Varje dag ser ut på samma sätt för Augustin Erba: Han går upp och han skriver på en, två eller tre böcker och sen går han till jobbet. Så har det varit sedan han var i tjugoårsåldern och drömde om journalistik, under åren som chef för Ekot på Sveriges Radio och även under redaktörstiden på DN. Nu är han nybliven förlagschef på Piratförlaget, men skrivrutinen rullar på som den alltid gjort. Han går upp. Han skriver.
Men det har också lönat sig, han står som författare till en hel rad romaner och nu har precis Det gula ljuset, den första delen av ungdomsserien Den förlorade staden, kommit ut. Det är ett äventyr om Vilma, en Stockholmstjej som förlorar allt; vänner, gymnastiklaget, sitt riktigt hem, när familjen flyttar till Göteborg, men som också hittar en helt annan värld med hjälp av ett par spruckna glasögon och en konstig katt som också är en ödla.
– Jag har alltid velat skriva för unga för när jag var liten var det böckerna som tog hand om mig. De visade på en annan värld, en annan verklighet, en väg framåt… Som författare tycker jag också om att vara en röst för dem som ingen lyssnar på, som till exempel mellanchefer eller unga, och skildra miljöer och situationer som det inte berättas om. I Det gula ljuset riktas spotlighten på hur det känns att vara ny någonstans, en plats där man inte känner sig hemma. Det tror jag att vi alla kan känna igen oss i, men speciellt barn som hela tiden hamnar i situationer som de inte själva har valt.
Det är väldigt lätt att känna sig obekväm som barn?
– Ja, och att känna sig maktlös eftersom de vuxna bestämmer enorma saker om ens liv. Jag tycker att det är ofattbart att vuxna kan bestämma marginella saker – som vart man åker på semester eller hur man använder sin skärm – över barn som är 12-13 år gamla. Det blir som om vuxna projicerar sina egna tillkortakommanden på barnen. ”Du borde läsa mer”, säger de vuxna, men vad läser de själva då? ”Du borde röra mer på dig”, hojtar de från soffan. De vuxnas tillkortakommanden får styra väldigt mycket av barnens liv! Min förhoppning är att barnen ska läsa den här boken och upptäcka att de inte är så himla ensamma.
Som liten sökte du ett hopp i böckerna säger du, hur såg det hoppet ut?
– Jag uppfattade mitt liv som instängd i en värld som var hemsk. Böckerna visade att det inte behövde vara så, att det fanns ett ”annanstans” och att det kommer komma ett ögonblick där man bestämmer själv. Den idén och den världen vill jag också ge barnen.
Hur kom Den förlorade staden till?
– Jag ville skriva något äventyrligt och spännande. Jag tycker mycket litteratur nuförtiden är väldigt tråkig. Jag ville skriva något som jag själv ville läsa om jag var barn nu.
Och då blev det en berättelse om ett multiversum?
– Jag har alltid tyckt att det är roligt med multiversum-teorin. Och det finns vetenskapliga förklaringar som visar på att den skulle kunna vara sann. Att vi befinner oss ett universum parallellt med många andra. I boken använder jag mig av teorierna och bevisen och har delvis skrivit en vetenskaplig berättelse. Allt som finns i boken är alltså tekniskt möjligt, kanske inte i varenda detalj, men i stort. Ett sätt att se andra universum skulle kunna vara att bryta ljuset på ett visst sätt. Jag ville skapa samma wow-känsla för polariserat ljus som för expelliarmus-formeln i Harry Potter. För en 12-åring som upptäcker ljusets magi borde det vara minst lika roligt som allmän trollkonst.
I boken är matteläraren och matematik hjältarna, är det ett medvetet val för att göra matte sexigt?
– Matte har ett dåligt rykte om att det ska vara krångligt och svårt. Det stämmer inte! Ett vanligt barn nuförtiden matas med bokstäver, meningar och ord oavbrutet, om de i stället matades med ekvationer, då skulle de veta vad kvadratroten ur 63 är. Det är synd att det skrivna ordet värderas högre än siffrorna eftersom världen blir mer begriplig, och också lättare att ifrågasätta, om man förstår matematik
Är du jättebra på matte själv?
– En gång i tiden var jag det. Då kunde jag lösa kvadrupelintegraler och differentialekvationer, nu kan jag inte det längre. Däremot har jag kvar känslan för vad som kan vara och vad som inte kan vara.
Bokens huvudperson heter Vilma och henne gillar man direkt för hon vägrar att kompromissa med vem hon är. När de nya klasskompisarna försöker förändra henne står hon fast vid sitt vanliga jag. Jag tänker också att hon är klokare än de flesta andra runtomkring henne?
– Hon ser och sätter ord på vad de vuxna håller på med och genomskådar de vuxnas beteende. Hon ser att hennes styvpappa är konflikträdd, att det är mamman som styr därhemma och att storebror Albert försöker vara vuxen.
Vilma hittar en annan dimension av en slump. Är det en viss typ av människor som hittar andra världar tror du?
– Ja det tror jag. De som inte har det så bra har ögonen öppna och får syn på saker eftersom de hela tiden letar efter någon eller något som kan hjälpa dem vidare i världen.
Lever vi i en tid där det extra viktigt att ge andra dimensioner till de unga?
– Ja, att vara ung idag måste vara väldigt deprimerande när man ser hur de vuxna bär sig åt.
Det gula ljuset är en berättelse som gränsar till sci-fi-genren, kan du tipsa om en sci-fi-författare du tycker om?
– Den bästa sci fi jag läst på många år är The Three-body problem av kinesiska Liu Cixin. Men jag vill också säga Ursula K Le Guin och hennes Trollkarlen från Övärlden som handlar om sanningen kring vad vi är mest rädda för: Oss själva. Det är den enda bok som har gett mig mardrömmar. Det där med människans mörka sidor och hur vi inte kan komma undan dem, den tanken kom åt mig.
