”Döm inte en bok efter omslaget” – well, säg det till en bokinstagrammare, som måste tänka lika mycket på omslag och innehåll. Vilka omslag vi lägger upp i våra flöden säger mycket om oss själva, skriver Julia Bernhardtz (@vadjulialaste) i sin krönika för Culte.[vc_single_image image=”1050″]Det är inte omslaget som får mig att välja just den här boken. Det föreställer en tjej mot en lilarosa bakgrund, hon håller en hatt framför ansiktet, titeln står i överdimensionerade bokstäver bredvid henne. Färgerna går inte ihop, de skär sig. Hade man gått förbi titeln i bokhandeln hade man trott att det var feel-good, chicklit, en berättelse med småtokiga förvecklingar, ett låtsat djup och ett lyckligt slut. Jag kan dock redan innehållet. Den handlar om kulturvärlden, om att debutera, om villkoren i äldreomsorgen, skriven på exakt rätt slängiga nutidsprosa för att vara fullkomligt trovärdig. Men det finns ingenting med omslaget som signalerar det. Jag läser boken och när jag instagrammar den tar jag av skyddsomslaget och fotograferar bara pärmarna. Jag vill inte att bilden ska förstöra mitt flöde.
Vad betyder egentligen omslaget för själva konsumtionen av boken? Vad betyder det för oss som instagrammar om böcker? Formgivaren har naturligtvis alltid behövt ta hänsyn till handeln, till bokens förmåga att sticka ut, att få oss att välja just den och inte romanen på nästa hylla. Betydelsen av ett omslag, oavsett genre, går kanske aldrig att undervärdera.
Men något har hänt. Idag är det business att vara bokinstagrammare (om än ej i Sverige än). Idag handlar inte ett omslag bara om själva omslaget längre: det handlar om oss. Det handlar om vilka vi är som läsare. Det handlar om hur du som följare läser mig. Vad säger mitt konto dig? Vad tror du att jag är för sorts person? Moa Schulmans omslag till Elise Karlssons Gränsen blixtrar förbi. Nina Ulmajas design till Ann Jäderlunds djupa kärlek ingen. Sara R. Acedos till Agneta Plejiels Doften av en man. De är alla omslag som ’made the cut’ för min instagram, de säger precis rätt saker om mig. Det är någon annans vision men det är mig det handlar om. Det är mig omslaget säger något om.
Jag gömmer skyddsomslaget med tjejen bakom böckerna i hyllan, ställer sedan in boken som den är på sin anvisade plats. Två kommentarer under min bild får mig att haja till. Följarna skriver: ”Är omslagsbilden inte snygg blir boken i regel inte läst. Jag går på utsidan, läser ofta inte ens baksidestexten”. Jag tänker på vad de riskerar att missa. Jag tänker vad jag riskerar att missa. Jag tänker på Curtis Sittenfeld, denna komplexa och djuplodande författare som i både USA och Sverige får omslag som drar tankarna till Bridget Jones dagbok. Ironin i titeln Mannen i mina drömmar försvinner onekligen när omslaget ligger närmare Marian Keyes än säg, vilken annan genre som helst.
Om svaret på frågan huruvida en formgivare har något slags ansvar att spegla bokens innehåll är ja, är det desto svårare att avgöra om de verkligen ska behöva ta hänsyn till eventuell spridning på sociala medier när de designar sina omslag. Som tidigare konstaterat handlar inte Instagram om formgivaren, författaren eller ens boken. Ska Lotta Kühlhorn verkligen behöva tänka på mig när hon ritar Måns Wadensjös Monopolet? Ska hon behöva tänka på ett flöde som inte är hennes eget (skrev jag som om alla självklart har ett flöde)?
En sak är dock säker: tills jag vet svaret på dessa frågor kommer nog fler omslag förpassas till det dolda utrymmet längst in i bokhyllan.
Julia Bernhardtz skriver om böcker på instagramkontot @vadjulialaste. Hon skriver också på sin första roman. Ett bokomslag hon aldrig tröttnar på är Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”.
