Lisa Langseth har gjort höstens bästa svenska komediserie. Kärlek & Anarki har premiär på Netflix om några veckor. I centrum står ett bokförlag som ska framtidssäkras av den digitala konsulten Sofie – som snart fokuserar mer på den spännande katt och råtta-lek hon inleder med den unga IT-killen Max än på uppdraget.[vc_single_image image=”1598″ add_caption=”yes”]Det är knappt tre veckor tills Lisa Langseths första tv-serie Kärlek & Anarki har premiär på Netflix. Den som förväntar sig en stressad regissör djupt nere i ett klipprum i en kulvert nånstans i en söderförort får snabbt tänka om. Det visar sig att Lisa Langseth sitter hemma och lyssnar på en podcast-intervju med Vårt enda liv-författaren Martin Hägglund på Aftonbladets sajt, när vi ringer upp.
– Den är på engelska, det är lite märkligt, säger Lisa Langseth. Men han är väldigt intressant tycker jag, Martin Hägglund.
Gud vad skönt att du inte är vrålstressad. Din serie Kärlek & Anarki handlar om förändringskonsulten Sofie som ska ”framtidssäkra” ett gammalt bokförlag genom digitalisering. Snart inleder Sofie en till en början ganska oskyldig, men snabbt eskalerande, katt och råtta-lek med den yngre IT-teknikern Max. Spänningen dem emellan är påtaglig. Men är det inte också en serie om olika sorters makt: den makt som kommer av ålder, kön, pengar, kulturellt och sexuellt kapital?
– Intressant! Det är roligt att höra, jag har aldrig tänkt på den som en serie om makt. Jag tänker att den har två teman, där det ena är bokförlaget, som funkar som en slags spegling av vår tid där olika kultursyner står mot varandra. Dels finns den äldre förläggaren Friedrich som har den gamla kultursynen där konstnärlig kvalitet står över allt annat, även upphovspersoners privatliv och så. Kulturen finns för sin egen skull och svarar inte inför någon. Dels finns PR- och marknadskvinnan Denise, som tycker att kulturens uppgift är att förändra samhället i en viss riktning. I grunden här finns också frågan om vem som ska betala för kulturen, vilken kultur som är lönsam, och det är ju något som vi alla måste deala med hela tiden. Sofie bryr sig inte om innehållet överhuvudtaget, hon tänker bara på om litteraturen är lönsam eller inte.
– Det andra temat är leken som Max och Sofie börjar med. Och den är som en vansinnesfärd som stegras genom säsongen. Vad är då den gemensamma nämnaren? Digitaliseringen. Utmaningarna som Sofie och Max ger varandra är helt analoga och helt idiotiska, de har inget syfte. De är ett slags analogt uppror mot en allt mer digitaliserad verklighet. Så jag tänker att det är en komediserie om digitaliseringen och vad den gör med oss. Det låter dötrist, men jag tycker att digitaliseringen är superspännande, haha!
En sån digitaliseringskrock sker direkt när Sofie kommer in på bokförlaget och blir helt chockad över att utgivningsbeslut tas efter några få människors magkänsla, och inte baseras på data eller testning. Var kom inspirationen till den där krocken mellan kultur- och techvärlden från?
– Det där är direkt taget från verkligheten. Rätt mycket i serien är det. Ska det vara så att bara två personer läser ett manus och får avgöra om något är bra och ska ges ut? Det är ju sjukt! Samtidigt: tvärtom är fan ännu värre – jag tycker verkligen inte att nån app ska avgöra vad som är bra och dålig litteratur och vad som ska ges ut.
Du har ju gjort mycket teater och tre långfilmer tidigare, men aldrig tv-serie. Beskriv skillnaden i att göra en serie jämfört med film.
– Från början visste jag inte om det här skulle bli film eller serie. Det var faktiskt tänkt som långfilm, men det hade blivit en väldigt lång film. Jag har alltid skrivit långa manus och behövt stryka mycket på vägen vilket alltid varit trist. Så då kontaktade jag Netflix och de nappade ganska direkt vilket såklart var skitkul. Det var en skillnad: snabbheten i processen. Sen är det så enormt mycket mer material att hantera när man gör tv-serie i allt från regi till casting, miljöer och klippning. Jag tror det har varit den största skillnaden för mig: arbetsmängden. Serien är fyra timmar totalt.
Uppsvinget för tv-serier senaste 10 åren har varit extremt. Har du som kreatör känt en piska, att du varit tvungen att göra tv-serie eftersom det är där publikintresset och pengarna verkar finnas nu?
– Nej, så har jag inte känt. Och som sagt visste jag inte när jag skrev manus om det skulle bli film eller tv. Men däremot möttes jag med en väldigt stor öppenhet när jag presenterade det för Netflix. Jag fick en chans att göra det jag ville med en gång. När man gör film går sååå mycket tid till utvecklingsfasen, och man är ju inte mer än människa, man måste jobba, och jag fick bra respons och bra uppbackning av Netflix hela vägen vilket var härligt. Återigen: digitaliseringen – det är så jävla stora krafter i rörelse.
En del går så långt som att säga att långfilmen är död. Är den det?
– Absolut inte.
Varför inte?
– 90 minuter är ett så fint format för att ta till sig en berättelse, lika långt som en enaktare på teater. Filmen är absolut inte död. Men biomarknadens överlevnad däremot hänger på covid just nu, så är det. Och som jag sade så tror jag framtiden för svensk film hänger mycket på utvecklingssituationen. Det tar tre år att utveckla en långfilm, och du kan få avslag vilken vecka som helst under de tre åren. Netflix tackade ja till ett synopsis på tre sidor.
Diskussionen om film i Sverige kretsar just mycket kring dels finansiering och dels representation, och framförallt kanske vilka som får göra film. SFI har sitt omdiskuterade 50/50-mål, som de inte lyckats nå. Är det klokt att ha ett sådant uttalat mål, att hälften av de filmer som görs ska ha kvinnor som upphovspersoner?
– Ja, jag tycker målet i sig är bra. Men man får inte låsa hela sin verksamhet vid bara det, man måste kunna prata om andra aspekter samtidigt. Jag vill se en bredare diskussion om hur biofilmen ska överleva, hur vi kan göra så att biokulturen växer. Jag tror att det är väldigt skadligt som det blivit att det är ”50/50-visionen” på ena sidan och ”Allt var bättre på Bergmans tid” på andra sidan. Men jag är bara kreatör, jag vill inte ta på mig hela den diskussionen.
Hur är det att släppa en tv-serie, jämfört med film? Det finns inga turnéer, inga festivaler, galor, premiärer…?
– Det är absolut en skillnad. Just nu är det ingenting sånt på grund av corona, annars hade det nog varit en del. För mig personligen är det skönt att inte behöva åka runt och lansera på det sättet, jag har aldrig gillat det. Sen är ju släppet ändå helt enormt, absolut mitt största. Serien blir tillgänglig på a l l a Netflix marknader den 4 november. Jag har under resans gång försökt att inte tänka på det utan hålla mig trogen min vision. Och jag hade varit lika trogen min vision om det varit en teaterpjäs i en källare i Kärrtorp. Det måste man vara.
Ni spelade ju in för fullt när coronapandemin slog till, och fick ta en paus. Hur påverkades ni av det?
– Vi hade ett fall i teamet under våren och då pausade vi för att inte riskera någons hälsa. Det var svinjobbigt eftersom vi inte visste om eller när vi skulle kunna göra klart. Pausen varade i sex veckor och sedan kunde vi köra igång igen. I slutändan blev det rätt bra för jag hade grejer jag behövde skriva om, och jag kunde börja klippa, och den i teamet som blev smittad blev frisk. Men ovissheten under pausen var hemsk. Så var det nog för väldigt många människor i våras.
När en så totalt omskakande händelse eller företeelse, som coronapandemin får sägas vara, inträffar så kan man ju lätt tänka att ALLT måste handla om detta nya stora, även i konsten? För att det man skapar inte ska kännas föråldrat, eller att man ska försöka tolka en samtid som inte längre finns. Hur dealar du med det där – kan du fortsätta göra filmer med folk som kramas och hänger i gäng, eller är pandemin det nya normala som måste visas i filmer?
– Det där är en bra fråga, alltså om corona kommer vara med i samtida berättelser? Det beror ju också på hur det går. Kommer det ett vaccin och vi kan avsluta det här så tror jag inte vi ska behöva se en massa långfilmer om corona närmsta åren. Vi har besegrat virus förut, värre virus, och kommit ut på andra sidan. Vad gäller Kärlek och Anarki var allt redan färdigskrivet och jag kände aldrig något behov av att gå tillbaka och skriva om grejer. Men corona kanske bara är en västanfläkt jämfört med framtida virus? Och så finns ju klimathotet på det. Jag tror att pandemin har lett till att många i Sverige upplever att vi är mycket mer sårbara än vi trott. Att civilisationen inte är så stark som man tror. Vi i Sverige litar så otroligt mycket på att samhällskroppen ska ta hand om allt, från naturkatastrofer till pandemier, och det är smärtsamt att inse att så kanske inte är fallet.
Då kan man verkligen behöva tänka på något annat en stund, kanske i sällskap av en fantastisk komediserie om digitaliseringen?
– Haha, ja, hoppas det.
Lisa Langseth är manusförfattare och regissör till den nya Netflix-serien Kärlek & Anarki som har premiär den 4 november. Hon har tidigare gjort filmerna Till det som är vackert, Hotell och den engelskspråkiga Euphoria samt skrivit och regisserat flera pjäser.
