I systerskapet ligger en sällan verbaliserad men smärtsamt tydlig maktkamp. Det som börjar i barnkammaren, med en tävling om föräldrarnas intresse, utvecklas till något annat, till en kamp, kanske, om omvärldens intresse, i takt med att cirklarna vidgas och barnkammardörren öppnas. I takt med att vi ska bli kvinnor, i takt med att vi ska uppfylla kvinnligheten med dess förväntade innehåll. Ni vet vilket det är: kroppen, kroppens leenden, lugnet, organiserandet, omhändertagandet, det osminkade ansiktet vars hy ändå ska vara jämn, med fina linjer kanske, men utan fläckar av ålder.
Möjligheterna till jämförelse finns ständigt där. Jämförelsen byggs in i samma stund som vi får en syster; vi behöver inte gå till populärkulturen för att veta, vi har jämförelsen bredvid oss vid frukostbordet och i baksätet på bilen på familjesemestrar och i tvätthögarna med plagg i olika storlek. Så länge vi har vår syster bredvid oss har vi en måttstock nära till hands. Den är praktiskt, tydlig, ett fysiskt närvarande förtydligande av våra brister. Vår syster visar oss vad vi skulle kunna vara och inte är.
Systrar växer upp bredvid varandra, växer upp i jämförelse med varandra. De kan välja att tävla inom samma smala fält, och bli lika varandra. Eller så kan de tävla i att avvisa varandras modeller av kvinnlighet, de kan tävla om att vidga avståndet emellan sig. Illustrerat med kropp: de kan välja att banta tillsammans, eller att banta mot varandra, att förkasta bantningen respektive att internalisera den till dess att hungern inte länge är en parameter i beslutsfattandet. Där ligger utrymmet för aggression mellan systrar.
Men allt är inte aggression. Aggressionen kompletteras av längtan, saknad.
I takt med att vi växer ur vår barndom, börjar vi längta tillbaka till den. Inte till dess konkretion, kanske. Vi tycker nog nästan alla att vår barndom var full av smärta. Men vi längtar tillbaka till en startpunkt, till en plats där vi fortfarande kunnat fatta andra beslut. Vi längtar tillbaka in i det rum som är barnets. Som inte ställer krav på den vuxna kvinnan.
Längtan efter att vara ett barn igen – trots barndomens smärtpunkter – gör att vi trillar tillbaka, regredierar. När vi kommer hem (hemmet utvidgat till alla platser där vi ställs i relation till vår ursprungsfamilj) är det med en känsla av lättnad över att kunna lägga den vuxna kvinnans gester åt sidan. Vi tar chansen, när vi får den, att inte plåga oss med kvinnligheten.
Därför är systrar aldrig vuxna, bredvid varandra. När vi träffar vår syster har vi möjlighet att för en stund gå in i den trygghet som ligger i att vara våra minsta jag, våra mest välkända roller. Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar med vår ”personliga utveckling” i vanliga fall. I förhållande till systern tar vi chansen att slappna av lite, att inte bära så tungt. Vi tar chansen att bli barnsliga igen.
Därför blir vi aldrig vuxna kvinnor, inför våra systrar. Vi som i vanliga fall går till jobbet och projektleder, vi som vet allt om samarbete, om ett empatiskt lyssnande, om ett konstruktivt förhållningssätt, får äntligen lägga det åt sidan, när vi möter vår syster. Med henne, mot henne, får vi bli barn, rasande barn, rasande över hur världen är konstruerad, rasande över hungern vi inte låter oss känna längre, rasande över alla leenden vi pressar fram.
Rasande över vårt tävlande.
Rasande över det vi ser hos henne: hennes leenden och hennes kropp och hennes ständiga strävan efter den perfektion vi själva strävar efter.
Rasande över det hon visar oss att vi gör.
Fortfarande en måttstock.
Agnes Lidbeck romandebuterade med uppmärksammade Finna sig förra året. Nu är hon aktuell med romanen Förlåten som handlar om det komplexa systerskapet och relationen till de människor som kretsar kring dem.
