Nathan Grossman ligger bakom filmen Greta som snart går upp på biograferna. Hur var den berömda seglingen över Atlanten? Och hur känns det att ha gjort en storfilm om Greta Thunberg, som ytterst motvilligt har blivit en symbol för klimatfrågan?[vc_single_image image=”1638″ add_caption=”yes”]Nathan Grossman är hemma i Stockholm efter att bland annat ha besökt Venedigs filmfestival tidigare i höstas (yes, med tåg). Hans film Greta är köpt av den amerikanska streamingjätten Hulu, som skickar ut den globalt senare i november, men först ska den upp på bio ibland annat Sverige. Allt detta innebär många, många intervjuer.
– Det är sjukt faktiskt. Jag tror att jag gjort 150 intervjuer med journalister från hela världen nu. Jag försöker sprida ut det lite för att det inte ska bli för tungt, säger Nathan Grossman.
Har du börjat ljuga för journalister ännu, bara för att variera dig?
– Haha, hoppas inte. Men jag förstår lockelsen i det…
Du började filma Greta väldigt tidigt, när hon bokstavligen satt helt själv utanför Riksdagen i Stockholm. Vad var det som fick dig att gå dit med din kamera?
– Jag och min chef fick ett tips från en bekant om att Greta skulle börja skolstrejka för klimatet. Det var hösten 2018, efter en extremt varm sommar med skogsbränder och allt större klimatfokus, och jag hade gjort film som åtminstone angränsade till klimatfrågan tidigare, så vi började klura på om det kunde vara en story. Som dokumentärfilmare måste man se saker genom sökaren för att veta om något är bra nog att gå vidare med. Så jag gick dit på vinst och förlust.
Men där till en början kan det inte ha hänt så mycket, när hon bara satt där? Inte jättekul scener du fick se i sökaren?
– Både och. Visst var det stilla och lugnt, men det gick förbi en hel del människor, turister och såna som blev nyfikna och en del gick fram och interagerade med Greta. Ganska snabbt blev Greta och klimatfrågan mer uppmärksammade och fler journalister började dyka upp. Men den hösten jobbade jag med andra grejer också, jag gick ner till Greta ibland på lunchen bara. Duttade lite med det.
Hur gjorde du för att närma dig henne och få filma?
– Jag frågade. Och var tydlig med att jag inte visste vad det skulle bli av det. Och eftersom hon är minderårig fick jag prata med hennes föräldrar för att få tillåtelse att filma, och sen hade jag en ganska lång tid när jag inte filmade så mycket. Det var våren 2019, när hon började resa runt i världen, som jag började hänga med på resorna och därmed kom henne lite närmare. Jag var hela tiden tydlig med att jag behövde göra min take på hennes historia, att jag skulle berätta den på mitt sätt.
När förstod du att det skulle bli stort?
– Jag var rätt sen på den bollen, det tog mig ett halvår att fatta. Jag trodde att det skulle stanna som en svensk, kanske en nordisk angelägenhet, men vårvintern 2019 började det ta fart i Belgien och Australien. Plötsligt stod 10 000 barn med Greta-skyltar på gatorna.
I vissa scener ser det ut som att du, eller den som filmar, står gömd bokstavligt talat, i en garderob eller bakom ett hörn, utom synhåll för Greta. Var det en medveten strategi, att liksom hjälpa henne att glömma kameran?
– Nej, det var det inte. Det kan nog snarare vara kontraproduktivt om du försöker gömma dig som filmare, då blir folk mer på sin vakt. Om du är på plats länge nog så glöms du så småningom bort, vilket ofta är en bra sak.
Vid ett tillfälle i filmen säger Greta, om att hon bjuds in att möta alla dessa kostymklädda världsledare i tjusiga europeiska palats: ”Det känns som att alla är med i ett rollspel, och bara låtsas allting. Det känns inte äkta.” Hur resonerar du kring din roll som dokumentärfilmare i det spelet?
– Det där är intressant. Jag minns när hon sade det, det byggde på en dagboksanteckning hon hade gjort. Filmen och hennes syn på världen kan ju tyckas vara i motsättning: Greta vill inte bli exponerad, hon vill inte att det ska handla om henne, och nu kommer en film med hennes namn som visas över hela världen. Min inställning var och är att filmen måste handla om den dynamiken också, jag har försökt få fram just att det är ett spel. Greta attraherade fler och fler journalister, och självklart är jag en del i det, men jag har också valt att berätta mer om det än de flesta andra. För Greta ville ju verkligen inte bli någon symbol eller förebild, så är det.
Vi får möta Greta oväntat nära får man ändå säga: se henne dansa, rita, klappa hundarna och skratta åt fånigheter på nätet med sin pappa. Berätta om balansen du ville ha kring att visa människan Greta, och ändå behålla ett sakligt och respektfullt avstånd?
– Det har varit en jättesvår balansgång. På många sätt kändes det som en omöjlig film att göra just därför, alla gillar ju olika i den mixen, inte minst när man gör en film som visas i hela världen. Blir det för mycket av det personliga blir det geggigt. Blir det för lite blir det opersonligt och trist. Jag försökte tänka på vad som var relevant och vad som inte var det. Exempelvis filmade jag Greta en del i skolan, men det klippte vi bort nästan allt eftersom det förvisso var ganska personligt, men ändå inte adderade så mycket till historien. Man fattar snabbt att hon är bra i skolan eftersom hon får bra betyg. Men ja, det där är svårt, inte minst eftersom vissa har nån sorts galen fetischism kring människan Greta. Min regel var: När något bara kändes som irrelevant The Sun-journalistik skippade jag det.
Svårt ändå, för som journalist kittlar det ju till när man får den där inblicken, får komma närmre än andra…
– Ja! Jag har säkert haft svårt att urskilja gränsen någon gång då och då under filmningen. Det kändes väldigt lyxigt att ha fantastiska klippare som hjälpte mig i redigeringen. För samtidigt ville jag ju att tittarna skulle få se världen genom hennes ögon.
Klippningen måste ha varit extrem också, du måste sitta på så sjukt mycket mer starkt material? Arnold Schwarzenegger får max en minut, Macron två minuter, hela den tre veckor långa seglingen över Atlanten några få minuter. Tuffa val i klipprummet?
– Verkligen. Och det säger en del om vilket galet år för Greta som jag följde med på. Vi märkte att vi hade en del dubbletter i materialet, vi var tvungna att välja bland världsledarna. När jag har gjort TV måste jag ibland liksom dra ut på grejer för att få ihop den där hela timmen – här fick vi istället ta bort dubbletter och tighta för att hålla filmen till dryga 90 minuter, vilket väl är vad folk pallar att se idag.
Att se filmen nu, mitt under coronapandemin som får sägas ha pausat Fridays For Futures arbete rätt mycket, och tagit över allt nyhetsutrymme, känns som att se tillbaka på en kort passus när en förändring i klimatfrågan kanske var möjlig, och många människors engagemang var starkt. Hur tycker du sentimentet förändrats sedan du filmade Greta för dokumentären?
– En amerikansk journalist som intervjuade mig för ett tag sedan sade: ”Coolt att du har gjort en prequel till Greta”. Alltså en film som visar hur hjälten blir till. Det går inte att veta vart Greta tar vägen, eller vad som sker med protesterna eller klimatfrågan. Coronapandemin har absolut överskuggat klimatfrågan rent medialt senaste halvåret, men det intressanta som jag hört från framförallt unga aktivister är att vi nu har lärt oss vad det innebär att behandla en kris som en kris, vilket är något Greta länge sagt att vi behöver göra med klimatfrågan. Jag har tyckt att det varit svårt att verkligen förstå innebörden av det uttalandet. Nu har jag, och många andra, fått en referens till vad hon menar och kan säga ”Nu har ni behandlat covid som en kris, nu får ni behandla klimatförändringarna som en kris också”.
Hur engagerad är du själv i klimatfrågan?
– Jag har ju gjort innehåll på temat innan och tycker det är otroligt intressant som fråga, både personligen och ur ett berättarperspektiv. Men jag är inte politiskt aktiv och har aldrig varit det, utan är mer nån sorts bekymrad medborgare.
Förändrades din inställning genom att filma Greta?
– Ja, det skulle jag säga. Greta är ju en person som verkligen lever som hon lär. Jag har försökt bli bättre på det, att kritiskt granska val jag gör och inte agera tvärtemot vad jag vet är bra för miljön. Det är en jätteintressant värld inne i Gretas huvud. Och den är kanske på vissa sätt “mörk”, utifrån att hon faktiskt förstått de fulla konsekvenserna av klimatkrisen, men vi andra lite hycklande vanliga har extremt mycket att lära av henne om vi ska minska våra utsläpp.
Vi måste prata lite om seglingen över Atlanten, där du som enda utomstående fick följa med. Hur var de där veckorna till havs?
– Jag tyckte nog att båtresan var mer helvetiskt än vad Greta tyckte. Jag vet inte om folk har fattat att båten vi åkte med är en väldigt kompromisslös racerbåt. Som ett exempel: insidan är inte målad eftersom färgen skulle ha vägt några kilo, och det ville de spara in på. Och den är otroligt liten inuti. Den har inga likheter med en lyxyacht. Inga bekvämligheter. Jag hade nog svårast av oss alla att anpassa mig till båten. Det fanns ju ingenting att göra, det var Måndag hela veckan, varje dag var den andra lik. Märkligt nog hade jag väldigt lätt att sova på båten, så min strategi blev att sova tolv timmar per natt.
Vad tror du Greta tyckte om seglingen?
– Jag tror att hon tyckte, förutom stormarna och så, att det fanns något skönt i att vara helt frånkopplad på det där sättet. Hon var nog den av oss som anpassade sig bäst till båten.
Har du fortsatt att följa Greta efter att denna film tar slut?
– Vi har inte samma kontakt som då när jag filmade, då sågs vi ju hela tiden. Nu hörs vi lite sporadiskt, chattar då och då. Hon har börjat gymnasiet igen och pluggar och lägger tid på det.
Blev ni vänner?
– Ja, alltså, det är en speciell grej det där. Jag är 30 år, hon är 17. Så det finns dels en åldersskillnad, dels det faktum att jag följde henne professionellt. Men vi kom varandra nära ändå. Jag skulle åtminstone säga att Greta känner mig väldigt bra, jag vet inte vad hon skulle säga haha.
