Författaren Kajsa Ekis Ekman och journalisten och bloggaren Annika Leone i ett samtal om moderskap, barnhets och om det är en rättighet att skaffa barn.
Kajsa Ekis Ekman: – Jag är nyfiken på hur du förändrats existentiellt av dina graviditeter? Betraktar du din omvärld annorlunda? Jag tänker delvis på vad förändringar i ens kropp gör med ens livssyn, men också på vad att bära ett barn gör med ens perspektiv på livet.
Annika Leone: – Att vara gravid och sedan få ett barn är det största och det bästa jag gjort i livet. Det låter så otroligt klyschigt, jag vet, men jag har verkligen blivit en bättre människa av mitt moderskap – och framför allt så har blivit mer sund mot mig själv. När min dotter kom så var det som att mina många år av självdestruktivitet och ångest lades på en hylla, det enda som betydde något var min och mitt barns hälsa. Allt som påverkade mig på ett negativt sätt valde jag att ta bort från mitt liv. För första gången i mitt liv så kände jag att jag, hur deppigt den än låter, att jag existerade av en anledning. Barn är naturligtvis inte livets mening för alla, men Lilo är min mening i livet.[vc_single_image image=”433″ add_caption=”yes”]Annika Leone: Visst var du 26 när du fick din son? Var det en bra ålder att bli förälder i? Och tycker du att det ska finnas en maxgräns i ålder för att bli förälder – eller tycker du att det ska vara fritt fram så länge man är fertil? Jag funderar mycket på detta eftersom det är låga åldersgränser för att kunna få inseminera sig i Sverige.
Kajsa Ekis Ekman: – Jag var 26 år när jag födde min son, det var inte planerat och jag och hans pappa hade inte känt varandra så länge, bara tre månader då jag blev gravid. Han var bara 19 år och hade inte gått ut gymnasiet. Alla sa: Det här kommer inte att gå! Men det blev superbra allting! När vi kom hem från BB sa han ”Du anar inte med vilken glädje jag vandrar gatorna fram.” Eftersom allt var så nytt var vi inte heller oroliga över saker och ting, vi tog det som det kom och fick lära oss med tiden. Vi hade inte mycket hjälp från andra då vi knappt hade familj i närheten, min pappa arbetade utomlands, min mamma var död och hans föräldrar bodde i Spanien. Han tog jobb som affischerare, svartjobb utan någon trygghet alls, jag pluggade och gick på csn. Jag hade precis börjat skriva då och kunde inte livnära mig på det som idag. Men det gjorde ingenting, bara att se barnet växa var det mest fantastiska. Man behöver inte dyra vagnar och fina kläder när man har något sådant att titta på. Vi gjorde slut när barnet var tre år men är fortfarande bästa vänner idag och bor i samma förort. Jag tycker fler borde våga ha barn både tidigare och senare, allt behöver inte vara perfekt. Ska man se problemet strukturellt handlar det ju om att samhället bör göra det lättare att få barn. Vi ser ju att födelsetalen sjunker i stora delar av Europa just därför att många samhällen inte erbjuder barnomsorg, ekonomiskt stöd och föräldraledighet. Med allt fler arbetande kvinnor och en alltmer osäker arbetsmarknad vågar människor inte få barn förrän de har en trygg tillvaro – vilket ofta kommer då deras kroppar är för gamla. Sedan erbjuds medicinska lösningar och till och med att outsourca barnafödande till tredje världens kvinnor genom surrogatmödraskap för att lösa det hela. Sverige har ett bra system tycker jag, tack vare det kunde jag och mitt ex skaffa barn trots att vi inte hade något att luta oss tillbaka på.
Kajsa Ekis Ekman: Sen såg jag att du fått missfall och vill verkligen beklaga sorgen. Det hände mig också strax efter jag fött min första son. Känns det annorlunda tror du för att du varit offentlig med din graviditet? Blir det svårare att hantera i och med att man kanske identifierar sig mer med graviditeten då man berättat för så många? Eller blir det lättare i och med att du får stöd?
Annika Leone: – När jag började föräldrablogga för fyra år sedan så var min mission att prata om allt som anses vara tabu. Därför gjorde jag valet att prata öppet om min inseminationsresa. Just den dagen då jag fick missfallet så kände jag att det hade varit lättare om jag valt att inte berätta om graviditeten så öppet som jag gjort. Men när jag började läsa alla kommenterar på min blogg, och förstod hur många andra som har gått igenom samma sak, så kände jag mest en stolthet att jag vågade prata om detta skuldbelagda ämne. Bara att du berättar att du också varit med om ett missfall gör att jag känner mig mindre ensam i detta.Annika Leone: Självklart ska man inte känna någon skuld eller skam när man får missfall. Men ändå kan jag känna hur obekvämt det är för många att prata om. Vad tror du att det är som gör att tabut ändå är så stort som det är kring missfall? Berättade du öppet om ditt missfall?
Kajsa Ekis Ekman: – Det beror på vad man menar med öppet – inte offentligt, men visst berättade jag för vänner. Jag upplevde inte någon skam eller att det skulle vara tabu. Jag trodde dock att alla skulle tycka synd om mig vilket alltid är behagligt, men nej! Ingen brydde sig alls, de bara ”jaha, vad synd” och nämnde det sedan aldrig mer. Jag har inte heller märkt av den här skammen runt aborter som folk säger finns i Sverige. Ibland känns det som att bara för att folk får en negativ kommentar, så tycker de att hela deras existens är satt på undantag. Både aborter och missfall är ju otroligt vanligt, som du säger. Man är inte en misslyckad människa för det, tvärtom betyder ett missfall att kroppen fungerar som den ska.
Däremot kan jag verkligen förstå att det hela blir 100 gånger jobbigare om man planerar sin graviditet, verkligen ställt in sig på att få barn, redan börjat köpa kläder, talat om för alla, eller får sena missfall eller flera missfall på raken. Det är något helt annat. Då går livet i full fart i en riktning och sedan tvärvänder det och går åt andra hållet.
Kajsa Ekis Ekman: Tycker du att det finns en barnhets idag? Jag tänker på detta att barn blivit ett sätt att förverkliga sig själv. Jag tror ibland att just framväxten av diverse nätforum gjort det hela värre. Kvinnor sitter och peppar varandra att tro att de kan vara gravida fast de har mens, att se minsta lilla tecken som ett positivt besked ”jag är lite hungrigare idag, säkert är jag med barn!” och att gå allt längre för att skaffa sig ett barn när det kanske i själva verket förstör livet mer än vad det ger.
Annika Leone: – Ja, jag tycker att det finns en extrem barnhets, och att de som inte vill ha barn anses vara den värsta sortens normbrytare. Det är åt helvete – om man inte vill ha barn så borde man få välja det utan ifrågasättas varför eller pressas till det. Och, ja, jag tror också att nätforum påverkar kvinnor enormt mycket. Att hamna i en tråd på exempelvis Familjeliv kan vilseleda en åt de mest absurda hållen! Ibland är jag glad att jag är en så tråkig realist och inte tror på något annat än kall fakta. Jag tyckte visserligen det var fint att folk försökte peppa mig med att ”blödningar behöver inte betyda missfall”, fast jag egentligen förstod det direkt att det var ett missfall jag fick. Jag kände hur min kropp helt plötsligt slutade att vara gravid.
Annika Leone: – Hur tycker du att samhället stärka den grupp som inte skaffar barn? Det känns som att den kvinna som väljer bort barn får en stämpel som djupt okvinnlig. Rent biologiskt finns det ju en djup drift hos människan att föröka sig, samtidigt så är jorden överbefolkad. Så egentligen är det ju bara bra att det finns folk som väljer bort att skaffa barn?
Kajsa Ekis Ekman: – Jag tycker det är jättebra att många inte skaffar barn! För det första finns det de som blir lyckligare av att vara självständiga och ägna sig åt sitt arbete och sina intressen. För det andra, som du säger, så är jorden överbefolkad redan. För det tredje så skulle aldrig vi som har barn klara oss om det inte fanns barnlösa som hjälpte till. Den som kanske hjälpt mig mest är min moster. Hon har inga egna barn och just därför är hon jätteglad att hjälpa mig att vara barnvakt. Det är bra för henne, för mig och för barnet. Hon har verkligen tid och tålamod och ett filosofiskt intresse för barn som föräldrar inte har då vi är mer praktiskt lagda. Detta borde utsträckas betydligt mer. Idag går folk genom eld och vatten för att få ett eget barn men hinner inte ta hand om grannens – vad är det? Och sen när de får ett eget barn vågar de inte lämna bort det, då de tror att Ingen Kan Ta Hand Om Det Som Jag. Tänk på hur många barn det finns som skulle behöva fler personer i sitt liv. Om vi levde mer som en storfamilj där alla hjälpte varandra skulle barnen bli tryggare och roligare människor, och barnlöshet skulle inte vara en issue på samma sätt. Nu när jag ska föda mitt andra barn om två veckor är jag glad att det finns så många människor runt mig som kommer att bli en del av barnets liv. Jag är så glad för att min man har samma inställning, han vill också att barnet ska vara hos sina föräldrar och släktingar mycket. Han har också två barn redan så vi kommer att ha fyra barn nu, då kommer man aldrig känna sig ensam.
Kajsa Ekis Ekman: – Varför bestämde du dig för att använda en donator och hur funderar du kring barns rättigheter här? Jag tänker på rätten att lära känna sina föräldrar (som står i FN:s barnkonvention) men också på saker som, vad händer om mamman dör, vem tar hand om barnet då? Det finns ju nuförtiden en stor rörelse av barn som fötts genom adoption och donatorer som söker sitt arv och sina rötter och det känns som att det biologiska arvet betyder mer än vad vi tidigare trott.
Annika Leone: – Den fråga jag har funderat mest över är det biologiska arvet och hur det skulle vara för ett barn att bara växa upp med bara en förälder. Och tittar jag runt omkring mig, på mina vänner och bekanta, så ser jag ju att jag att en förälder räcker. Barn ska ha rätt att lära känna sina föräldrar, visst, men en donator är ingen förälder, det är en donator. Om när det kommer till det biologiska arvet så jag tycker jag att alla ska ha rätt till att veta vems gener man bär och få svar på det man undrar över i ens genhistoria. Jag har pratat med flera av mina adopterade vänner hur de ser på det för att försöka få en känsla av hur ett donatorbarns tankar skulle gå. Efter det blev det självklart för mig att ha en öppen donator som barnet har rätt att kontakta vid 18 års ålder om hon eller han vill. Om jag inte hade känt en trygghet bakom mig i vänner och familj så skulle jag nog inte vågat sätta ett barn till världen, just i fall det skulle hända mig något.
Annika Leone: – När jag berättade om mina inseminationsplaner så fick jag flera synpunkter på att det skulle vara taskigt av mig att låta barnet växa upp utan en pappa. Jag tycker att det är att fördöma alla samkönade par som skaffar barn. Tycker du att det är viktigt att ett barn ska ha rätt till just två föräldrar?
Kajsa Ekis Ekman: – Att barn växer upp med en förälder är ju inget nytt, det har hänt i alla tider. Pappan har stuckit eller dött, och antalet styvmammor i barnlitteraturen vittnar om hur vanligt det var att kvinnor dog i barnsäng. Så detta att det måste vara en kärnfamilj är en modern uppfinning. Det jag dock ifrågasätter är när det blir ett medvetet val från en av föräldrarnas håll, att skära bort den andra och inte låta den vara en del av barnets uppväxt alls. Det gäller både ensamstående och samkönade, jag tycker inte att anonym donation borde vara en möjlighet alls. Visst, det behöver inte bli katastrof och vissa barn kanske inte bryr sig. Och donation är ju inte heller exploatering av mannen, han löper ingen fysisk risk och det han bidrar med är bara sperma så det går verkligen inte att jämföra med äggdonation eller surrogatmödraskap vilka båda innebär enorma fysiska risker. Men det finns likväl många donatorfödda och adopterade nu i världen som söker sina rötter. De kanske inte delar mammans åsikt att en donator inte är en pappa, utan har längtat efter att ha en pappa. De kanske undrar om de liknar honom, hur han är, var de har fått vissa drag ifrån. Man kan aldrig veta hur ett barn kommer att resonera. Om det skär sig med den ena föräldern under uppväxten, eller den dör, så kan detta accentueras. Jag förlorade själv min mamma då jag var ganska ung, och hade fram tills dess trott att detta med skilda föräldrar var väl inget att tjafsa om. Men då hon dog insåg jag att halva familjen – min pappas nya familj – inte kunde dela sorgen med mig på samma sätt då de inte känt min mamma. Plötsligt öppnades en avgrund och då förstod jag att saker inte är så enkla som föräldrar tror. De ordnar sina liv så det ska passa dem, och tänker inte alltid på barnet. Jag tycker inte barnets rätt till två föräldrar är en orimlig norm, utan det handlar ju helt enkelt om att det behövs två personer för att tillverka ett barn, och då har barnet rätt att veta vilka de är och lära känna dem, sen behöver man kanske inte bo med båda, men bara att det finns ett arv och en historia. Om det hade behövts tio personer för att göra ett barn tycker jag att barnet hade haft rätt till dem med. Sen säger inget att det måste vara BARA dessa personer, utan ju fler som finns i barnets liv desto bättre.
Kajsa Ekis Ekman: – Jag läste ditt debattinlägg om att träffa någon på krogen, och håller med om att det är helt fel, att lura en okänd man att göra en med barn. Det är verkligen oetiskt! Men jag undrar om anledningen till att du inseminerade var att du inte lyckats hitta någon du ville leva med, eller om du helt enkelt ville ha barnet själv? Nu kanske det här låter konstigt i dina öron men, måste man leta efter en partner som allt känns rätt med, kan man inte bara ta någon vem som helst? Alla relationer ser ungefär likadana ut ändå när man har barn. Även om du hittar Mr. Right kan han bli helt annorlunda efter ett tag. Nu ska alla hålla på och vela så mycket men jag tycker, huvudsaken är att han inte dricker, knarkar eller är psykiskt störd, och sen är det naturligtvis en fördel om han har jobb också. Jag menar hur perfekt är man själv? De flesta inklusive man själv är ju jobbiga att leva med, jag tror inte det handlar om att välja rätt så mycket som att lära sig att leva med en annan människa över huvud taget.
Annika Leone: – Jag bestämde mig för att skaffa en donator för att jag helt enkelt inte ser mig själv bli ihop med någon inom en snar framtid. Och att skaffa barn med en kompis eller en bekant känns inte som ett val för mig – jag vill ha mina vänner som vänner och det finns få bekanta jag känner att jag skulle vilja ett dela ett föräldraskap med. Så valet jag har framför mig är en donator.
Nej, jag tycker inte att man måste skaffa barn med ”Mr Right”, har man någon man känner bra och kan tänka sig att vara co-parent med, så ja visst, det är upp till en själv.
Annika Leone: – En kompis till mig sa en gång att ”alla ska ha rätt till ett barn”. Och för min kompis och hans tjej, som inte kan få barn, så var surrogat ett av alternativen. Håller du med honom: har alla rätt till ett barn? Och vad tycker du att man ska göra om man inte kan få barn eller om man inte har möjlighet att adoptera?
Kajsa Ekis Ekman: – Nej, det finns ingen sådan rättighet. Det finns ingen konvention eller lag någonstans i världen som säger att alla har rätt till barn. Däremot har man rätt till de barn man själv satt till världen, och barnen har rätt till sina föräldrar. Det står i FN:s barnkonvention artikel 7: ”barnet ska ha, så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.” Surrogatmödraskap innebär att barnets mor – hon som burit det i nio månader och fött fram det – fråntas sitt barn, i utbyte mot pengar. Det är inget annat än barnhandel, och det är också kriminellt i många länder i världen. Sverige kommer förmodligen att förbjuda detta i år om utredningens förslag antas, Indien, Nepal och Thailand har redan gjort det. Att längta efter barn är en sak. Det kan jag verkligen förstå! Men att etablera barn som en rättighet gör ju att man får rätten att använda sig av andras kroppar för eget intresse. Det skapar en världsordning där tredje världens kvinnor och fattiga kvinnor i USA utan sjukförsäkring ses som avelsdjur åt västerländska par. Samt idén om att fattiga familjer i tredje världen inte har rätt till sina barn, utan bör adoptera bort dem till väst. Jag menar, hur kom egentligen idén till oss att fattiga länder bara är en resurspool som man kan åka och hämta barn i? Om femåriga Alvas föräldrar från Vasastan dör, inte hamnar hon i Korea och byter namn till Hyo-Sonn, eller hur? På samma sätt är inte alla adoptivbarn föräldralösa utan det finns ofta någon förälder kvar i livet, om inte annat släktingar. Ofta finns en mamma som tänker på sitt barn varje dag livet ut, och som bara hade behövt ekonomiska resurser för att kunna behålla det. Så stötta dessa mammor istället för att ta deras barn, tycker jag. Om det är barnlöshet vi vill råda bot på är den störst i Afrika söder om Sahara, ofta pga sjukdomar som går att bota. Men det talar ingen om här, utan det handlar bara om västerlänningar som inte kan få barn. Vad jag tycker att de ska göra? Acceptera läget. Du dör inte av att inte kunna få barn, var tacksam för att du lever! Bara det är en stor gåva, att kunna dricka rent vatten, äta sig mätt och ägna sig åt intressanta saker. Och om du vill umgås med barn, ta ett arbete på förskola eller fritids, eller hjälp ett ensamkommande flyktingbarn. Med allt lidande som finns i världen så kan jag verkligen inte tycka att detta är ett så fruktansvärt öde.
Annika Leone är journalist och har varit chefredaktör på tidningen Solo, nöjesredaktör på Veckorevyn och haft chefspositioner på Expressen. Idag bloggar hon bland annat för tidningen mama där hon ärligt, skarpt och roligt levererar allt från reflektioner kring samtiden till inblickar i vardagens stunder som mamma till Lilo. Hon har även skrivit om sina försök att få ett syskon till Lilo.
Kajsa Ekis Ekman är författare. Hon är aktuell med boken Texter 1998–2015 och föder sitt andra barn om två veckor.
