Sanningen.
Det står alltid högst när Laurie Halse Anderson skriver. Men eftersom sanningen inte alltid är fluffig och består av glada regnbågsfärgade enhörningar som äter sockervadd har några av hennes böcker blivit bannlysta i flera av de amerikanska staterna. Säg något och Vinterflickor (som kommer ut på svenska nu i samband med att författaren besöker Littfest i Umeå) är två av titlarna som plockats bort från bibliotek, skolor och boklådor. ”Unga ska inte behöva läsa om sex eller människor som mår dåligt” låter argumenten och de fortsätter med att säga att de censurerar böckerna på grund av att de vill skydda sina barn.
– Egentligen, säger Laurie, är det för att de vuxna inte vet hur de ska prata om jobbiga ämnen med sina barn. Jag tycker synd om dem! För när de förbjuder den typen av berättelser gör de sina barn än mer sårbara och vilsna.
I våras vann Laurie Halse Anderson ALMA-priset för sin förmåga att aldrig väja för det svåra och det är också många unga som har hittat tröst, och en röst, efter att ha läst henne böcker. Jag frågar om priset också har hjälpt henne i striden mot censuren:
– Det är ju ett oerhört prestigefullt pris så när jag ringer eller skriver till folk så svarar de faktiskt nu. Det gjorde de inte alltid förut.
Det är ingen ny företeelse att samhällen vill förbjuda böcker, det har hänt många gånger genom historien, har det någonsin varit rättfärdigat tycker du?
– Nej, aldrig.
Laurie Halse Anderson är uppvuxen i ett tyst hem. När hennes pappa drack hyschades det ner och man pratade inte heller om den konstiga stämning som ofta fanns därhemma i huset. Hon fick alltså aldrig lära sig att använda sin röst och när hon som tonåring blev våldtagen saknade hon verktyg för att berätta vad hon varit med om.
Poesin räddade henne. Först när hon började teckna ner sina ord kom hon på riktigt i kontakt med sina känslor och skrivandet hjälpte henne att börja förstå världen. Författarskapet grundade hon i en vilja att hjälpa andra att hitta den där starka rösten som hon själv saknade så länge.
– Världen är så förvirrande, även för mig som vuxen, men speciellt för mitt unga jag som trodde blint på vad vuxna sa. Pappa som var präst talade jämt om att människor var snälla och godhjärtade och att världen var god, så när jag upptäckte att det inte alls var sant blev det ett hårt uppvaknande.
Verkligheten såg inte alls ut som den bild som de vuxna hade målat upp. Hon tyckte att deras snack om att fånga drömmar och ”att allt är möjligt” var fel och förljuget. Idag skulle hon aldrig få för sig att fråga en ung person vad hen drömmer om, i stället frågar hon om vilka problem hen vill lösa.
– Om man behandlar unga vuxna med respekt och talar till dem som om de har makt och intelligens nog att lösa problem, då växer de som människor.
För Laurie Halse Anderson var en mardröm den knuff mot bokskrivandet som hon behövde. Hon drömde om en gråtande flicka. Flickan var en kombination av henne själv i den ålder då hon blev våldtagen och hennes egen dotter som var i exakt samma ålder. Samma dag ringde hon en psykolog och började skriva ner det som sedan blev Säg något.
– Jag drömmer ofta. Fantastiska drömmar som kanske inte alltid är lyckliga och färgglada, men som alltid är intressanta. När jag vaknar ligger jag och tänker på dem en stund och låter min själ försvinna bort till en annan plats. Jag älskar den känslan. Men när skriver vill jag fånga ett tema som jag har funderat på under lång tid. Jag har gett mig själv uppgiften att försöka nå fram till läsarna och få dem att känna att deras röst är viktig. Att de borde prata, att de ska prata och att vi vuxna borde lyssna på dem.
Laurie Halse Anderson är själv en vuxen som lyssnar väldigt noga. När hon är i skolor och pratar om sina böcker och de problem som de tar upp tittar hon alltid ut över sin publik för att se vilka som nickar igenkännande. Det slår aldrig fel, det är också de som kommer fram till henne efteråt och berättar att de också har varit utsatta för övergrepp eller är självdestruktiva.
– Jag har varit tvungen att lära mig vilket ansvar jag har som författare och människa. Från början berättade jag aldrig att Säg något delvis var självupplevd, men när eleverna frågade om den var det och jag kände att deras frågor kom från en sån ren och ärlig plats var jag tvungen att berätta allt. Hade en vuxen ställt frågorna hade jag helt klart svarat annorlunda. Varje gång jag signerar böcker kommer det fram 6-7 personer som viskar att det jag varit med om har de också upplevt. Sen gråter vi ihop.
Du måste gråta så mycket!
– Ja, jag har väldigt friska ögon!
Laurie skriver böcker som förändrar folks liv, även om hon inte vill ta åt sig hela äran. Hon menar att hon bara är en katalysator för att vissa saker måste skrivas och berättas, att någon slags kraft som är större än oss ser till att det händer och det här hamnade i hennes knä.
Har du själv upplevt att en bok förändrat ditt liv?
– När jag var tonåring läste jag I never promised you a rose garden av Joanne Greenberg som handlar om en 16-åring som har ett hemskt liv. Hon tar heroin och brottas med psykisk ohälsa. Jag kunde inte sluta läsa den och när jag läst klart den läste jag den en gång till för den fick mig att känna att mitt liv är bra mycket bättre än det i boken. Det som framför allt förändrade mitt liv var det år när jag var utbytesstudent i Danmark. Jag var 16 år och bodde bokstavligen på en grisfarm och att befinna sig i en annan kultur och i en annan familj och upptäcka att hur livet också kan se ut…Jag är ganska säker på att jag inte hade levt om jag inte hade åkt dit. Jag var destruktiv, tog droger och ville hoppa av skolan. Jag hade så mycket smärta som inte hade någonstans att ta vägen, men i Danmark åt jag bakelser och uppfann mig själv igen. Det blev ganska bra till slut.
Du skriver böcker för unga vuxna och för ständigt deras talan, saknar du själv tonåren?
– Jag älskar att tonåringar generellt är kompromisslösa och har ett starkt rättvisepatos. Det har jag behållit. En del av mig kommer alltid vara femton år. Men det saknar mest är lyxen att ha tid att göra saker. Att jag när som helst kunde ta cykeln och åka till ett träd med en bra bok och stanna där resten av dagen. Läxan är väl att hitta tillbaka till det och hitta tiden att göra saker jag saknar. Egentligen finns det ingenting som hindrar mig från att ta fram cykeln i eftermiddag och trampa i väg. Jag ska nog göra det!
Till sist: Händer det att du blir förväxlad med den andra Laurie Anderson? Konstnären och musikern?
– Hahaha! Innan jag var känd och alla var officiella personer på instagram hände det faktiskt att jag fick några av hennes beundrarbrev. Fantastiskt vackra brev och formuleringar om hur mycket hon betydde för sina fans. Även om de inte var till mig (och jag alltid svarade brevskrivarna med ”Tyvärr fel Laurie”) gjorde de mig väldigt glad. Jag saknar henne!
