Journalisten och före detta Nöjesguiden-chefen Amat Levin debuterar med ”Slumpens barn”, en bok om Amats uppväxt, familjehistoria och om Sverige och Gambia. Och om pirater, misslyckande pappor, popstjärnor och sexturism. Vi gjorde en karantänintervju om debuten.[vc_single_image image=”1440″ add_caption=”yes”]Hur är det att bokdebutera mitt i coronakris?
– Det är sällsynt dålig timing att debutera nu när allt drunknar i coronanyheter. Samtidigt kan jag inte klaga för mycket – människor dör, företag går i konkurs och folk får sparken från sina jobb, så i jämförelse med det är det en parentes att min debut inte blivit precis som jag hoppats på.
Har du kunnat göra nån form av framträdanden, releasefester alls?
– Jag hann med några radiointervjuer och ett tv-framträdande. Men jag har haft desto fler som ställts in, och min releasefest fick ske digitalt.
Hur var det egentligen att ha en digital releasefest?
– ”Releasefest” är egentligen missvisande för det var inte mycket till fest, det var mest jag som pratade. Det var som ett digitalt boksamtal. Men det var roligare än jag trodde, det var väl strax över hundra personer som deltog och interaktiviteten gjorde mycket.
Boken kretsar kring Gambias och Sveriges relation, en relation som också är anledningen till att du existerar. Man lär sig sjukt mycket av din bok, små anekdoter som ändå bildar en större bild av Gambia. Har du skrivit den för dig själv, eller för att du tycker att den här ganska oberättade historien helt enkelt behöver berättas?
– Både och. Jag var själv nyfiken på hur det kommer sig att Sverige och Gambia överhuvudtaget har en relation. Men jag är också medveten om att den svenska rapporteringen om Gambia har varit ensidig. Jag tänkte att det måste finnas betydligt fler saker att skildra med en så lång gemensam historia.
Trots Sveriges och Gambias oproportionerligt starka relation, typ som Sverige och John Fogerty, så är känslan att svenskar överlag vet rätt lite om Gambia – annat än den ökända sexturismen?
– Ja, precis. Sexturism existerar i Gambia, men har fått onormalt mycket medialt fokus, med resultatet att det ofta är det enda många svenskar känner till om Gambia. När folk har frågat mig om min bakgrund, eller arbetet med boken, har de kunnat svara ”jaha, det är det där landet gamla tanter åker till för att få ligga?” när jag berättat. Det är synd, för boken är ett bevis på hur mycket mer historier det finns att berätta om Gambia.
Ge ett exempel! Vad borde alla svenskar veta om Gambia?
– En rimlig grej att känna till, för att det dessutom rör svensk historia, är att svenskar var de första att dra igång turistindustrin där från mitten av 1960-talet. Utan det hade det sannolikt inte funnits lika många svenskgambier idag.
”Slumpens barn” är ju också väldigt mycket en bok om att inte tillhöra normen. Fotbollsmatcher, leksaksaffärers dockhyllor, besök i små städer: överallt får du under uppväxten påminnelser om att du inte är normen. Delvis hittar du ju styrka i det, men inte bara. Berätta vad det där gjorde med dig.
– Det blev en påminnelse om att Sverige, landet jag är född i, ändå inte är mitt hem fullt ut. Det har skapat en dubbelhet: jag är svensk och inte svensk på samma gång, statusen är föränderlig beroende på kontexten. Det är intressant att notera men inget jag lider av i vuxen ålder, mitt behov av att identifiera mig med en specifik nationalitet är inte särskilt stort.
Din pappas morbror, Saihou, pratar om 1970-talet när han kom till Sverige och säger ”på den tiden var svenskarna snälla”, underförstått att det är annorlunda nu. Vad har hänt med den där positiva nyfikenheten som många invandrare på 70-talet vittnade om?
– De äldre gambier jag har intervjuat i boken vittnar alla om att de i början mottogs väl. Visst, de fick stå ut med en del exotifiering – folk som ville se om deras färg kunde skrubbas av eller ta på deras hår – men det var inget hat bakom det, snarare nyfikenhet. De äldre jag intervjuat menar att den nyfikenheten byttes ut mot ett kallare bemötande i takt med att Sverige gick igenom ekonomiska kriser eller att det ansågs komma ”för många” invandrare.
I din bok intervjuar du flera svenskgambier, som Alice Bah Kuhnke. Hon berättar hur hon periodvis hade livvaktsskydd när hon var programledare för Disney-klubben eftersom hennes närvaro i SVT gjorde folk så upprörda att de hotade henne till livet. Vad betydde det för dig att se Alice Bah Kuhnke som programledare i SVT på 1990-talet?
– Hon var en av få svarta svenskar som syntes i rutan i början på nittiotalet. Det betydde mycket för mig eftersom det var en av få gånger någon med en bakgrund som liknande min fick synas i tv. Det visade att det var möjligt.
Förutom Alice Bah Kuhnke i Disneyklubben: i vilken kultur hittade du styrka och tröst?
– Framförallt i svart amerikansk kultur, antagligen för att det var det jag exponerades för via tv:n och radion. Jag förälskade mig exempelvis i både basket och hiphop i ung ålder och fann mina förebilder där. När jag blev mer politiskt intresserad fastnade jag för afroamerikanska medborgarrättskämpar som Malcolm X, Martin Luther King, Jr och Angela Davis.
Seinabo Sey, som också intervjuas i din bok, pratar om att många gambier har föräldrar som är dåliga på att kommunicera och prata om känslor. Hon berättar om sin struliga pappa som hon ändå följde i vått och torrt. Onekligen finns det rätt många storys om slarviga farsor i boken. Vad beror det här på tror du?
– Väldigt svårt att säga. En teori är att det uppstår en krock i förväntningarna på papparollen när man kommer från Gambia till Sverige. Här strävar många efter någorlunda jämlikhet, medan könsrollerna i Gambia fortfarande är traditionellt uppdelade. Där är pappans främsta uppgift att ta hand om det materiella, resten hamnar på mammans bord. Är man van vid den papparollen kan det för vissa bli en chock när de inser hur mycket mer de förväntas ansvara för här.
Är inte det annars karaktärsdrag som brukar kallas typiskt svenska: dåliga på att prata om känslor och att komma känslomässigt nära andra människor?
– Jo, men i Sverige tänker nog de flesta att det är föräldrarna som har ansvar för relationen till barnen. I Gambia är det lite tvärtom, det är barnen som förväntas ta huvudansvaret, vilket av uppenbarliga skäl kan försvåra kommunikationen ytterligare.
Ser du någon större rörelse ”tillbaka”, alltså svensk-gambier som flyttar till Gambia? Seinabo Sey nämner att hon är sugen på att bo i båda länderna till exempel. Något du också funderat på?
– Att det gambiska folket lyckades göra sig av med diktatorn Yahya Jammeh i början av 2017 ökade intresset för gambier i diasporan att återvända. Men jag tror att det fortfarande är för tidigt att prata om en större rörelse, för många är det ett stort kliv att ”återvända” på heltid. För mig är det inte heller aktuellt, men jag hade inte haft något emot att tillbringa mer tid där.
Du är själv relativt nybliven pappa – hur tänker du kring det Sverige som din son kommer att växa upp i? Och vad vill du lära honom om Gambia?
– Min son har rötter i fler länder än Sverige, och jag vill att han ska känna till alla sina länder. Att göra det kan bara berika en.
Amat Levin är uppvuxen i Farsta i södra Stockholm. Han har varit journalist och bland annat chefredaktör för Nöjesguiden. Driver podden The Power Meeting Podcast och instagramkontot @svarthistoria, och jobbar med PR på en reklambyrå. ”Slumpens barn” (Natur & Kultur) är hans debutbok.
