– Alla blickar kommer vara på mig, säger Shanti Roney och skruvar på sig. Det känns väldigt obehagligt, och det kanske en konstig sak att säga med tanke på att jag är skådespelare… Men det är verkligen inte något jag gillar.
Du kommer från att ha spelat kung Claudius i hyllade pjäsen Hamlet på Dramaten och ska nu ensam gestalta den kritikerrosade Jävla Karlar av Andrev Walden. Snabba skiftningar och nya scener. Är du en man som gillar att utsätta dig för risker?
– Jag tror att jag är mer benägen att tänka dåliga tankar än bra tankar om mig själv. Men det här är en otrolig utmaning och nu när jag blivit lite äldre vågar jag mer. Jag vågar ta den här risken. Jag tror att det kan bli kul. Det kan bli bra. Det är det ultimata skådespelarprovet att stå själv på scenen i två timmar utan att det händer något. Det är bara jag som står och berättar.
Har du gjort något liknande tidigare?
– Nej, aldrig. Min första reaktion var också ”nej, absolut inte”. Men så läste jag boken i samband med att jag fick frågan om att gestalta den på teatern och kände att det här är en text som verkligen kan fungera på scen. Det är en text som jag tycker om för att den är mörk samtidigt som det finns så mycket humor i den. Det är en väldigt rörande, obehaglig och rolig historia!
Vad i romanen fick dig att tänka att det är en bra monolog?
– Hur Andrev Walden skriver och skildrar världen; han är så detaljrik i händelserna. Och att det är fint berättat utifrån pojkens perspektiv. Han registrerar och betraktar bara och försöker förstå.
Du spelar barn, mamma och pappor i olika upplagor. Vart har du hittat alla de olika karaktärerna?
– Det svåra har varit att inte göra dem till karikatyrer. I boken tycker jag om att både de bra och dåliga sidor av karaktärerna visades upp utan att de blir dömde för vilka de är. Även de med de mest osympatiska dragen har också fina drag, det har jag velat hitta i min rolltolkning. Som alltid när man jobbar med en roll kommer några saker från en själv och ibland plockar man upp konkreta saker du ser på stan, hur någon gör något eller hur någon pratar. Men sen så kommer det ju upp saker i en som man känner igen sig i.
Vilken karaktär ligger dig närmast? Vem är roligast att spela?
– Jag utgår från pojken, så det är väl den karaktären som ligger närmast. Men jag tror ändå att det kommer skifta från kväll till kväll. Vissa dagar har man flyt i den ena och nästa kväll i den andra.
Du står på scen ensam med publiken som medspelare, hur är publiken som medspelare?
– I en ”vanlig pjäs” är publiken bara en stor massa, men här måste jag våga att verkligen prata med publiken. Det ska bli en väldigt spännande upplevelse faktiskt. Min förhoppning är att vi kommer göra det här tillsammans och att vi hittar rätt dynamik utan att de påverkar mig alltför mycket. Jag får liksom inte tro att jag vet vad de känner eller att jag dömer dem om de inte skrattar efter en viss replik.
Vad har du för förhållande till monologer som konstform generellt?
– Jag tycker att det är väldigt fint; ett slags ursprungsteater som berättar en berättelse, rakt upp och ner. Det blir ett väldigt nära, rent och odistraherat möte mellan skådespelare och publik. Jag minns en Lars Norén-regi av Primo Levis bok Är detta en människa med Micke Nyqvist i rollen som en fantastiskt stark teaterupplevelse. Han stod helt stilla i tre timmar och redogjorde för vardagen i ett koncentrationsläger. Han tog en klunk vatten vid ett tillfälle och sen så fortsatte han. Då tänkte jag ”Oj, är det ens möjligt att göra så?”.
Hur har du förberett dig då?
– Det känns som när jag sprang maraton en gång, det är så fruktansvärt mycket att jobba med och jag är inte van att jobba så här hårt med en roll. Jag måste verkligen tänka på att äta bra, sova ordentligt, inte festa och så försöker jag vara i nuet och inte tänka på det för mycket. Om jag blir nervös och stressad kan det låsa sig på scenen.
Vad lär du dig då av det här nya sättet att tänka och jobba?
– Vanligtvis har jag en tendens att skydda mig på scenen, ställa mig med ryggen mot publiken och gömma mig. Jag tänker att det kan vara spännande att se en rygg på scenen ibland, men det går inte här. Så jag lär mig att verkligen öppna upp för publiken.
Alla blickar på dig!
– Just det är mer av en absurd känsla. Jag kommer ihåg en gång när jag spelade Onkel Vanja på Stadsteatern och plötsligt såg mig själv utifrån: Är det här mitt jobb? Jag står och pratar om konstiga kartor i Ryssland för 150 år sen. Och det sitter 450 människor och tittar så här på mig. Det är ju jättekonstigt. Och det är det här jag lever på!
