Hösten 2017 satte svenska kvinnor ned foten. Tusentals samlades i uppropet under hashtaggen #metoo och berättade sin sanning. Allt fler branscher startade sina egna upprop – maktstrukturer och övergrepp blottades. Culte ställde tre frågor till 7 mäktiga kvinnor inom kulturvärlden om #metoo, vi ville veta varför detta sker just nu och om vi vågar hoppas på en ljusare framtid.
Lena Andersson, författare
Varför sker #metoo och alla upprop just nu, tror du?
– Därför att kvinnor inte är eller känner sig det minsta tillbakatryckta i Sverige, samtidigt som oenighet kring sexuella relationer och deras oskrivna regler ställer till problem. En del berättelser vi fått del av är fruktansvärda, andra är uppenbara missförstånd och försök till flörtar och uppvaktningar som gått fel, där signaler har misstolkats. Sådant kommer fortsätta hända. Det är omöjligt i ett fritt samhälle att det inte uppstår, och det förekommer även i andra riktningen. För egen del känner jag inte alls igen den utsatthet som beskrivs i berättelserna och det ständiga behovet av att behöva freda sig.
Vad hoppas du händer nu, efter alla upprop vi tagit del av?
– Att det kollektiva skuldbeläggandet upphör eftersom det inte hör ett modernt liberalt samhälle till; vidare att kön inte ständigt och jämt är en viktig kategori, ej heller för kvinnorna själva; att kvinnor nu inte börjar uppfattas som fridlysta, frigida viktorianer som behöver specialbehandlas som särskilt ömtåliga blommor, utan att vi alla träder in i gemensam myndighet och gemensamt ansvarstagande för de situationer vi befinner oss i. Att vi upphör med alla former av särartsfeminism, där kvinnor anses annorlunda än män och män annorlunda än kvinnor, där kvinnor tänker på sig själva som svaga och hjälplösa i stället för att på ett naturligt och icke-aggressivt sätt står upp för sig själva och sina gränser. Problemet är att när kvinnor lägger så mycket möda på att behaga genom att anlägga masker av kvinnlighet och skönhet, kommer det att uppfattas som att de önskar sig uppskattning och belöning för det.
Jag hoppas vidare att ett rationellt och öppet prövande samtal om samvaron mellan könen kommer ur detta, där män inte måste lägga sig platt, eller kvinnor som har en annan uppfattning. I en fråga som rör mäns beteende och sexualitet måste även män kunna delta på lika villkor, och inte bara underkasta sig dem som nu har ryckt åt sig tolkningsföreträdet. Allt annat är att återförsvaga kvinnorna.
Vem eller vilka bör ansvara för att en förändring sker på arbetsplatser och i organisationer i kulturvärlden nu och framöver?
– Chefer tycks ha ett stort ansvar som de i vissa fall inte har axlat. Men i relationella frågor, och detta är i högsta grad relationella frågor, finns för det mesta ett ömsesidigt ansvar mellan parterna. Inte alltid, men ofta. Vi måste alla erkänna och bli medvetna om att vi läser av varandras signaler och att man behandlas lite olika beroende på vad man sänder ut för tysta meddelanden. Det finns rötägg, men de flesta är friska ägg. Normal mänsklig samvaro ingår i ett komplicerat system av subtila signaler. Varje människa har ett moraliskt ansvar att inte göra något mot en annan som den anar inte är önskvärt, men blir man föremål för något sådant måste man försöka stå upp för sig själv och sitt. Kants gamla diktum passar bra här: man ska aldrig använda en annan människa som medel, endast som mål.
Maria Såthe, litterär chef och förläggare, Wahlström & Widstrand
Varför sker #metoo och alla upprop just nu, tror du?
– Händelsen som utlöste uppropen i #metoo var ju granskningen av Hollywoodmogulen Harvey Weinstein i New Times för ett par månader sedan. Men den underliggande anledningen till alla upprop är naturligtvis de övergrepp och kränkande beteenden som vi kvinnor tvingats att stå ut med under lång tid. #metoo var stubinen, dynamiten fanns redan på plats.
Att vi alla diskuterar det här tyder på att världen just nu verkar vara lite mer mottaglig för att acceptera grundläggande rättvisa mellan människor.
Vad hoppas du händer nu, efter alla upprop vi tagit del av?
– Att vi inte slutar att diskutera och har den här frågan högt på dagordningen förrän vi verkligen nått kärnan. Om vi inte städar bort all skit nu finns det en risk att vi får börja om igen om några år.
Jag hoppas att vi kommer så djupt ner i detta att vi även tar tag i de osynliga strukturer där män ofta syns och hörs mest. Att vi i framtiden slipper höja våra röster för att höras. Att ändra på attityder och värderingar som byggts upp under hundratals år är inte enkelt. Våra barn förtjänar en bättre och mer jämlik värld.
Vem eller vilka bör ansvara för att en förändring sker på arbetsplatser och i organisationer i kulturvärlden nu och framöver?
– Chefer har ett särskilt ansvar för att förebygga kränkande beteenden och trakasserier på jobbet. I och med #metoo tror jag att cheferna tvingats blivit mer medvetna om de här frågorna och ta dem på allvar. Sedan måste vi alla, chefer och medarbetare, tillsammans skapa arbetsplatser och kulturer där människor vågar säga ifrån när övergrepp begås.
Elnaz Baghlanian, litterär chef, Atlas
[vc_single_image image=”590″]Varför sker #metoo och alla upprop just nu, tror du?
Svårt att säga varför det sker just nu, men det som är tydligt är att det aldrig hade gått utan internet och sociala medier. Tack vare dessa kanaler har dessa berättelser och erfarenheter synliggjorts och visat att det här inte är ett isolerat problem. Tvärtom. Det här sker överallt – i alla länder, arbetsplatser, åldrar, socialt skikt osv. Kraften i att samla alla dessa vittnesmål under en hashtag, visar också att berättelserna inte är unika. Det här handlar inte om enskilda individer – det här handlar om strukturer.
Vad hoppas du händer nu, efter alla upprop vi tagit del av?
Det har redan skett ett paradigmskifte. Tystnadskulturen har krackelerat och skammens tyngdpunkt har flyttats från offer till förövare. Det är fantastiskt! Det finns redan nu en före och efter #metoo. Men nästa steg är att göra politik av det. Det får inte stanna vid några fina ord som hamnar i policydokument och verksamhetsplaner. Vi behöver nya lagar som synar allt från anställningsvillkor och arbetsmiljölag till skolplaner.
Vem eller vilka bör ansvara för att en förändring sker på arbetsplatser och i organisationer i kulturvärlden nu och framöver?
Vi ansvarar alla för det. Men för att det ska ske reella förändringar, behöver vi lagar.
Josefine Tengblad, Dramachef Bonnier Broadcasting
Varför sker #metoo och alla upprop just nu, tror du?
Jag tror att kvinnors röster blivit starkare och starkare och att detta är något som succesivt vuxit fram. Att det kan få en sådan genomslagskraft och skapa en sådan förändring som det nu gör, det måste vara för att det just finns så starka kvinnliga röster som vågar stå upp och säga ifrån. Att vi har sociala medier har såklart haft stor påverkan, annars hade #metoo aldrig startat och kunnat sprida sig så snabbt. Genomslagskraften blir extra stor när vi också får läsa om det i tidningen, höra om det på radio och se det på tv samtidigt. Det är kraftfullt, och det har visat sig att det går att påverka när tillräckligt många säger ifrån. Till slut går det helt enkelt inte att blunda längre.
Vad hoppas du händer nu, efter alla upprop vi tagit del av?
Det här är inte en fluga som blossat upp i medierna och som kommer försvinna. Jag ser att det finns ett tydligt före och efter #metoo. Det här måste påverka och förändra mönster, och det måste vi se till tillsammans att det gör. Det är så viktigt att alla som har möjlighet att påverka och förändra gör det. Det är helt makalöst vilka strukturer vi blottlagt, vilket maktmissbruk som avslöjats. Att det kommer fram i ljuset förändrar allt. Nu måste nolltolerans gälla, vi varken kan eller vill backa bandet nu.
Vem eller vilka bör ansvara för att en förändring sker på arbetsplatser och i organisationer i kulturvärlden nu och framöver?
Alla, inklusive mig själv, som besitter maktpositioner måste ta sitt ansvar. Det handlar också till stor del om att vi måste vara tydliga med vilka värderingar som gäller, vad vi står för, hur vi ser på vad som är en bra arbetsmiljö. Vi för samtal med samtliga produktionsbolag som vi arbetar med och även med de andra kanalhusen för att framtiden ska kunna se annorlunda ut. Jag upplever att det finns en oerhört stark vilja om att förändra, det enar branschen. Jag tror att vi måste möta de här utmaningarna tillsammans för att få en långsiktig förändring. Efter allt som har hänt så känner jag mig enormt hoppfull inför framtiden.
Maria Groop Russel, chef för allmän-TV, SVT
Varför sker #metoo och alla upprop just nu, tror du?
Det sker därför att det kan ske just nu. #Metoo blev den tändande gnistan för ett samtal som behövde ske. I de nya kommunikationsstrukturerna som finns nu går det att skapa gemenskap över stora avstånd.
Människor som känt sig ensamma och utsatta slutade att vara det i förhållandet till de här frågorna. Det är som om vissa osunda men delvis normaliserade maktstrukturer har blivit helt punkterade. Det finns en enorm styrka och gruppgemenskap i att nu räcker det. Sådant som borde ha blivit berättat för länge sedan, men inte blev det på grund av skuld, skam eller rädsla kan plötsligt berättas för att ensamhetskänslan är bruten och det skapar en enorm kraft och möjlighet till samhällsförändring.
Vad hoppas du händer nu, efter alla upprop vi tagit del av?
#Metoo är nog en av de viktigaste händelser som skett för jämlikhet och jämställdhet mellan människor i modern tid i Sverige. Det här är en mellanmänsklig revolution, som kräver en ny lyhördhet och en ny respekt människor emellan. Förhoppningsvis ser vi nu ett slut på normaliseringen av de här typen av beteenden. Det var när normaliseringen till slut började ifrågasättas som frågan tog fart. Det som händer nu skapar en möjlighet för ett nytt samtal och en förusättning för nya bättre relationer mellan människor. Det går inte att backa tillbaka efter det här. Jag hoppas att fler säger ifrån tidigare, jämfört med hur det har varit. Både de som blir utsatta – om det går – och då menar jag alla sorters maktmissbruk eller diskriminerande handlingar. Men också människor runt omkring. Jag hoppas att känslan av att man kommer att bli lyssnad på om man säger ifrån är betydligt starkare än tidigare. Det är viktigt att saker kommer fram i tid. Det blir så mycket svårare att hantera många år senare.
Vem eller vilka bör ansvara för att en förändring sker på arbetsplatser och i organisationer i kulturvärlden nu och framöver?
Ansvaret ligger på arbetsgivaren. Att som arbetsgivare – på allvar- kunna stå för nolltolerans och ständigt arbeta förebyggande innebär mod. Mod hos dem som vågar berätta att de blivit utsatta. Mod hos de chefer och medarbetare som vågar sätta ner foten och säga ifrån, säga till.
Det finns lagar och regler som reglerar detta. Vissa saker är brottsliga. Men det är bara grunden. Alla arbetsplatser måste se över hur man arbetar med dessa frågor löpande. Vad står det i lagen? Hur ser rutinerna ut? Hur hanterar man ärenden om kränkande behandling? Från smått till stort – för det finns ju en skala i det här. Ju tidigare man kan ta tag i frågorna – desto bättre. Och så handlar det väldigt mycket om hur man på arbetsplatserna arbetar med kulturen.
På SVT arbetar vi på många olika sätt med frågorna om kränkande behandling. Just nu bl a med workshops om kränkande särbehandling som alla anställda ska gå igenom senast sista februari.
I en sund kultur vågar man berätta om och vad man utsatts för, i en trygg miljö händer det mer sällan.
Det handlar också om det mellanmänskliga. Hur skapar vi arbetsplatser där alla – chefer och medarbetare gemensamt tar ansvar för arbetsmiljön. Vad gör vi för att dessa frågor är levande och viktiga över tid?
Här är en bloggpost från SVT:s HR direktör som tydligt beskriver vad vi menar när vi pratar om nolltolerans.
https://www.svt.se/svt-bloggen/post/vad-betyder-nolltolerans/
Jenny Nordlander, chefredaktör Nöjesguiden
Varför sker #metoo och alla upprop just nu, tror du?
Det finns säkert flera anledningar men övergripande handlar det nog om att “vi var redo”. Det är intressant att det är i just Sverige upproret blivit som störst och haft mest konkret effekt. Kanske går det att koppla till att Sverige, i jämförelse med världens alla länder, på flera sätt ligger högt på jämställdhetsskalan. Alltså i relation till andra, jag säger inte att det är nog och bra. Men det krävs en viss nivå av erkännande av problemen och arbete med jämställdhet för att det här uppropet ska tas på allvar. Det hade inte kunnat bli såhär stort för 50 eller ens 10 år sedan.
Vad hoppas du händer nu, efter alla upprop vi tagit del av?
Att konkreta initiativ tas. Handlingsplaner som leder till konkret förändring. Rent attitydsmässigt tror jag att den stora förändringen kommer i generationsskiften. Jag hoppas att hela metoo tas upp och uppfattas av den yngre generationen som går i skolan.
I närtid har det uppenbarligen redan lett till att fler anmäler sexuella trakasserier och att folk reagerar både när de upplever eller ser saker. Förhoppningsvis håller den styrkan och självklarheten i sig.
Vem eller vilka bör ansvara för att en förändring sker på arbetsplatser och i organisationer i kulturvärlden nu och framöver?
Alla.
Stina Gardell, producent och bolagsdirektör Mantaray Film
Fotocred: Anna-Lena Ahlström
Varför sker #metoo och alla upprop just nu, tror du?
Känns som att det legat och pyrt så länge och började , inom filmvärlden ta mer synliga uttryck redan 2014-2015 ungefär. Allt gick väl till en gräns inom filmvärlden. Blev för svårt upprätthålla den alltmer absurda rollfördelningen med den politiska feminismen som också krattat vägen många år före dess. Kommer ihåg debatten kring högklackade skor eller inte på röda mattan i Cannes 2015 då vi var där med Ingrid Bergman filmen. För övrigt enormt radikalt att ha en kvinnlig skådespelerska som Festival Poster. Det var inte lätt få igenom. Hon stod mot Orson Welles in i det sista. Men jag minns debatterna då. Hur allt fler inte stod ut med klädtvånget. Detta bara ytliga symptom såklart men sen kom explosionen. Som toppen på isberget som legat så länge och bara väntat på att få komma upp till ytan. Jag tänker att det handlar mycket om majoritetens förtryck som varit så osynligt. I de mer marginaliserade grupperna som ex inom homovärlden , blir hatbrottet tydligare men inom den heterosexuella världen , i den sk normen har allt bara tystats ner . Kvinnor har varit så ensamma i sina egna övergrepp så när någon väl börjar sätta orden på det som hänt, så känner vi igen oss, oss ser att detta hände även för mig, så kommer alla efter. Förtrycket har varit så extremt normaliserat så att många inte ens förstått att det varit icke okej. Man måste inte ha en hand innanför trosan bara för att man sitter själv på en klippa och läser en bok, eller bli upptryckt i en hiss som scentekniker av en äldre skådespelare bara för att han är stjärnan och show must go on. Det som kännts som det som är något man måste ta har nu äntligen brutits och då blir det såklart en lavinartad effekt. Vi minns nu. Och inte heller konstigt att många berättelser handlar om 20-30 år tillbaka i tiden. Det tar så lång tid att våga minnas. Förstår inte att det kan finnas preskriberingstid alls på våldtäkter då just förträngningen är en del av övergreppet. Ddt finaste i hela upproret för min del är att det är ickevåld, det är vi människor, en efter en som vågar stå upp och bara säga nej. Nu räcker det. Därför så extremt upprörande när den fd Zentropa producenten säger att han ser framför sig att en svensk man en dag kommer ta ett maskingevär och skjuta in i en grupp kvinnor. För mig blir det jämförbart med de svartas revolution i USA som startade på bussen där den ensamma kvinnan vägrade att sitta på de svartas plats.
Vad hoppas du händer nu, efter alla upprop vi tagit del av?
Jag hoppas att de grundläggande villkoren förändras på alla positioner. Att man lyssnar på den som berättar. Att det finns öppenhet för att ta in ”offrets perspektiv”.
Jag hoppas att man utbildar många många terapeuter och psykologer och tillsätter fler tjänster på skolorna. Att man ser mannen som någon som måste ändra sin attityd, även på skolnivå. Att man kanske t.om kan jobba med attitydfrågor redan i mamma o pappagrupperna. Jag tror inte på genetik och biologi eller ondska. jag tror på förändring och utveckling. Att vi ärver och för vidare en atmosfär som förmedlar att förtrycket fortsätter. Jag hoppas att arbetsplatserna inte bara lyssnar på de som utsätts utan också följer upp de som har makt på jobbet. Hur hanterar man sin maktposition. Förstår man att man har makt? Tror att vi bör kunna följa upp många mönster och kreativt och innovativt bygga nya system. Jag ser det som en rolig utmaning. Dessa stereotyper har härskat så länge. Tänk om man kunna hitta på något nytt. Sedan hoppas jag på att juridiken förändras. Synen på sexuellt våld måste skärpas. Det måste bli nolltolerans. Bort med preskriberingstiderna.
Vem eller vilka bör ansvara för att en förändring sker på arbetsplatser och i organisationer i kulturvärlden nu och framöver?
Det måste nog både ske uppifrån och inifrån. Tror fackförbunden också måste vara med här. Inom filmvärlden tror jag det är produktionsbolaget, projektledare , de som håller i ett projekt som måste ta ansvar för att gruppen och individerna i gruppen oavsett position har det bra. Måste finnas en möjlighet att våga berätta utan att riskera jobbet. Se över alla led. Inget förändras av sig självt. Vi måste vara aktiva hela tiden .
