”Vem är vem i en teaterföreställning egentligen?”
Shima Niavarani lämnar lokalen med frågan hängande i luften. Den kom upp apropå att hennes nya show Här vilar Shima Niavarani i fred är tänkt att vara mer av en kollektiv upplevelse där publiken är föremål för ett requiem snarare än passiva betraktare. Själv har hon tagit på sig rollen som dirigenten som bjuder in till ett technorave medan världen går under eller kanske snarare återuppstår.
Går du på rave?
– NEJ! Absolut inte. Eller jo, jag har såklart gått på rave, men jag hinner inte, jag jobbar bara.
Under den senaste tiden har jobbet alltså varit showen med allt vad det innebär: skriva manus och spela in musik, prata med diverse tekniker, scenografer, repa och tänka på ångest osv. Ingenting lämnas åt slumpen för att det här requiemet, som hon kallar det, ska glida henne ur händerna.
– Requiemet anspelar på att vi i vår samtid är så uppsnurrade i vår digitala värld och i våra algoritmer att vi upplever en förlust av den ”riktiga” världen. Vi går miste om det magiska som uppstår när människor känner samhörighet och delar upplevelser i grupp. Så showen kom till för att återuppliva, eller kanske sörja, det gemensamma skrattet. Det är ett requiem över vår samtid!
Showens namn anspelar på något man skriver på en gravsten och du kallar föreställningen för ett requiem. Tänker du mycket på döden?
– Både ja och nej. Gör vi inte alla det hela tiden? Fast vi kanske använder olika undanträngda system. Jag är i en viss ålder där jag upplever mina föräldrars dödlighet för första gången, vilket innebär en slags dödlighet även för mig själv. Det i sin tur innebär en förlust av ens identitet. Jag har också vänner som gått bort i ung ålder, så jo, jag har en del död och förlust att hantera som tema i mitt liv. Med det sagt tror jag att humor är ett bra verktyg för att göra en dödsmässa! För att känna stark samhörighet med andra vill jag kunna skratta tillsammans med dem. Och det jag vill alltså få publiken att förhoppningsvis uppleva.
Så hur är man rolig på begravning?
– En begravning är naturligtvis stor sorg och ett öppet sår för de som är där, men den innehåller situationer och karaktärer som blir arketyper för en komedi. Där finns en storgråtare, en minglare och så vidare. Det blir väldigt humoristiskt om man väljer att betrakta deltagarna ur det perspektivet. Den sociala ritualen som utspelar sig bådar för humor, kanske som en coping mechanism för att hantera det faktum att livet tar slut.
Du beskriver föreställningen som en typ av svindlande existentiell ångest, vad menar du med det?
– Precis, det är hela förutsättningen för berättelsen: Att vi har vertigo. Alltså att vi tänker Hur långt kommer vi falla? när vi funderar över framtiden. Det finns en oro och skräck inför framtidsberättelsen om hur världen ser ut om bara 20 år, och hur vi hanterar det som ett kollektiv är något som jag tar upp i föreställningen.
Musik är en stor del av berättelsen, är det något som en modern teaterföreställning behöver?
– Nej, men det är kul! Det här är ju mer av en show och där existerar många element och musik är ett av dem.
Vad är skillnaden på en show och teater?
– En show är mer av ett fyrverkeri och innehåller till exempel musik och koreografi utöver gestaltningen. Här vilar Shima Niavarani i fred är en one-woman-show och för mig har arbetet med den vidgat mitt intellekt och gett mig perspektiv. Jag har ställt frågor som mötts av motstånd från mig själv och jag har berörts över vad jag upptäckt på ett sätt som jag inte kan sätta ord på. Men så har underhållning och popkultur generellt gett mig en vilja att leva.
Showens titel syftar på en gravstenstext. Vad är det du vill begrava?
– Titeln är ironisk och har en dubbel betydelse. Alltså handlar det snarare om att jag vill bli lämnad i fred, inte att jag är klar med livet. Jag upplever nämligen att vi människor har ett gemensamt intresse av att skydda oss från omvärlden och önskar oss ett rum där vi kan pausa tider, rida ut den här eran och komma ut igen när världen har blivit en behaglig plats. Så, ehum, jag vill begrava en era!
_________________________
Föreställningen Här vilar Shima Navarani ifred har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 15 oktober.
