Att dejta är sårbart. När jag gör mig i ordning inför min första dejt på mycket länge känner jag mig löjlig som fäster lösögonfransarna med en extra noggrannhet. Jag förstår att vi lever i en kultur där dejting handlar om att byta ut varandra för att vi kan, men trots denna post-digitala apokalyps innehåller dejten något i grunden sårbart, hoppfullt, ljust: ”I dag är kanske dagen jag blir förälskad!” Gemensamt konstruerar vi situationer som ska underlätta för den här förälskelsen vi längtar efter så intensivt: vi skriver till varandra och skickar bilder, tvättar håret, beställer bärs och går på restaurang. Tanken generar mig, men bara för att det är skyddslöst att anstränga sig inför någon annan och förälskelsens sårbarhet är något jag vill skydda mig ordentligt ifrån. Jag är helt enkelt feg, och då är det smärtsamt att vara avväpnad och öppen. Roland Barthes, som jag har läst av och till de senaste åren, är inte feg men han är olustigt plågad och jag förstår honom väl. Han väntar otåligt på restauranger (iscensätter upptagenhet) för att sedan, från en fast telefon, ringa den han suktar efter. Innan han ringer måste han flera gånger fråga sig: ”Ville han att jag skulle ringa när han föreslog att jag skulle ringa, eller ville han egentligen inte det?”. Jag ÄR Barthes, om mig och kring mig, jag vill att männen jag dejtar ska vara så fästa vid mig att jag aldrig behöver ta in deras eventuella ointresse som en faktor i mitt beslut om dem. ”Jag vill att de ska älska mig villkorslöst utan krav på prestation. Jag vill inte bli lämnad även om jag förtjänar att bli lämnad”, säger jag till min terapeut och hon säger: ”Det du pratar om är en förälder”. Well, då är det väl en förälder jag vill ha, tänker jag tjurigt.
Istället för att tänka på förälskelsen bara som en möjlighet att bli lämnad vill jag tänka på förälskelsen som tillgång till ett nytt språk och ett annat liv. Men det är svårt för mig, vars yttersta begär under en lång tid var att höja sig över begären. Inte befläcka tanken med lust och inte utsätta sig för dessa konstruerade ögonblick av hoppfullhet som dejten besitter. Istället ville jag leva i en absolut självständighet där jag aldrig riskerade att tappa ansiktet. Jag har flera gånger ställt in eftermiddagens träff och inför mig själv förklarat bort det med jobb och oviktiga fester som plötsligt känts viktiga att gå på. I spegeln konfronteras jag nu med min rädsla, tänk så hatar jag honom? Tänk så vill jag gå direkt? Eller ännu värre, tänk så vill jag ha honom men inte han mig? Tänk så älskar jag honom? Tänk så blir jag så upptagen av passionen att jag glömmer bort allt mitt arbete och mina vänner och tänk så kommer han inte älska mig som jag vill att han ska älska mig, åh jag vill bara att du ska älska mig jämlikt och rättvist!
Jag går händelserna i förväg. Men det hör mötet till. Dejten går dåligt. Jag känner mig ointresserad och blasé, som jag så ofta gör. På hemvägen minns jag en artikel om att det finns ett visst antal specifika frågor man ska ställa varandra första gången man träffas för att garanterat fatta tycke, tanken känns lite lockande om inte annat för att döva tristessen. Jag stöter in i min terapeut när jag går av tunnelbanan. ”Vad fin du är!”, säger hon. Jag blir irriterad och generad, påkommen i min uppriktiga ansträngning och längtan. Fortfarande feg.
Tone Schunnesson är författare. Hennes debutroman Tripprapporter utkom 2016 på Norstedts. ”’Tripprapporter’ visar på ett skrivande som jag hoppas och tror kommer att inspirera en ny generation av kvinnliga författare till att vara allting samtidigt. Smutsiga, vackra och arga på samhället istället för på sig själva” skrev Elina Pahnke i sin recension i Sydsvenskan.
