I författaren Andrea Lundgrens novellsamling ”Nordisk fauna” finns djuren alltid där. Nyligen kom en rapport om att en miljon djurarter riskerar utrotning de närmaste decennierna. Andrea Lundgren hoppas på en framtid där människor förvandlas till djur.[vc_single_image image=”1148″ add_caption=”yes”]Andrea, hur kommer det sig att djur så ofta letar sig in i dina berättelser?
– Jag har lärt känna många djur i mitt liv, varje bekantskap har ökat min fascination. Det är svårt att ens benämna alla dessa varelser som en samlad grupp, som ”dem”. Är det något jag har lärt mig så är det att varje djur är en individ med en personlighet. Egna nojor och minnen. Den respekt jag känner inför både bekanta och främmande djur har fjärmat mig från många människor, som tenderar att behandla djur som saker.
Vilken roll skulle du själv säga att djuren spelar i dina historier, när du skriver?
– Jag undersöker ofta vad som händer i mötet mellan människa och djur. Alla är olika, för vissa upplevs avståndet som otäckt, andra ser sig själva i djuret och för en tredje kan djurets blick ha en förlösande verkan. Människor har hittat på så många regler att förhålla sig till, vett och etikett, yrkestitlar, kläder… Men vi är ju också djur och vi kommer dö som alla djur dör. Ensamma, utan kontroll. Ibland kan mötet med ett djur påminna oss om detta.
Vad kan djur göra i en text som inte människor kan?
– Svår fråga. Kanske erbjuda en annan slags tröst. Eftersom de är gränsvarelser i bebyggda trakter för de alltid med sig den möjligheten, den tanken, på något annat som finns utanför. På skogen, kanske. På jorden, på ursprung, på andra värden, andra sätt att tänka och leva.
Vi som gör Culte tycker oss se ett uppsving för djur i skönlitteraturen: Talande hundar, vildsvin, kråkor… Varför tror du att djuren är så populära i litteraturen? Du får säga emot om du inte håller med om vår lilla spaning…
– Kanske tyder ett ökat intresse för att skriva om djur på att vi alla håller på att förvandlas? Det skulle vara en smart lösning. Jorden behöver inte fler människor men däremot fler humlor och snöleoparder, noshörningar och rördrommar. Trump kunde bli en sjöutter, Putin en lejonapa. Själv skulle jag gärna bli en spov eller blåval. Eller ja, en grävling?
Häromdagen kom en nyhet om att 1 miljon djurarter står inför utrotning närmsta decennierna. Hur reagerade du på det?
– Utrotningen har pågått under lång tid, detta är ett svart hål i mig. Liksom djurindustrin, miljöförstöringen och fisket. Det har format mig som människa. Jag är ofta arg och olycklig.
Jag blev också ledsen för djurens skull när jag hörde nyheten. Men sen blev jag ledsen för människorna. Djuren, som i alla djurarter tillsammans, lär väl klara sig längre än vi människor?
– Man kan ju hoppas. Om växtdöden skrev Kerstin Ekman att de nog kommer igen, de är många årmiljoner äldre än vi. ”De ger sig inte så lätt”. Jag vill tro att det gäller för djuren också.
Eller är det i själva distinktionen djur/människa som problemet ligger?
– Inte bara är uppdelningen mellan djur och människa utan också i den skapade hierarkin där människan placerar sig själv högst upp. Och beter sig allmänt egoistiskt och kortsiktigt.
Ett annat återkommande element i ditt skrivande är skogen, naturen. Vad har du för relation till skogen?
– Den relationen är stor och märklig, full av syre. Jag är mycket i svensk skog, men också i sagans och myternas skogar, i minnets barndomsskog, i drömmens skog och i litteraturens skogar.
Skogen har ofta i kulturen varit just mystisk, besjälad. Varför tror du att vi lockas av att se skogen som en mystisk plats, nästan ett väsen?
– Miljöer som inte skapats av människohand gör lätt att tanken börjar vandra. Om inte vi, vem? I skogen finns inga tidsmarkörer, där sker allting cykliskt, har en annan rytm. Samtidigt går det inte att se så långt i en skog eftersom träden är i vägen, där finns ett mörker. Förut var skogen hotfull, med rovdjur och laglösa och troll och allt möjligt. Nu är det bara att följa elljusspåret. Men, man kan fortfarande prova att gå vilse där, istället för att som varje morgon gå hemifrån raka vägen till jobbet. Det är skönt med en plats som tillåter en att bli lite yvig.
Skogen lyfts ibland fram som en räddare i klimatsammanhang: en koldioxidsänka, en jordens lunga. Du som är uppvuxen i Norrbotten: vad tänker du om att urbana miljösyndare som jag går runt och tänker på ”skogen i Norrland” som min och allas vår potentiella räddning?
– Haha! Kanske är det så också… Nej, men generellt tror jag att det skulle vara bra om folk inte bara tänkte på skog, natur och djur som någonting långt borta, utan ser sig omkring och inser att djuren är alldeles intill. Rådjur i bostadsområdet, en koltrast i löven vid busshållplatsen och sen alla ekorrar, igelkottar, rödhakar, ormar, fjärilar, humlor… Kanske kan det då vara lättare att engagera sig, enligt närhetsprincipen. Ta hand om sina grannar. Jag tittade nyss på en anatomisk bild av de vanliga snäckorna vi jämt ser när det regnar, som kallas ”sniglar”, de med skal alltså. Jag såg att de har lungor, lever, hjärta, hjärna. Att ögonen sitter längst ut på antennerna. Läste om hur de lever, vad som är viktigt i en snäckas liv. Ibland är det bra att påminna sig också om de minsta krypen. Att även om de inte är exakt som jag så är det onödigt att kliva på dem. Släpp ut humlan som flugit in i din lägenhet, den här tiden på året är det bara drottningar.
Favoritdjurkaraktär i litteraturen?
– Jag brukar svara Vargen i Rödluvan, hade en crush på honom när jag var liten. Gillar framför allt en tidig version av Rödluvan där han lurar henne att dricka mormors blod innan hon kryper ner i sängen. I den versionen ingår också en oartig katt, vilket är en bonus.
Möjligen en dum fråga, men: Är det några djur du skulle kunna avvara? Om du fick vara Den Samlade Mänskligheten Som Genom Sitt Sätt Att Leva Utrotar Djurarter: var skulle du rikta in ditt utrotningsfokus?
– Nej! Jag kan inte avvara något djur. Inte ett enda. Tänk istället på detta: Över 100 miljoner djur dödas varje år på svenska slakterier. För nöjes skull. Det är vad det är, köttätande, mjölkdrickande, äggsörplande. Om man bryr sig om djur kan man åtminstone sluta stödja det. Varför bry sig mer om exotiska fåglar än alla grisar som inte får se dagsljus förrän de är på väg till slakteriet? Gräv där du står.
Vi brukar be våra intervjupersoner att rekommendera något. Vill du rekommendera något till läsarna?
– Skaffa en fågelbok och lär dig några nya namn. Kanske får du en kompis!
Andrea Lundgren utkom 2018 med den hyllade novellsamlingen ”Nordisk fauna”. I de sex novellerna möter vi rävar, blåvalar, gäddor, katter och fåglar – och människorna runt dem. Andrea Lundgren tilldelades Tidningen Vi:s litteraturpris 2019.
