”Instagramvänliga omslag” är inget skällsord om du frågar Nina Ulmaja. Faktum är att hon gjorde instagramvänliga bokomslag innan instagram fanns. Vi pratade med en av Sveriges mest namnkunniga bokdesigners om omslag, sociala medier och varför det är lättare att designa poesisamlingar än deckare.[vc_single_image image=”1039″ add_caption=”yes”]Vad är en bokomslagsdesigners uppgift?
– Att gestalta innehållet i boken. Och att få bokens innehåll att nå fram: från förlaget till läsaren. Omslag ska ju vara lockande på bokköpare. Lockande behöver inte betyda att det är skrikigt och har stora, övertydliga bokstäver. Mitt arbete är att hitta bokens röst och placera den på omslaget, göra den visuellt synlig. Ja, helt enkelt hitta det som är unikt för boken. Och det är svårare i vissa genrer, som deckare och underhållningslitteratur: de formgivare som jobbar där är fenomenala. Det är mycket svårare att göra ett originellt omslag till en deckare än en diktsamling.
Varför?
– När du gör en diktsamling har du inte den kommersiella aspekten att ta hänsyn till på samma sätt. Den kommer inte stå i butikens hylla bredvid många andra liknande böcker och skrika och behöva ta uppmärksamhet bara genom omslaget.
Finns det inte en extrem likriktning inom deckare och feelgood?
– Jo. Det är just därför det är så svårt att göra något som sticker ut. När någon gör något unikt som funkar så ser man ju också att den får efterföljare två säsonger senare. Som Girl on a train.
Hur vet du om ett omslag är lyckat eller inte?
– Jag har fyra kriterier som jag satt upp, som jag använder också för att försöka få förläggare och redaktörer att bli lite mer konstruktiva i samtalen om omslag. Förlagsmänniskor kan ju säga saker som att ”njaee det där känns inte så bra” eller ”jag tycker inte om gult”. Det är inte så konstruktivt. Mina fyra kriterier är: Ett: Ett omslag måste ha högt uppmärksamhetsvärde, alltså sticka ut oavsett i vilken miljö det befinner sig. Två: Originalitet, och det är svårt. Tre: Meningsfullhet, alltså att spegla innehållet. Fyra: Hög konstnärlig kvalitet. Det kan låta pretentiöst, med det menar jag att det ska fungera i alla storlekar, att typografin är välgjord och så.
Vi som jobbar i och kring bokbranschen pratar mycket om influencers och bok-instagram, och det har ju blivit en viktig kanal för böcker att nå ut, parallellt med traditionella medier. Märker du av detta också, till exempel i förlagens uppdragsbeskrivningar?
– Ja! Ordet ”instagramvänligt” dyker ju upp titt som tätt nu i briefer.
Vad betyder det egentligen?
– Jag tror faktiskt att ”instagramvänligt” stämmer ganska väl överens med de fyra kriterier som jag berättade om tidigare. När jag undervisar i grafisk form brukar jag alltid säga till mina studenter att skissa i tändsticksaskformat först, eller ännu mindre. För om du får till det i det lilla formatet då kan du ofta blåsa upp det väldigt stort också om du vill. På så sätt är ”instagramvänligt” inte alls så dumt i en brief. Ofta när jag jobbar med ett omslag, och har tre-fyra olika varianter som jag jobbar med, så brukar jag skala ner bilderna till typ instagramstorlek, och då ser jag vilket som funkar bäst.
Bok-instagram kritiseras av vissa för ytlighet, alltså att det egentligen bara handlar om att man vill visa vackra omslag och därmed positionera sig själv som en smart och bra människa som läser fina böcker, och att det inte är så mycket fokus på böckernas innehåll. Hur tänker du kring det?
– Jag kan bli lite uttråkad på bokinstagram när det görs sådär slentrianmässigt, när det blir för likriktat och enkelt. Som när någon instagrammare började arrangera blommor fint runt böckerna, och så plötsligt gjorde alla det.
Finns det någon del i dig som ändå tänker att ”Fan vad härligt att omslaget lyfts fram nu och premieras”?
– Ja, absolut! Det är bara roligt att omslagen syns mer. Jag blir betydligt mer irriterad när exempelvis Dagens Nyheter i sina recensioner krymper ner bokomslagen till 10×15 millimeter. Det går ju inte att se vad bilderna föreställer över huvud taget. Förr var de i alla fall frimärksstora, nu fyller de ju ingen funktion alls. Och än mer irriterad blir jag på förlagen som glömmer ange vem som gjort omslagen. Det gränsar till upphovsrättsbrott, av företag som ju lever på annat upphovsrättsligt material – texterna de publicerar.
Pappersboken döms ju ständigt ut nu, när ljudböcker och i viss mån e-böcker tar över. Är du som huvudsakligen jobbar med pappersböcker oroad för att boken lever på lånad tid?
– Nej, nej, nej… Allt lever vidare sida vid sida, så är det alltid. Bion har väl dödförklarats ett stort antal gånger, till exempel, och radion? Jag tror att människor alltid behöver berättelser, och alla berättelser lämpar sig inte att ta in genom öronen.
Vilka av dina egna bokomslag är du mest stolt över?
– Det där är svårt. Vad gäller mina egna omslag så är det ofta samarbetet och processen jag minns mest. Som nyligen med Sara Stridsbergs senaste roman och pocketböcker, när vi bollade fotografier fram och tillbaka tills vi höll på att bli knäppa, sådana processer är energigivande. Att samarbeta med Lars Norén är väldigt roligt. Och Tomas Tranströmer, åh jag blir alldeles hjärtevarm när jag tänker på att jag har fått jobba med honom och Monica. En svensk författare som jag jobbar med ska ju älska sin bok. Det är författaren som ska ut i bokhandeln, ut på event, stå med boken, och måste tycka om den.
Nina Ulmaja driver designstudio med inriktning på bokdesign och varumärkesbyggande grafisk formgivning. Hon började göra bokomslag 1994 och var under 12 år designansvarig på Albert Bonniers förlag. Hon skriver även på en bok om bokformgivning, bokproduktion och dess historia tillsammans med Alexandra Borg, forskare i Uppsala – utgivning hösten 2019. Ett av hennes favoritomslag genom alla tider är Bruce Robinsons The Peculiar memories of Thomas Pennman (nedan).[vc_single_image image=”1041″]
