Vi pratar feelgood, vampyrer och ungdomskulturbevakning med trippelaktuella Sara Bergmark Elfgren. Hennes verk kan avnjutas både på teaterscenen och på Playstation i vår. ”Jag har många kollegor som kämpar med flera jobb och är på gränsen till utbrändhet. Jag är tacksam över att jag har mycket att göra”.[vc_single_image image=”1112″]Ditt skrivande har ju alltid handlat om skräck och det övernaturliga. Nyligen tog du steget fullt ut och berättade för TT att du är en vampyr. Utveckla gärna den tanken…
– Man kan väl säga att det var TT:s rubriksättare som såg en chans och tog den, haha! Mitt resonemang gick ut på att många författare, även jag själv, känner sig som vampyrer ibland. Att man på något vis lever på andras liv. Samtidigt är det något som alla människor måste förhålla sig till – hur mycket man tar i förhållande till vad man ger.
Hur ser din egen kulturkonsumtion ut: är det idel goth och vampyrer eller kan det slinka in en feelgood då och då?
– Faktum är att jag var rätt less på vampyrer under många år. Och mörker för mörkers skull är ganska ointressant, tycker jag. Jag får dock lätt klaustrofobi av alltför glättiga filmer och serier, framför allt av gamla sitcoms där ingen någonsin lär sig av sina misstag. Feelgood för mig är smarta, varma komedier och draman med ett stråk morbid humor och svärta. Som Russian Doll, som jag kollar på just nu. Senaste God of War-spelet fick mig också att må bra – jag älskar sådana där välgjorda svulstiga fantasyspel och slutet gjorde att jag längtar plågsamt mycket efter uppföljaren. På bokfronten skrattade jag senast när jag läste Malte Perssons diktsamling Till dikten.
Du är aktuell med en dramatisering av Selma Lagerlöfs klassiska berättelse Bortbytingen, med premiär 6 april på Elverket i Stockholm. Selma lyfts ju ofta fram som en pionjär inom svenskt övernaturlig litteratur. Var hon det?
– Ja, det tycker jag. Hon tog de sägner som hon hade hört som barn, och förde in dem i berättelser befolkade med psykologiskt trovärdiga karaktärer. Som i Löwensköldska ringen. Det märks hur mycket Selma älskar att vara en berättare, och hon räds inte starka känslor och dramatiska skeenden. Hon har också ett fantastiskt öga för mänskligt beteende.[vc_single_image image=”1113″]Ändå liiiiiite läskigt att ge sig på en klassiker…? Vad var det i historien Bortbytingen som fick dig att tacka ja när Dramaten frågade?
– Självklart var det läskigt! Den första kvinnliga nobelpristagaren! Och Bortbytingen är en utmanande novell att dramatisera, på flera sätt. Jag blev tagen av att det är en så laddad text, den är sprängfylld med känslor. Jag har försökt att använda så mycket jag kan från novellen för det finns så många starka repliker och intressant stoff. Samtidigt insåg jag redan från början att jag skulle vara tvungen att bygga ut berättelsen om jag skulle kunna fylla ut den till en helaftonsföreställning. Jag förstod förstås att jag aldrig skulle kunna skriva som Selma Lagerlöf men jag har försökt att hitta en ton i det nyskrivna som lirar med hennes, och som är sann mot de teman och de stämningar som finns i hennes författarskap. Jag läste och läste om de flesta av hennes centrala verk under arbetet med dramatiseringen.
Pjäsen Oscar Liljas försvinnande, som spelas på Malmö Stadsteater just nu, och som du skrivit från scratch, handlar om vampyrer. Och kulturfolk. En geniförklarad poet står i centrum av pjäsen. Hade du någon förlaga till Oscar Lilja?
– Grundidén var att skriva en pjäs om en grupp unga vuxna med konstnärsdrömmar som åker till en folkhögskola och dras in i kretsen kring ”ett geni” som även kan vara en vampyr. När jag gjorde research kring ursprunget till den moderna vampyren så ledde spåren rakt till en poet. När läkaren John Polidori skrev den första moderna vampyrberättelsen – The Vampyre (1819) – baserade han monstret på sin forne vän och patient, den uppburne och avskydde aristokraten och poeten Lord Byron. De samtida läsarna såg genast kopplingen och förlaget gav till och med ut berättelsen under Byrons namn, trots att både han och Polidori protesterade. Men jag har förstås flera inspirationskällor till Oscar Lilja – fiktiva som Dorian Gray, Dracula och Carmilla. samt diverse döda och levande geniförklarade personer som på olika sätt utnyttjat andra. Och så står han för olika saker hos de fyra huvudpersonerna. Oscar Lilja själv träder aldrig fram på scen.
”Författare är världens ensammaste yrke” sägs det ofta. Det har du struntat i, och ofta skrivit med andra, som Mats Strandberg. Främst av sociala eller kreativa skäl?
– När Mats och jag träffades förstod vi snabbt att vi ville göra något ihop och det råkade bli Cirkeln, som var min debut och Mats första bok inom fantastiken. Vid drevs av lust och det fanns ingen plan bakom beslutet att skriva ihop. Mats är den enda som jag har skrivit böcker med, annars har de som jag har samarbetat med haft andra roller – illustratörer, regissörer, skådespelare, o.s.v. Det kan bli en fantastisk energi när man delar projekt med andra, om man jobbar med rätt personer – och på den punkten har jag varit lyckligt lottad. Men jag tycker om ensamarbetet också, och ser fram emot att börja arbeta med nästa roman i Norra Latin-universumet. Jag vill göra både och – av både sociala och kreativa skäl.
Du har gjort ett VR-spel för Playstation också, Ghost Giant. Shit vad du gör mycket saker! Går det att beskriva hur det var att skriva ett VR-spel, jämfört med en roman?
– En likhet mellan att skriva romaner och ett berättelsebaserat tevespel som Ghost Giant är att man kan jobba väldigt mycket med detaljer. Att läsa är ju en form av interaktivitet; läsaren söker hela tiden efter information för att kunna pussla ihop berättelsen och är därför väldigt uppmärksam på detaljer. I spel får man visserligen världen presenterad, men det är något med upptäckande-momentet som gör att man uppfattar detaljer extra tydligt. I övrigt låg manusskrivandet till Ghost Giant betydligt närmare manusförfattandet, eftersom man ska förmedla information genom dialog, animationer, röstskådespeleri, ljud, musik och miljöerna runtomkring. Jag deltog även i castingen av röstskådespelarna.
Det känns som att du gör så sjukt mycket olika saker i olika kanaler och medier… Är du rentav Författaren 2.0, som inte sitter ensam i vindskupan och plågas av fattigdom och kval kring Det Stora Verket utan ger dig in i massor av olika roliga projekt?
– Det finns förstås något lustigt med folk som har den bilden som ett ideal att sträva mot, framför allt om de i själva verket har en ekonomisk trygghet i ryggen och poserar som svältande konstnärer. Men verkligheten för de flesta författare är inte särskilt lustig, framför allt inte för de som kommer från mindre bemedlade förhållanden. Jag har många kollegor som kämpar med flera jobb och är på gränsen till utbrändhet. Blir de utbrända har de väldigt lite trygghet att falla tillbaka på. Vi går i allt större utsträckning mot ett samhälle där författaryrket kan bli förbehållet de väldigt framgångsrika och/eller redan välbeställda, och vi riskerar att förlora enormt många viktiga och spännande röster på grund av detta. Minskade intäkter på grund av hur ljudboksavtalen är konstruerade är en av många risker som Författarförbundet ser just nu. Det är bara fem procent av Sveriges författare som kan leva på att skriva. På grund av lyckliga omständigheter tillhör jag de fem procenten och det är jag extremt tacksam över.
Barn- och ungdomsböcker är i princip den enda litteraturkategori som ökar, försäljningsmässigt (fysiska böcker), men många är besvikna på nivån på vilken det rapporteras om genren i medierna. En paneldiskussion i Babel om barn- och ungdomslitteratur nyligen väckte till exempel en del ilska hos debattörer. Vad tycker du om medias rapportering om barn- och ungdomskultur?
– Jag har inte hängt med i svängarna kring Babel-panelen, för jag befann mig i en jobb-bubbla. Jag skriver inte uteslutande för barn och ungdomar och jag är inte heller förbisedd i medierna, så jag klagar inte för egen del. Men det är klart att jag håller med om att bevakningen lämnar mycket att önska. Det handlar förstås om begränsade resurser, men också om prioriteringar och hur man värderar barn-och ungdomslitteratur.
Hur skulle rapporteringen om barn- och ungdomskultur kunna bli bättre?
– Sluta klumpa ihop böcker i massrecensioner baserade på att de är barn- och ungdomsböcker med något slags ”röd tråd”, till exempel ”de utspelar sig på landet”. Så skulle man aldrig behandla ”vuxenböcker” – förutom serieromaner. Ta in kunniga skribenter och betala dem rimliga ersättningar. Ignorera inte priser för barn-och ungdomslitteratur. När medierna rapporterar om Augustpriset och Nordiska Rådets nomineringar struntar de ofta i barn-och ungdomslitteraturpriserna. Inte ens vinnarna brukar lyftas fram. Fler intervjuer med barn-och ungdomsboksförfattare, och fler frågor som handlar om tematik, metod och konstnärligt uttryck. Inte bara ”Varför skriver du för barn/ungdomar?”. Längtar för övrigt efter den dag då en ”vanlig” romanförfattare får frågan ”Varför skriver du helt igenom realistiska romaner för vuxna?”.
Du har senaste året jobbat med böcker, pjäser, spel, podd-serier… Vad är nästa projekt?
– I höst kommer min första kapitelbok för åldern 6-9 år. Den heter Knäckarbanketten och är en barockfantasysaga illustrerad av sanslöst begåvade Emil Maxén som ligger bakom Stor Jobal-serieböckerna, ett slags ”dark Dunderklumpen” för vuxna. Sedan ska jag skriva nästa roman som utspelar sig i samma universum som Norra Latin. Dessutom har jag en så kallad vuxenbok på gång och två teveserier i utveckling. Och lite annat smått och gott som jag inte kan berätta om. Än.
Du är inte bara vampyr, enligt TT:s rubriksättare, utan också vegan. Det känns oförenligt…?
– Tvärtom så är vampyrism en ganska strålande metafor för hur människan i ett land som Sverige suger livet ur den här planeten. Som samhället är konstruerat just nu är det extremt svårt att leva utan att skada någon. Varorna vi köper, vårt sparande och så vidare. Och det är jag en del av, även om jag inte längre bidrar till just till djurindustrins destruktivitet. Sug på den. Pun intended!
