Varför är kärnfamiljen den enda gemenskap som det anses okej för vuxna att vara en del av? Författaren Elin Grelsson Almestad söker kollektiv kärlek på fotbollsläktaren och i kyrkan.[vc_single_image image=”772″ add_caption=”yes”]”Vi var sjutton år och hade svartfärgat hår, kajal och likadana klädstilar. Lyssnade på samma musik och gick i bredd. Det var så självklart att vi hörde ihop. Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad, som Jocke Berg i Kent sjöng i våra hörlurar där vi stegade fram på småstadens trottoarer. Gruppen var en trygghet. En sköld mot den korkade staden, mot vuxenvärldens brist på förståelse och samhällets idioti. Armar som sträcktes mot varandra och höll fast i varandra i en tid när allt fladdrade och var kaos.
Sedan blev vi äldre. Gruppen förlorade i kraft. Den svarta färgen växte ut och människor rörde på sig, både geografiskt och mentalt. Tonårsgänget, så intensivt och fint beskrivet i bland annat Tove Folkessons debutroman Kalmars Jägarinnor, har inte samma självklara plats i ett vuxenliv. Att tillhöra en grupp är inget önskvärt när du vuxit upp och framförallt inte i en tid där den fria och självständiga individen premieras och normeras.
En människa som alltför hängivet sluter sig till kollektivet och följer gruppen ses som svag och viljelös, i motsats till den som ”går sina egna vägar” och ”tänker fritt” som det brukar heta. Gruppen förväntas inte återvända förrän den dag du har en egen familj, företrädelsevis en biologisk kärnfamilj. Det blir den självklara klanen, sluten och individuell fastän gemensam. Större grupper än så ses med misstänksamhet. Äktenskap och blodsband är den största möjliga, önskvärda enheten.
Ändå är grupptillhörigheten som mest intressant när den är brokig och bred. Tillfällig och ändå stark i sina band.
När jag tar nattvarden sätts jag samtidigt i förbindelse med ett globalt och historiskt kollektiv. Den ritual jag är en del av har utförts över hela världen i hundratals år. ”Så är vi, fastän många, en enda kropp”, som det heter vid brödbrytningen. En kropp av miljontals kroppar med skilda viljor, förutsättningar, åsikter, erfarenheter och levnadsvillkor. En kropp som upplöser tid och rum, där den enda gemensamma nämnaren är vår tro.
I danssalen när våra kroppar rent fysiskt rör sig i samma takt, likadana rörelser möter oss i spegeln. Vi känner inte varandra, vet inte vilka de andra är. Varje vecka rör vi oss åt samma håll, hittar koordinationen i med hjälp av de andra och skrattar tillsammans när någon fot går åt vänster när alla andra går åt höger. Eller på ett dansgolv en sen natt där främmande ansikten möts i en gemensam eufori över ett välbekant intro, främmande kroppar som ramlar in i varandra och ut igen i mer eller mindre kontrollerade dansrörelser.
Eller i fotbollsklacken när människor i alla åldrar, med skilda bakgrunder och åsikter i övrigt möts i sången och kärleken till laget. Nittio minuter tillfällig gemenskap av starka känslor och infriade eller grusade förhoppningar. Hur vi möts i en kollektiv kärlek som snart kommer att upplösas igen, för att återuppstå någon vecka senare.
Den svarta färgen har vuxit ur håret, men sökandet fortsätter genom livet. Efter en grupp, ett kollektiv, tillfälligt eller beständigt, större eller mindre. Den tillfälliga gemenskapen eller det kollektiv som bara finns där som ett löfte. En kamratskap i politiken, ett systerskap med främmande kvinnor i visshet om att vi håller varandras ryggar om det krävs, en gemensam Gudstro eller förhoppningarna om ett allsvenskt guld. En flock av människor som sträcker ut sina armar och håller i varandra när det blåser.”
Elin Grelsson Almestad är författare och skribent. Hon växte upp i Östersund och är hängiven ÖFK-supporter. Hennes senaste roman ”Hundarna på huvudgatan” (2016) kretsade kring kyrkan, socialdemokratin och Bruce Springsteen.
