”Ingenting som någonsin hänt mig är särskilt intressant”. Så skulle författaren Hanna Johansson inleda berättelsen om sitt liv. Hon får frågan av en anledning; I hennes nya roman Body Double är en av huvudpersonerna en spökskrivare som ber sina uppdragsgivare att berätta om sina liv och spela in historien på kassett. ”Berätta allt” uppmanar han. ”Berätta detaljerat, om hur det doftar, känns, låter och gör. Berätta allt som det var utan att lägga till eller dra ifrån. Berätta utan att skämmas.”
Det är inte så lätt som man kan tro. Var börjar man egentligen? Vilken av ens livs upplevelser är betydelsefull på riktigt? Och kan man verkligen berätta om sig själv utan att maskera delar av sig själv? Onekligen är det ett tema som sätter i gång tankarna.
Just intervjuer är annars en slags trigger för Hanna. Hon använde en intervjusituation för att odla två kvinnors vänskap i sin debutroman Antiken, och som journalist (som hon också jobbar som) är det lätt hänt att tankarna snuddar vid vad som kan hända om bara man lyckas ställa rätt frågor till rätt person…
– Det fanns en tid då jag problematiskt nog gärna ville bli vän med, eller åtminstone omtyckt av, den jag intervjuade, säger hon. Numera vill jag bara att de ska säga intressanta saker. Men det är väldigt lätt – det är i alla fall min erfarenhet – att missta intimiteten som nästan automatiskt uppstår under en intervju för något slags sann intimitet. Är man självupptagen är det ju också lätt att förväxla intervjuarens ibland ganska närgångna frågor med genuint intresse, säger hon.
Romanens ”riktiga historia” handlar dock om Naomi och Laura som möts av en slump, men som går upp i varandra på ett sätt som gör att den ena av dem nästan försvinner. Det är en berättelse som utspelar sig i en tid som man känner igen, men som ändå är tidlös, på en plats som är välbekant men ändå inte helt som den ska och bland människor som glider in och ut ur varandra. Allt skevar. I slutet vet man knappt själv vem man är. ”En surrealistisk thriller” är en bra definition av Body Double.
– Det finns ett citat från Susan Sontags bok Om fotografi som jag skrev ned medan jag arbetade med Body double: ”Surrealismen finns redan i kärnan av all fotografisk verksamhet: i själva upprättandet av en dubblettvärld, av en andrahandsverklighet, snävare men mer dramatisk än den man uppfattar med sin vanliga blick.” Det surrealistiska har på så vis en del att göra med det där om spänningsgenrens sätt att väldigt konkret skildra världen som mystisk och märklig.
Är du själv en hängiven spänningsläsare?
– Jag är verkligen inte det! Jag är snarare en spännings-inkräktare. Men jag har läst en del Patricia Highsmith, bland annat hennes bok Plotting and writing suspense fiction, som väl mer eller mindre utger sig för att vara ett slags instruktionsbok i att skriva spänningslitteratur men som egentligen är ett slags poetik. Jag kan verkligen rekommendera den.
Vad är det som tilltalar dig med genren?
– Mitt intresse för spänningsgenren har framför allt varit ett intresse för filmthrillers. Jag älskar erotiska thrillers, fastän de ofta är ganska dåliga, och psykologiska thrillers, som kanske har lite högre status – men det de har gemensamt är att de skildrar människors vardag på ett sätt där allt är på liv och död, där världen är full av mysterier och mörker, och det tilltalar mig. När jag började skriva Body double ville jag skriva någonting som skulle kännas som en gammal europeisk thriller.
Vad är då spännande enligt dig?
– Saker som inte är som de verkar.
Du har vid något tillfälle liknats vid författare som Per Hagman och Duras, är det referenser du tycker stämmer?
– Det är smickrande jämförelser! Jag hade inte läst Per Hagman förrän väldigt nyligen, och blev helt besatt av den här meningen från Att komma hem ska vara en schlager: ”En tonårigt cynisk och girig och ängslig ljugande partyflicka och en grinigt snobbig medelålders bög slåss i mitt bröst.” Så kände jag när jag såg min Spotify Wrapped. Men jag vet egentligen inte om jag tycker att vi tre har så många likheter, förutom att vi skriver väldigt bra om mat.
Boken heter som den gör eftersom den handlar om två personer som nästan blir till en. Vem skulle du vara en bra body double till?
– Jag skulle snarare behöva en body double! En dröm jag haft är att dyka upp på läsningar och liknande med ett helt gäng dubbelgångare. Så om du som läser det här tycker att du ser ut som jag, eller ännu hellre som en lite snyggare version av mig: hör av dig!
