– Vi var egentligen helt klara med filmen och jag skulle bara kolla igenom den en sista gång när jag märkte att vi hade med en scen där en flicka cyklar utan hjälm. Det blev panik! Dessutom skulle kontraktet på den svindyra programvaran som används för att animera gå ut under kvällen, så teamet fick sitta hela dagen och natten och rita cykelhjälm. Men vi klarade det, nu cyklar Ella med hjälm!
Linda Hambäck berättar om en av de konstiga situationer man kan hamna i som regissör och producent för animerad film. Berättelsen säger också mycket om hur det är att jobba i hennes värld. Hur saker plötsligt dyker upp från sidan, hur man ställer upp för varandra och vilken passion som läggs ner i ett sådant här projekt. Men nu är hon inne i en period där de väntar på att visa upp filmen på några olika festivaler och hon kan vara utanför den bubbla som hon stänger in sig medan hon arbetar med en film. Då jobbar hon, tränar och är med sin familj. Det finns inget utrymme för mingel, äta lunch med folk eller egentligen någonting annat.
– Men så är jag också en ensamvarg, säger hon. Jag gillar att sitta ensam och skriva manus till nästa film, köpa partyhattar till lanseringen och du vet, ha fingrarna i alla syltburkar. Jag brukar säga att vi som jobbar med animation är kulturella maratonlöpare för det är film som kräver långsiktighet, strategi och tålamod. Du vet Giacometti, han som gör skulpturer som kännetecknas av långsträckta och utmärglade figurer, så känns det att jobba med animation. Som om man släpar sig fram med tunga, långa kedjor bakom sig och bara kan gå oerhört långsamt framåt. Och det passar mig så jävla bra!
Det passar också publiken bra. Förutom att Bajsfilmen – Dolores och Gunellens värld setts över två miljoner gånger på SVT, har hennes Apstjärnan, Gordon & Paddy och Tänk om-filmer hyllats och älskats. För ett par år sedan fick Linda Hambäck också Göteborgs filmfestivals hederspris Prisma med motiveringen: ”Linda Hambäcks betydelse för svensk barn- och ungdomsfilm är svåröverträffad.”
– Jag blev jätteglad när jag fick priset. Jag har så lätt att vara i rörelse att jag glömmer bort vad jag gjort, men när de visade min retrospektiv tänkte jag att det var väldigt roligt att jag får göra barnfilm – och att det görs! För jag tror ju att publiken behöver en palett av olika typer av filmer: Både Bilar 5 och Bajsfilmen. Det är ju ändå så samhället ser ut – vi blir förälskade i olika saker.
Den nya filmen heter Dante och är en filmatisering av Frida Nilssons bok Jag, Dante och miljonerna. Det är den andra boken av henne som du gör film av. Hur ser er relation ut?
– Frida är en av Sveriges absolut bästa barnboksförfattare. Hon är Sveriges motsvarighet till Roald Dahl för hon skriver rakt ur hjärtat och hennes karaktärer är inte alltid snälla. Jag älskar det. Jag älskar allt det skaviga, säger Linda. Det gäller även formspråket i filmerna. Jag gillar när det är lite fult, när linjerna inte är perfekta, när man ser att det är skitigt. Men den stora behållningen med både film och skrivna berättelser är när man tas med till en annan värld som man inte visste fanns. Där är vi lika Frida och jag.
Foto: Gabriel Mkrttchian
Vad var den stora utmaningen med Dante-filmen?
– Att skriva manuset. Vi behövde bearbeta texten så att historien blev ”större”. Och även bakgrunderna tog lång tid att teckna eftersom den utspelar sig på flera olika arenor – som till exempel en soptipp. Och man kan säga så här: Soptippen var så jobbig!
Vad är du mest nöjd med?
– Att de medverkande är nöjda med resultatet. Det är min stora motivation. Vad publiken tycker är inte riktigt lika viktigt under skapandeprocessen. Jag kan liksom inte hålla på att oroa mig för det också, för då skulle jag bli helt utbränd.
Några av de medverkande är stora namn som Stellan Skarsgård, Vanna Rosenberg, David Dencik och Melinda Kinnaman. Är det viktigt att få med sig kända namn som röster?
– På ett sätt är det viktigt för att de kan locka folk, men jag vill jobba med dem för att de sjukt bra. Kvaliteten på skådespeleriet är viktig för det höjer naturligtvis hela filmen. Jag är också så pass gammal att jag bara vill leka med de som är roliga att leka med. Och då väljer jag dem som är sköna att vara med på set och som går all in. De måste gilla att jamma och göra det tillsammans med varandra.
Det är inte alltid helt lätt för barnkultur att få utrymme i Sverige…
– Nej, men det är faktiskt väldigt positivt eftersom man då får jobba ganska mycket i fred. Det är inte så många som kommer in och ska tycka, för det är inte lika creddigt att ha en åsikt om en animerad film som att tycka till om nästa Ruben Östlund-projekt. Och att få jobba i lugn och ro är en orsak till att filmen inte heller förstörs längsmed vägen.
Men vad behöver barnkulturen idag enligt dig?
– Jag tror att det är viktigt att man lär sig mer om kultur redan i skolan och att det blir ett kärnämne på samma sätt som sport är, att man lär sig analysera en bild och om de som har gjort kulturen, och förstår de känslor som kultur kan väcka. För det är ju det som kultur gör. Väcker någonting hos oss. Och det är väl just den insikten som gör att jag inte är så rädd eller tycker att det är en katastrof om inte jättemånga gillar min film. Det gör ju inte så mycket. Alltså det gör ju på ett sätt eftersom man kanske inte får en chans att göra en ny. Men utöver det tänker jag att det är bättre att filmen väcker känslor än att den inte väcker någonting alls.
Dante har internationell premiär på Annecy International Animation Film Festival 21–27 juni. Svensk premiär är 11 december.
