Psykologer kan hjälpa oss hantera vår uppfuckade barndom, men kan de hjälpa oss deala med jordens undergång? Knappast, vi måste nog inse att vi står ensamma på avgrundens rand, skriver författaren Philip Teir.[vc_single_image image=”833″]Sommaren 2016 finns kvar hos mig som ett slags kroppsligt minne, ett melankoliskt grundackord som jag kan återvända till när jag vill. Jag befann mig i en skilsmässa och hade kastats in i emotionell torktumlare. Och samtidigt som mitt liv kändes som ett okontrollerat kaos tycktes världen rämna runt omkring oss.
Under midsommarhelgen röstade britterna igenom Brexit. Vi följde händelseförloppet via våra telefoner på skärgårdsön där vi befann oss. Metaforen som användes var just ”skilsmässa” och Londons borgmästare Boris Johnson tycktes mest förvirrad, som en tragisk hjälte som står med ett blodigt svärd i handen och plötsligt fattar vad han gjort.
Den fjortonde juli, precis när jag lagt barnen på landet, körde en lastbil in i en folkmassa i Nice. En vän på Facebook var där, rapporterade i direktsändning hur hon och hennes familj varit på strandpromenaden och kollat på fyrverkerierna när panik bröt ut. De hade sprungit med andan i halsen till hotellet.
Nu var de i säkerhet, men vettskrämda.
Dagen efter terrordådet i Nice gjordes ett kuppförsök i Turkiet där 265 personer dödades, och vars resultat blev att Turkiet nu är en regelrätt diktatur.
Orlando, Nice, Bagdad, Istanbul. En man bröt sig in i ett hem för funktionshindrade i Japan och knivmördade 19 personer.
Och jag själv hade en förhöjd känslighet den sommaren, alla nyheter tog sig in under huden och lade sig där.
Det var förstås inte en nykter blick. Det är inte med självupptagen sentimentalitet som vi tar oss ur en situation. Men jag började fundera på vad det betyder att vi hela tiden, också när vi befinner oss i relativ trygghet, är varse om hur skör världen är. Flashfunktionen på våra telefoner når oss var vi än befinner oss. I sängen på morgonen, under ett träningspass, medan vi diskar i köket, på natten när vi ligger vakna och oroar oss. Imorse vaknade jag av att en rubrik på min telefonskärm berättade att jorden just nu värms upp tiotals gånger snabbare än den gjorde i slutet på förra istiden. Jag öppnade telefonen och läste texten, som jag ofta gör med den typen av rubriker, fast jag i stort sett vet vad det kommer att stå.
En av de starkaste symbolerna för klimatförändringen som jag själv minns är mammutjägarna i Sibirien. Det var Anna-Lena Laurén och Lotta Härdelin som berättade om dem i ett reportage från Ryssland. När permafrosten tinas upp, och frigör koldioxid, är det möjligt att hitta uråldriga elfenben från mammutar. Världen smälter bokstavligen framför våra ögon.
Psykologer erbjuder numera hjälp mot klimatångest. Men det är någonting märkligt med att uppsöka terapi för att klara vetskapen om att människan står inför stora, möjligtvis omöjliga, utmaningar. Man kan försonas med tanken om att ens föräldrar fuckat upp ens barndom, men hur ska man försonas med jordens undergång? Vem ska trösta Knyttets klimatångest?
Naturen i sig har inga känslor för oss. Vi är ensamma i det här. Och kanske är det där någonstans som man måste börja, i tanken om att allt vi gör för att förbättra klimatsituationen i grunden handlar om oss själva. Tyvärr är det inte som i Toves Janssons bilderbok, där det heter att ”på natten blir det hemska mycket värre än det är”. Det är antagligen mycket värre än vi tror.
Philip Teir är författare och journalist som skriver regelbundet i Dagens Nyheter. Hans senaste roman heter ”Så här upphör världen” (Natur & Kultur, 2017).
