påverka en potentiell läsare, men ordningen är mycket, mycket väl genomtänkt!
Läser folk noveller på ett annat sätt idag, tror du? Med tanke på hur vi konsumerar kultur i kortare format?
– Jag tror att det delvis är därför det börjar bli populärt med noveller igen, att det korta formatet premieras allt mer. Jag tror också att läsare uppskattar att kunna hoppa in och ut ur olika perspektiv och karaktärer, det passar nog bättre för våra hjärnor som förstörts av scrollande och behöver ny stimulans hela tiden.
Vad finns det för fördomar kring noveller?
– Att det är mycket enklare att skriva noveller för att formatet är kortare. Det stämmer tyvärr inte. Det är skitsvårt att skriva noveller, bara av helt andra anledningar än varför det är svårt att skriva en roman.
När Samantha Schweblin var i Stockholm frågade hon ”vem är det som har bestämt att en berättelse ska ha en speciell längd egentligen?” Är det en fråga som du också funderat på?
– Nja, men det är tråkigt att man hela tiden måste ställa novellen och romanen mot varandra. Jag önskar att de bara kunde få vara vad de är och uppskattas för vad de är. Det är ingen tävling!!
Vilken annan novellförfattare vill du tipsa om?
– Jag vill verkligen rekommendera samlingen Her Body and Other Parties av Carmen Maria Machado. Extraordinärt bra novellkonst skrivs annars av Claire Keegan. Och så måste jag slänga in novellen The Lottery av Shirley Jackson. Det är cirka världens bästa novell och finns att läsa gratis på nätet någonstans.
