– Mitt Österbotten är barndom, natur, ängar och djur och jakten efter ett bra dike att leka i. När jag var liten var det fantasin som ledde en framåt och som gjorde att man gjorde det man gjorde. Jag levde ett skönt liv i Österbotten, samtidigt som jag längtade bort, till utomlands så långt bort jag kunde föreställa mig.
Iiris Viljanen är artisten, kompositören och pianisten som sjunger om en vardag som det inte går att värja sig ifrån. Det låter vackert, men gömmer också ett enormt vemod. Tillsammans med skådespelaren Stina Ekblad sätter hon nu upp föreställningen Ingen vet alls hur jag har det på Dramaten som delvis handlar om deras liv som påbörjades, visserligen med tre generationers mellanrum, i grannbyarna i Österbotten. För hennes egen del hittade hon musiken i Österbotten, tack vara en engagerad pianolärare som lärde henne att traggla noter och klassisk musik, men som också öppnade ögonen för att det fanns en större värld där utanför med ett annat typ av soundtrack.
Tycker ni att det behövs mer av Österbotten i Sverige?
– Jag är nog fel person att fråga.
De träffades första gången på Dramaten där de snabbt konstaterade att de verkade komma från samma plats på jorden. Men det var inte förrän Iiris behövde en röst till sången Sordin som de började samarbeta och utveckla en djupare relation. Det som började som en duett väckte en längtan efter något större när Stina Ekblads memoarer Här brusar strömmen förbi släpptes.
– Jag kände igen så mycket i hennes beskrivningar av uppväxten och tyckte så mycket om hennes sätt att skriva, det var lätt för oss att hitta ett gemensamt tema att bygga vidare på. Nu har vi skapat ett ärligt möte oss emellan där vi använder våra egna roller, hon som skådespelare och jag som musiker, för att skildra olika skeenden av ett människoliv. Man kan säga att vi är en och samma person på scen, en yngre och en äldre version
Ingen vet alls hur jag har det som föreställningen heter, det låter ju så väldigt ensamt.
– Ja, men det är ju väldigt ensamt att bära sina problem och må dåligt. Vissa grejer måste man bara gå igenom själv och då är det ingen annan som kan veta exakt hur det känns.
Du är en person som har stått på många olika scener i ditt liv, men det är som om du hela tiden återkommer till teatern, eller om det är teatern som återkommer till dig… Hur kommer det sig?
– Jag upptäckte teatern på riktigt när jag extraknäckte på en teater och såg ALLT eftersom vi fick fribiljetter till alla föreställningar. Jag upptäckte då hur mycket jag uppskattar att små berättelser kan pågå i timmar och bli så mycket större än mina historier som jag berättar via musik. Det är också något alldeles speciellt med att följa verkliga människor på en scen. Och allting som hör till teatern: ljuset, kostymen och alla de bitarna.
Skiljer sig teaterscenen från andra scener du har testat?
– På teatern är det lättare att gå in en roll och testa saker som man aldrig gjort förut tycker jag. Kanske testa ett extra danssteg eller till och med några repliker. Överlag känns det som en scen där det är mera öppet för nya sätt att uttrycka sig på.
Vilken är din första starka teaterupplevelse?
– Något som påverkade mig väldigt mycket och fick mig att vilja hålla på med musik var musikalen Oliver Twist. Jag tänkte på den där föreställningen långt efteråt och läste programbladet varje dag i flera veckor efteråt. Jag tyckte det var så fascinerande att man som skådespelare plötsligt kunde brista ut i sång och berätta vidare med hjälp av musik. Ja, den är min första stora teaterupplevelse. Jag var åtta år då.
Som artist har du blivit något av en posterflicka för det stora vemodet. Hur blev det så?
– Mitt liv har gjort att jag har behövt göra vemodiga låtar. Jag har behövt få ur mig alla de här sakerna och tömma mig själv på materialet. På ett sätt skulle jag kunna och behöva fortsätta skriva vemodiga berättelser i många år till, men jag är på väg till en annan plats nu med mig själv och jag känner att jag äntligen kommer kunna skriva musik som inte bara är bearbetning av tunga och komplicerade känslor. Det känns underbart med den förändringen. Det är egentligen inte mitt val att skriva så här vemodiga låtar, men det har varit terapeutiskt att göra det och jag har tyckt att det har blivit något väldigt fint av alla sorgliga och deppiga berättelser. Jag tänker på dem som små minnen över olika problem i livet som jag har samlat på mig under åren.
Det är många personliga minnen och många starka känslor i låtarna. Kan det vara svårt att återuppleva dem ibland?
– Absolut. Jag vill egentligen inte spela några av mina gamla låtar alls. Just när man är i stor förändring, som jag har nu varit här i ett par år, då känns det direkt att jag var en annan person när jag skrev det där. Då vill man inte spela det. Jag vill inte sjunga de meningarna längre. Jag tycker inte så längre. Men räddningen är att jag har fått höra folk berätta att det har varit med om exakt samma grejer som jag sjunger om, att de kan känna igen sig i känslorna och att de varit på samma platser. Så det är också häftigt att vi människor är så lika egentligen, det minskar känslan av ensamhet.
Många som lyssnar på musik använder det som en slags verklighetsflykt, men med din musik kan man inte fly någonstans.
– Nej, jag vet. Och det är väl det jag vill också. Att folk inte ska fly verkligheten. Jag vill att folk ska stanna upp och tänka på sina problem och bearbeta dem. Eller iallafall känna någonting. Jag har själv levt i någon slags verklighetsflykt ganska länge på vissa sätt, men det har väl inte funkat så bra, så nu försöker jag leva i verkligheten med allt vad det innebär.
___________________________________________________________
Ingen vet alls hur jag har det med Iris Viljanen och Stina Ekblad har premiär på Dramatens stora scen 10 maj.
