För 20 år sedan började den unge filmaren Hassan Blasim gå norrut från Irak. Efter fyra år till fots hamnade han i Finland. Några år senare kallades han ”arabvärldens bästa nu levande författare” av The Guardian och fick resa jorden runt på boklanseringar. Men varför gillar han inte den svenska titeln på senaste romanen Gud 99?[vc_single_image image=”1670″ add_caption=”yes”]Hassan Blasim är en irakiskfödd författare som prisats och hyllats för både novellsamlingen Irakisk Kristus 2015 och nu debutromanen Gud 99 som kom tidigare i höstas. Han bor i Finland sedan 16 år, efter en fyra år lång flykt mestadels till fots från Irak och vidare upp genom Östeuropa. Vi bad om ett samtal om flykt och skrivande och nådde honom på en videolänk precis i slutet av november.
Hej Hassan, tack för att vi får prata med dig. Jag läste just din senaste bok, Gud 99, och tyckte den var helt fantastisk…
– Tack! Jag måste bara få säga att jag inte är så förtjust i titeln Gud 99. Den heter Allah 99 och jag hade gärna haft kvar den titeln på översättningarna men de utländska förlagen ville inte, de ville döpa om den till sin ”Gud”, trots att alla idag ju vet vad Allah betyder. Jag brukar skämta om det där och säga: svenskar är uppenbarligen inte rädda för corona, men väldigt rädda för Allah.
Haha, det kanske ligger nåt i det. Har du själv en religiös tro?
– Nej nej nej, det har jag inte.
Boken är för övrigt rätt svår att sätta etiketter på, det är en roman om en författare i exil i Finland som startar en blogg som heter just Gud 99, och åker runt och intervjuar människor varav många lever i flykt, exil eller opposition. Är det en flyktingroman?
– Boken brukar kallas det och jag förstår varför men jag är inte helt såld på det, helt enkelt för att det är omöjligt att skriva en flyktingroman. Jag ser litteraturens viktigaste uppgift som att föra ett krig mot klichéer, och en sån etikett och en sån läsning riskerar att förminska boken tror jag. Det är en bok med många människor och röster. En finsk journalist frågade mig: hur många röster har du i din bok, och jag blev ställd, jag vet inte själv. Men det är många. Och många exempel på hur man hanterar trauman. Det är så jag vill skriva. En flykting är inte en sak, alla människor är olika och hanterar saker olika.
Fattar. Kanske din egen bakgrund spelar in där också, du lämnade ju Irak och flydde till fots till Europa. Vad var droppen för dig, vad var det som fick dig att till slut lämna Irak 1999?
– Jag var rädd. Jag hade börjat göra kortfilmer och de fick allt mer uppmärksamhet, vilket regimen inte gillade. Och jag har en stor familj med många syskon och släktingar som jag började frukta för. Jag var en fri konstnär och tillhörde en konstnärsgrupp men på varenda högskola i Irak fanns hemlig polis som höll koll på alla som uttryckte sig på något sätt, inklusive mig. Jag kände att jag inte kunde fortsätta skapa och prata fritt i Irak så jag hade inget annat val än att lämna. Eftersom jag saknade pass fick jag vandra till fots.
Jag tycker att det är svårt att föreställa sig hur det känns att inte ha yttrandefrihet. Kan du försöka beskriva det?
– Det känns som att du kokar inombords och inte kan andas. I mina filmer ville jag ta upp fattigdom, och att leva under en regim som godtyckligt kunde döda dina vänner, som två exempel. Inget sådant kunde jag prata om. Jag tror att brist på yttrandefrihet är en starkt bidragande orsak till att många människor flyr sina hemländer.
Som du själv var inne på består din bok Gud 99 av många röster, och det är så du skriver generellt. Varför passar den formen för det du vill skriva om?
– Hmm… Vi lever i en postmodern tid i Europa. Mångas sanningar, många öden och intryck och bilder. Jag gillar att blanda många former av skrivande, och jag gillar att skriva dialog. Så beskriver jag gärna boken: som full av dialog. Och jag jobbar alltid väldigt mycket med rytmen: det har jag med mig från filmskolan. Rytmen är extremt viktig i allt, från filmer till böcker till förhållanden. Du måste ha rytm i livet. Och jag vill undersöka gränser: vad finns i gränsen mellan bra litteratur och skräplitteratur? Var går gränsen mellan liv och död, kärlek och sex? I Allah 99 ville jag kanske framförallt skriva om balansen mellan din inre strid och ditt inre sökande å ena sidan, och de stora striderna och skeendena som utspelar sig runt och över oss alla å andra sidan. Fast när folk frågar mig vad min bok handlar om brukar jag bara svara ”om krig och fred”. Alla böcker handlar om krig och fred.
Hur kom det sig att du hamnade i just Finland?
– Slumpen får man väl säga. Och kärlek. Jag blev tillsammans med en kurdisk skådespelerska som råkade bo i Finland och jag åkte för att hälsa på henne. Så blev jag kvar.
Du kallas ofta för en finsk-irakisk författare nuförtiden. Hur ser du på den etiketten?
– Det är inte så viktigt för mig. Men jag har tydligen ingen chans att vinna Finlandiapriset eftersom jag inte skriver på finska. Och jag får inte vara med i finska författarförbundet heller vilket jag tycker är rätt underligt eftersom jag bor i Finland sedan 16 år och är författare. I övrigt stör det mig inte.
Har ditt skrivande hjälpt dig hantera din flykt från Irak?
– Jag menar att skrivande och läsande kan ha en stor roll som terapi, det har det för mig i alla fall och jag har i flera projekt jobbat med att hjälpa flyktingar i Sverige och Finland genom litteratur, att få dem att börja berätta om sina liv.
Tycker du att det är svårt att få flyktingar att öppna upp för litteraturen?
– Nej faktiskt inte, och det förvånade mig. En sak som är roligt är också att det är olika typer av människor som kommer till de här kurserna. Här i Helsingfors hade jag senast en apotekare, en journalist, en riktig arbetare… Och alla tar med sig olika saker dit och har olika skäl till att komma. En del vill bli författare, vissa vill ha hjälp att bearbeta upplevelser, andra är bara nyfikna. Jag har undervisat en ung tjej nu som jag tror kan bli en riktigt, riktigt bra författare. Sånt är roligt. Själv skriver jag på en ny roman som ska komma ut nästa år. Den ska bli en sorts historia över rasismen i Europa.
Oj, stort ämne…
– Haha, jo. Men det är ingen faktabok alltså, det blir i min vanliga form med dialog och röster. Och inget svartvitt. Jag gillar inte svartvitt.
Nej vem gör väl det. Du verkar däremot älska att resa. Det blir det inte mycket av just nu?
– Ja, verkligen. När jag vann The Independent-priset 2014 slutade jag aldrig resa. Jag brukar säga att jag gick till fots i fyra år och sen flög jag jorden runt i fyra år på litteraturfestivaler och lanseringar. Det är en speciell känsla för mig när jag flyger med flygplan: jag ser ner på marken, och tänker på alla som vandrar till fots där nere. Men nu reser jag inte så mycket nej, jag håller mig hemma i Helsingfors som alla andra.
Avslutningsvis, kanske en underlig fråga… Är du lycklig?
– Du vet, jag är helt okej. Jag är rätt så flexibel som människa. Jag har lärt mig att se på min tillvaro och där jag bor som ett hotell, som något tillfälligt. Jag bygger inte upp min identitet på var jag bor. Förut hade jag ett rum i Bagdad, nu har jag ett rum i Helsingfors. Klart jag saknar grejer i Irak, och min mamma och min familj. Men jag har en son här i Helsingfors, jag får jobba, jag är fri att uttrycka mig som jag vill. Såhär kanske: jag har aldrig tappat min tro på människan. Jag tror på människor och människans förmåga att göra bättre. Det gör mig lycklig.
Hassan Blasim är född 1973 i Irak och bosatt i Helsingfors sedan många år. Han skriver på arabiska, och har givit ut novellsamlingen Irakisk Kristus 2015, som tilldelades The Independent Foreign Fiction Award 2014. Hösten 2020 kom Gud 99 som kallades ”en av höstens stora läsupplevelser” av Expressens recensent.
