På set rullar gamla 1980-talsbilar fram ur ett garage och i ett av rummen skymtar en telefon, en sån som fanns hemma hos faster Anna. Nostalgi-känslorna tar över en direkt och det tack vare scenografen Kajsa Severin Palme.
– Just bilar och förpackningar är ju väldigt tidstypiska och ger en omedelbar effekt för nostalgin. Vissa detaljer sätter i gång hjärnan och kastar en tillbaka till minnen från den tiden, vilket är väldigt bra för att få tittarna att förstå när filmen utspelar sig.
Just Jävla karlar är en tacksam uppgift för Kajsa även av andra anledningar. Hon är jämnårig med Andrev Walden som skrivit succéboken som filmen är baserad på och delar därför referenser med honom. Dessutom känner hon sig igen sig i berättelsen och de barn som skildras i boken. Det gjorde att hon för första gången i sin mångåriga karriär bad om att få jobba med just den här filmen.
Yrket upptäckte hon under 1990-talet när en vän jobbade med en av de populära tv-såporna som visades på alla kanaler då.
– Jag följde med honom till jobbet och tyckte att det var så spännande att det hade byggt upp en helt egen såpavärld bara några mil utanför Stockholm.
– Jag har alltid varit väldigt bra på att vara i mina fantasivärldar. När andra barn hängde i gäng drog jag mig tillbaka och var i mina fantasier och tack vare mitt yrke har jag fortsatt att kunna vara i de här parallella verkligheterna, svarar Kajsa på frågan om gärna lekte med dockhus som barn.
Kanske är det fördomsfullt att tro att scenografer per automatik en gång varit dockhus-älskare, men skickligheten att kunna bygga upp rum måste ju komma någonstans ifrån?
– Kanske, men scenografyrket handlar inte bara om att visualisera ett rum, Jag börjar alltid med vad vi vill berätta, varför det berättas just nu, vilka är karaktärerna i den här berättelsen. Och så måste jag på något sätt förstå dem. Jag ska bygga deras hela grund, eller värld på något sätt.
Hur gör man det då?
– Man kan göra på olika sätt naturligtvis, men jag läser första manusutkastet utifrån ett väldigt känslomässigt perspektiv för att förstå karaktärerna och historien. Sen lever jag med dem, bildar mina egna bilder utifrån hur jag tolkar dem och så bollar jag min vision med regissören, fotografen och producenten och senare även kostym/smink/skådespelare och tillsammans diskuterar vi hur de olika karaktärerna agerar i olika situationer. Hur saker faktiskt ser ut kommer sent i processen! Mitt jobb handlar alltså lika mycket om berättande som regissörens och manusförfattarens och vi jobbar nära tillsammans i ett team.
Just att det är ett grupparbete kanske är en av de sakerna man inte vet om ditt yrke? Men hur gör ni då för att hitta till samma vision utan att det uppstår alltför mycket friktion?
– Det gör man inte alltid, med oftast. När man hittar sina människor där man delar samma språk och grundestetik blir allt enkelt, då jobbar man gärna tillsammans så ofta man kan.
Vad händer när skådespelaren kommer in i processen och bär med sig egna idéer och energier?
– Det kan se väldigt olika ut, beroende på vem skådespelaren är och hur idéerna ser ut. Men jag skulle ju säga att en del av den karaktärsbyggande resan redan är gjord när skådespelaren kommer in eftersom vi oftast börjar jobba långt innan de är castade. Sen tycker jag mycket om att jobba fram karaktären tillsammans med skådisen, ibland via regissören.
Sen finns det ju regissörer som Wes Anderson som använder scenografin som väldigt tydlig del av uttrycket och berättelsen. Vad finns det för fördelar och nackdelar med en scenografi som har en så stark position i en film?
– Om man har gjort grundjobbet, hittat filmens dna och vet vad det är som ska berättas och exakt hur – då kan en Wes Anderson-scenografi ge en förhöjd effekt. Men då gäller det att övertyga tittarna redan i första bild att den här verkligheten och världen ser ut så här och aldrig avvika från det. Då köper man det! Det måste bara vara enormt genomarbetat hela vägen och vara där av en anledning.
Vilken regissör utmanar ditt sätt att tänka?
– Jacques Audiard är en otrolig filmskapare. Jag har sett hans Rust and Bone extremt många gånger! I hans hantverk tycker jag att det finns något lågmält som är otroligt välarbetat utan att det blir övertydligt.
_________________
Bild: Kajsa Severin Palme rekar i -32 grader i Gällivare för “Björnstad” (HBO Nordic)
