Bea Uusma – bråkar (fortfarande) med en ö

Författaren Bea Uusma blev läkare för att förstå hur de tre männen i Andrées polarexpedition hade dött. Sen sålde hon sin lägenhet för att bekosta en resa till Vitön. Ändå skulle hon inte kalla sig besatt.

/ 1.10.2025

–  För mig är definitionen av besatthet att det får en att må dåligt, säger Bea Uusma, men expeditionen det enda som får mig att må bra. Det är min roligaste plats! 

För över trettio år sedan är Bea Uusma på en fest och drar ut en bok ur bokhyllan. Den handlar om Andrées polarexpedition. Hon läser den från pärm till pärm och snor sedan med sig boken hem. Det blir början på en fascination som får Bea att sadla om från illustratör till läkare och en jakt på detaljer som skulle kunna förklara på vilket sätt de tre männen som deltog i Sveriges mest misslyckade expedition, Salomon August AndréeKnut Fraenkel och Nils Strindberg, dog. Efterforskningarna mynnade ut i den hyllade boken Expeditionen: Min kärlekshistoria. Boken hade kunnat vara ett avslut för vissa, men för Bea väckte boken och det hon lärde sig på vägen ännu fler frågor än den besvarade. 

– Hela det här projektet är som askar som innehåller svar men också nya frågor. Kommer jag på ett enda litet svar leder det till tio nya saker att ta reda och som i sin tur kräver nya svar. 

En del av de nya svaren, som kunde avslöjas med hjälp av ny kunskap, nya fynd och ny modern teknik, krävde en ny bok. Under de senaste tio åren har Bea därför jobbat på uppföljaren Vitön – en bok som alltså tar ännu oss djupare in i mysteriet. Bea benämner den som ”en smartare storasyster” till den första boken. 

Berätta om platsen som tankarna på expeditionen tar dig till: Hur ser den ut och hur känns den? 
– Det är ett rum med svintjocka väggar. Det är bara jag där och jag är omringad av hyllsystem. Det är ett hyllsystem där allting finns tillgängligt och där jag kan ta en sak från en hylla och sätta ihop med en sak från en annan hylla. Det är en otrolig ordning på de där hyllorna! Och det är en plats där jag regerar och bestämmer. 

Du äger Andrée-expeditionen säger du, men kan det istället vara så att Andrée-expeditionen äger dig? 
– Jaha, det har jag aldrig tänkt på. Jag har aldrig tänkt på att vända på det så där, men det verkar ju så. Om nu en expedition kan äga en? 

Med tanke på att du blev läkare på grund av att du ville förstå och att ditt liv fick en ny vändning på grund av det här intresset, så finns det en chans att expeditionen tycker det?
– Mitt liv skulle absolut se helt annorlunda ut utan expeditionen, jag kan inte tänka mig vilket tråkigt liv jag skulle ha om jag inte hade det här. Sen jag började plugga till läkare har expeditionen varit mitt allt, Det är egentligen helt sjukt att jag gjort en karriär på att älska en gammal polarexpedition. 

Vad har den gett dig då, mer än en läkarexamen? 
– Det har gett mig riktning. Nu låter det som om jag är frälst, men på grund av det här har jag ju alltid något att göra! Men där finns också en rädsla för att magin ska ta slut. Eftersom hela mitt liv bygger på att det finns magi i det här projektet är jag livrädd för att magin ska brytas för då står jag kvar med ingenting. 

På något vis känns det som om boken Vitön är mer intresserad av livet än boken Expeditionen som fokuserade så mycket på de tre männens död. Håller du med om det?
– Vet du, jag skiter i dem? Det handlar ju inte om dem, det handlar om vad de gör med mig. Det spelar egentligen ingen roll vad de dött av eller hur deras kärleksliv såg ut. Jag är helt ointresserad av den där 25-åringen Nils Strindberg. Det är bara känslan i mig som jag vill åt. 

Vitön går du ännu djupare in i detaljer. Du vänder och vrider bokstavligen på prylar, ben och anteckningsböcker, men även på sannolika scenarion på vad som skulle kunna ha hänt på ön år 1897. Till exempel undrar du om männen har bytt kläder med varandra så att eftervärlden blandat ihop dem. Är det i detaljerna som sanningen finns? 
– Ja, det är det. I detaljerna och förståelsen av vad Vitön är för plats och vad den gör med en. Det är därför det är så viktigt att åka dit, tyvärr finns det inga garantier för att man ändå ska komma i land. Det kan vara för mycket is runt ön, eller för höga vågor, eller dimma. Eller så är isbjörnar i vägen, som nu senast. Nästa gång kanske det är något annat som gör att vi misslyckas. 

Din senaste expedition kunde bara vara i land 20 minuter – ett skepp fullastad med experter med specialkunskaper och roliga yrken. Hur kom du i kontakt med dem? 
– Jag har ett otroligt lyxigt kontaktnät! Jag ringde, mejlade och twittrade för att hitta dem. Det har hänt att de även kommit till mig. En av forskarna som var med på expeditionen räckte upp handen under en av mina föreläsningar och sa att han kunde hjälpa mig. Så har det rullat på. 

Men vad har du för pitch för att få folk att tacka ja till det här extrem-äventyret som det ändå är? 
– ”Vill du åka till Arktis? Det är ju så fint och det är ett unikt tillfälle.” Äsch, jag vet inte vad jag säger. 

Hon kanske inte behöver säga något. Bea Uusma är bra på att bjuda in till sitt universum bara genom att vara överintresserad av sitt eget äventyr. Det märks inte minst i boken där läsaren svär över björnarna som står i vägen och blir lika överraskade som museipersonalen när Bea förklarar att det som ligger i montrarna är något annat än vad de tror. Hon förför läsaren och håller henne i handen på samma gång, pekar åt olika håll och låter en få vara med att upptäcka. 

Hon smittar! 

Så mycket att folk tackar ja till att åka till världens mest otillgängliga plats. 

Kommer du någonsin komma till en punkt med den här expeditionen? 

– Hur ska jag veta det? Men så här: Jag kommer hålla på med det här så länge det är kul. Det är ingen som talar om för mig, förutom mitt jättehetsiga överjag, att jag ska fortsätta utforska det här. Jag bråkar liksom med en ö. Det är mitt liv. Men det är kul när saker är svåra och det är sjukt vad det går att göra med det som drivkraft!