Vi golvades av den japanska feministikonen och kultförfattaren Hiromi Ito, som introducerades för en svensk publik för första gången i höstas. Hiromi Ito skriver om teman som moderskap, sexualitet och kvinnlig identitet. Att höra henne läsa dikten ”Gratulerar till din förgörelse” som handlar om att älska sitt barn och att vilja döda sitt barn, lämnar ingen oberörd. Vi bad henne skriva en text om moderskap för culte.
I detta nu är jag en 61-årig kvinna som håller en flicka på fyra och ett halvt år i handen. Det här barnets mor är den dotter jag födde när jag var 28 år gammal. Efter det födde jag två döttrar till, men hon var mitt allra första barn.
När man får sitt första barn är alla erfarenheter nya, därför har jag betraktat och skrivit mer om henne än mina andra barn. Jag har till och med dödat henne i en dikt.[vc_single_image image=”410″ add_caption=”yes”]På japanska, som formats av den japanska kulturens förhållande mellan mor och barn, säger mödrar vanligtvis ”okaasan wa” (”mamma ska”) eller ”mama wa” (”mamsen ska”) till sina barn, men jag har aldrig använt mig av såna uttryck. Jag talade alltid om mig själv som ”atashi (”jag”). Jag sa ”atashi wa” (”jag ska”), atashi wa (”jag ska”) till alla mina döttrar.
När min äldsta dotter i sin tur födde en dotter, funderade jag på vad hon skulle få kalla mig. Jag gillade inte det engelska ordet ”grandma”. Jag gillade heller inte de ord som vanligtvis används i Japan, varken ”obaachan” (”mormor”) eller ”baaba”(”momma”). De fick mig att känna att jag blev uppmanad att acceptera ett samband, att bli en lugn och städad människa – inte av min dotter eller mitt barnbarn utan av samhället. Orsaken till att jag, som inte hade haft några större problem med att kallas okaasan (”mamma”) eller mama (”mamsen”) av omgivningen, denna gång kände ett sådant motstånd var det faktum att mitt eget åldrande ingick i benämningarna och det gällde att acceptera eller förkasta det.
Jag konsulterade mina döttrar. (De var alla med vid detta tillfälle. De yngre var exalterade över tanken på att bli mostrar.)
”Vad tror ni om ’yamanba’?”
”Vad tror ni om ’babaa’?”
”Yamanba” är ett kvinnligt japanskt väsen som bor i bergen, lever ut sin sexuella lust, kastar sig över män, är avundsjuk på kvinnor och ibland överfaller och äter upp människor. Men detta väsen gör inte bara onda gärningar utan även goda.
”Babaa” är ett nedsättande ord för äldre kvinnor, ett uttryck som nästan uteslutande används i tal. De yngre döttrarna sa: ”Schysst” och skrattade, men den av mina döttrar som skulle föda, sa genast: ”Jag är helt emot. Tänk om det lilla barnet säger det till någon som ser ut som mormor, då kommer folk att tro att föräldrarna inte har klarat av att uppfostra det.” Min äldsta dotter har alltid varit väldigt realistisk.
Vi bestämde oss för ”baba”.
”Baba” är varken ”babaa” eller”baaba”.
Det nedsättande ordet ”babaa” har gjorts om till ett vanligt, neutralt substantiv: det är ett ord där den nedsättande nyansen har tagits bort.
Jag vet inte riktigt hur det förhåller sig med andra språk, men japanskans utdragna vokaler är omöjliga att uttala för engelskspråkiga. Jag har ett antal gånger sett hur engelskspråkiga orsakat missförstånd genom att inte kunna skilja mellan obaasan (äldre kvinna) och obasan (medelålders kvinna) och ojiisan (äldre man) och ojisan (medelålders man). För dem är det ingen större skillnad mellan ”baba”, ”babaa” och ”baaba”, men för mig är den milsvidd.
Min dotters dotter, som inte har en aning om allt det här, har lärt sig att jag, denna äldre kvinna, är mammas mamma som kallas ”baba” och har vant sig vid att kalla mig det. Vår relation är naturligtvis en helt vanlig barnbarn-mormor-relation, samma sorts relation som uttrycks i orden ”grandma” eller ”obaachan”, så egentligen var det kanske ingen mening med att så kraftfullt motsätta sig dessa ord som jag gjorde.
Det här barnet går just nu på ett japanskspråkigt dagis i Kalifornien. Och detta barn, som knappt ens kunde prata engelska ordentligt sist vi sågs, kan samtala på japanska när jag nu träffar det efter några månader.
Jag är inte särskilt förtjust i att leka med småbarn. Man kan inte hålla på med sitt eget, man måste underkasta sig de regler som modern till barnet har satt upp, är det dessutom hennes första barn är dessa regler stränga (jag minns hur det var själv) – det är oerhört jobbigt. Jag lekte inte helhjärtat med barnet och såg med viss distans på hur andra mormödrar omkring mig helt gick upp i sina barnbarn. Men när mitt barnbarn började tala japanska var det något helt annat. Talade det bara japanska kunde jag ju kommunicera på ett helt annat sätt med det. Även om det bara handlade om enkla budskap som ”Titta, blommorna har slagit ut” eller ”Titta, där är en katt”, så var det en fundamental skillnad på kvaliteten i kommunikationen.
När jag frågade barnet om det ville gå på promenad, så följde det med. När jag sträckte ut handen, fattade det utan vidare tag i den med sin hand. Den var mjuk. Det var mycket behagligt. Även om jag inte lekte särskilt mycket med barnet, öppnade det villkorslöst sitt hjärta för mig bara för att jag var hennes mors mor. När jag tänkte på att hon gjorde det, kände jag en lycka som fick hjärtat att smälta.
På vägen tilltalade hon mig som ”obaachan”. Det rådde inget tvivel om att hon hade lärt sig det på dagis. Det är, som sagt, vad mormödrar vanligtvis kallas på japanska.
Men i det ögonblick jag blev kallad det, fick jag plötsligt för mig att min egen mamma stod bredvid mig. Ordet ”obaachan” hade för mig så länge betecknat henne. Mina döttrar hade kallat henne det och det hade jag också. Mormor och barnbarn, mor och dotter är inte bara biologiska relationer och heller inte något man enbart kan förklara som känslomässiga band. Det är även sociala relationer som vi har fostrats till av vår kultur.
Om jag betraktar min hand, som omsluter denna lilla, mjuka hand, är den brunbränd och rynkig. När jag ser på den, tänker jag att det verkligen är en mors hand. Min mor hade en sån här hand en gång i tiden. Och nu har jag det. När jag tilltalades med ”obaachan”, kom jag mig inte för att säga att det var fel att säga så, eftersom det egentligen inte var det. Jag låtsades inte om mitt tidigare motstånd och mina tankar kring det, utan svarade barnet: ”Vad är det?”
Jag är min fars dotter: min kroppsbyggnad, karaktär och begåvning liknar min fars mer än min mors. Men trots det är det numera bara min mor jag ser i mig själv.
Min mor tvingade på mig sina egna värderingar. En kvinna ska inte framhäva sig själv och uppriktigt ta in vad andra säger, men hon bör också studera och skaffa sig ett yrke där hon inte behöver bry sig om vad andra säger. Hon ska skaffa sig en familj, underkasta sig sin man väl, sköta hemmet perfekt, men på samma gång inte ge upp sitt arbete, utan gå sin egen väg utan att vara beroende av sin man. Sex är smutsigt, men man ska ställa upp på de äktenskapliga plikterna och föda barn. Min mors budskap gick helt stick i stäv med varandra.
Att jag var jag, en självständig individ, spelade ingen roll. Den frenesi med vilken min mor kom med sina uppmaningar var imponerande. Jag blev helt förvirrad av dessa motsägelsefulla budskap och tänkte att de kanske var en av orsakerna till att jag brottades med så många problem. Min mor tänkte absolut inte på mig som en självständig individ. Hennes dotter var en del av henne och det föresvävade henne nog inte ens att man skulle kunna dra en linje mellan denna dotter och henne.
Att mor och dotter är olika människor, olika individer är ett självklart faktum, men det hade hon svårt att begripa. För mig, dottern, var det relativt enkelt att inse detta faktum. Men för min mor var det besvärligt. Det var uppfostrandet som ställde till det. Om man inte har en alldeles särskild närhet till varandra, går det inte att uppfostra. Eftersom föräldrar och barn visar varandra massor av kärlek, förväntan, uppgivenhet och ilska, känslor vi vanligtvis inte visar utomstående, är det svårt att slå fast att vi är självständiga individer. Men det är vi ju.
Först när jag var över 50, insåg jag att det inte handlade om att min mor inte förstod detta utan att hon inte förmådde förstå det. ”Jag är en annan människa än du”, hade jag ständigt sagt till henne och vänt ut och in på mig för att få henne att inse detta. I själva verket visade det sig vara jag som inte hade förstått det mest grundläggande i att vi var olika individer.
När min mor låg på sitt yttersta, men fortfarande var vid medvetande och helt klar i huvudet, sa hon: ”Livet med dig har varit roligt. Men du är ju som du är, så det har också varit ganska jobbigt.” Jag glömmer det aldrig. Jag minns det framförallt med stor tacksamhet. När jag är framme vid samma punkt i livet, det vill säga när jag ska dö, kommer jag då att med samma trovisshet som min mor kunna säga till min döttrar: ”Du duger som du är, jag är stolt över dig”? Kommer jag att kunna säga detta med full övertygelse? Jag hoppas det.
Jag låg i ständig konflikt med denna mor och tänkte hela tiden att jag ville brotta ner, döda (detta menat som metafor), lämna, fly ifrån henne. Banden mellan mig och min mor löpte inte parallellt, men skiljdes heller inte från varandra och de gick inte i konflikt med varandra. De löpte samman, skapade cirklar, men gick inte att knyta ihop särskilt hårt: de kunde när som helst lösas upp för att sedan åter förenas. Det lilla barnets ord ”obaachan” satte i gång alla dessa tankar hos mig.
För en kvinna är 60-årsåldern en period efter en stor omställning i hjärnans kemi. Kroppen börjar åldras. Plötsligt klarar den inte av att göra rörelser den gjort tidigare. Man ser sämre. Man hör sämre. Den sexuella lusten minskar. Vissa förändringar är dåliga, men det finns även de som är bra. Den stora, kemiska omställningen och kroppens åldrande har gjort att jag tycker mig förstå mer om relationer. Jag skulle vilja berätta om detta för mina döttrar och för min dotters dotter, hon som nu håller mig i handen. Men även om jag inte gör det, kommer de i sin tur att uppleva den kemiska omställningen och kroppens åldrande och när de ser mitt, deras mors, åldrande kommer de nog naturligt att förstå det.
Översättning av Eiko och Yukiko Duke.
