Varje år i slutet av augusti förvandlas konstmuseet Louisiana utanför Köpenhamn till en av Europas mest älskade litteraturfestivaler. Scener byggs upp i parken som intas av författare och läsare i alla åldrar för att höra vad författarna har att säga om sin senaste bok och om livet, poeter proklamerar ord och sanningar, en grönländsk rappare tar sig ton och ett och annat performance får också plats.
Allt går i litteraturens tecken. Till och med i kön för att få tag på de begränsade biljetter till författarsamtalen inomhus talas det om senast lästa bok och vilka bokomslag som är vackrast/fulast/bäst.
Vi på Kult PR var där och det här är vad vi tog med hem till dig:
♦ Édouard Louis, en av Frankrikes just nu mest lysande författarstjärnor, inleder hårt med ett ”Jag hatade min bror” när han intervjuas om sin senaste bok om familjen. Den är ännu inte översatt till svenska, men finns på danska och norska (och franska naturligtvis), heter Kollaps och handlar om hans bror som dog vid 38 års ålder. Han dog av alkoholism, av sina egna uppstötningar, men kanske mest av sorgen över att misslyckas med sina drömmar. När mamman ringde Édouard för att berätta om brorsans död kände han ingenting.
Édouard hatade sin bror som var rasistisk, homofobisk och våldsam, men i sin jakt efter att försöka förstå insåg han att han inte kände sin bror överhuvudtaget. Han konstaterar lojt att det nog ofta är så i familjer: man vet inget om dem man tror man sig veta allt om. Han visste inget om sin brors drömmar om att utbilda om sig och bli Frankrikes bästa slaktare eller längtan efter att fly till ett annat liv.
Auto-fiktionen som genre påstår han har med klass att göra. Det är arbetarklassens språk att läsa om (våldsamma) saker som har hänt på riktigt. Borgarklassen med sina fasader har lättare att ta sig an det fiktiva (kanske för att de lever i en egen-påhittad fiktion varje dag).
Nu vill Édouard Louis lämna auto-fiktionen och skriva om sexualitet. Det ser vi fram emot.
♦ När Chimamanda Ngozi Adichie går upp på scenen är det för att prata om varför hon älskar kärlek och hur illa hennes läsare tycker om Darnell; den nedlåtande akademiker som varken är snäll eller bra i sängen (trots epitetet Akademikernas Denzel Washington) och som karaktären Chiamaka är tillsammans med i den senaste romanen Drömräkning. ”Visst är vi många som ändå har varit tillsammans med en Darnell”, frågar hon retoriskt. Och det är det ju.
Hon säger det med en röst som bär spår efter en hård natt i Norge där hon befann sig dagen innan. Ett tag är det oklart om hon kan prata överhuvudtaget, men det går när hon får berätta om saker hon tycker är kul. Exempelvis:
– Anledningen till att hon älskar att vara på en flygplats är att det finns så många möjligheter att se folk ta farväl av varandra och hälsa varandra välkomna. ”Det finns en berättelse i alla de mötena och människorna, och jag letar alltid efter historier.”
– ”Som människa behöver man väl inget mer förutom mat och kärlek?”
– Hur sorgligt det är att kvinnor alltid kritiserar andra kvinnor och att vi borde sluta med det. Genast.
– Att brorsan är mammans favoritbarn, och hur irriterande det är att han skryter om det.
Att höra Adichie prata är som att få en kram, och att få ge en tillbaka. Hon avslutar med att be oss skandinaver bli bättre på att bjuda hem folk. ”Servera gärna kokt fisk och grönsaker”.
Men frågan vi verkligen vill ha svar på: Vad hände egentligen i Norge? Det får vi inte.
♦ ”Det var en gång en lärka. Den levde under en tid då jorden var översköljd av vatten. Ingenstans kunde man skymta land. En dag dog lärkans pappa och behövde begravas. Men vart begraver man någon när det inte finns någon mark att begrava någon i? Lärkan letade och letade, men hittade ingen plats. Till slut begravde den pappan. Längst bak i huvudet… På det sättet föddes minnet.”
Det finns bokuppläsningar och bokuppläsningar. Konstnären Laurie Anderson hade teamat upp med Édouard Louis för att på temat flykt och minnen göra ett uppträdande i världsklass.
♦ Alana S. Portero har blivit hyllad av filmregissören Pedro Almodovar och artisten Dua Lipa för sin debutroman Bad habit som både är en uppväxtskildring och en komma-ut-berättelse. Som trans har hon alltid haft ett besvärligt förhållande till sin kropp och berättar i intervjun att hon vet att hon alltid kommer hata sin kropp. Det hatet, och våldet, hon en gång känt kommer aldrig gå att övervinna. Hon vet det och även om det är sorgligt är det ett faktum.
”Jag älskar din kropp”, kontrar intervjuaren som råkar vara Édouard Louis.
Det här kan vara den första boken som skrivs av en offentlig transperson. Det låter otroligt märkligt om det skulle vara så, men så är ju mycket i vår värld väldigt märkligt.
♦ 16 soluppgångar på ett dygn är vad astronauterna i omloppsbana runt jorden får uppleva varje dag. Brittiska författaren Samantha Harvey har skrivit Omloppsbanor om ett dygn på rymdstationen ISS. Det är en av de mest realistiska beskrivningar av rymden som skrivits eftersom inget egentligen händer!
Harvey konstaterar att det finns något ironiskt i att vi skickar upp några av våra modigaste, mest välutbildade och smartaste människor i rymden och att det mest spännande de får göra är att laga toaletten…
Hon nämner också att ISS är en politisk frizon, oavsett hur mycket folk hamnar i diplomatiska kriser nere på jorden och hotar varandra med ”Om ni gör så då kommer era astronauter inte få tillgång till XXXX på ISS” så bryr sig de som är uppe i rymden inte om det. Där finns inte politik, bara ytterligare en soluppgång, ett betraktande av jorden och farorna som hotar dem och vetskapen om att det inte går att varna människorna där nere som hotas av livsfara.
”Fred är ett begrepp som verkar ha gått förlorat på jorden”, säger Samantha och får applåder.
♦ Dragplåstret Sally Rooney (Samtal med vänner, Normala människor, Intermezzo) satte nytt publikrekord på festivalen. Förutom att hon skrivit en rad romaner som folk älskar har hon under de senaste veckorna varit högaktuell pga politiska utspel apropå Israel-Palestina-konflikten.
Hon pratar engagerat och försvarar sitt stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som har terrorklassats av den brittiska regeringen, med att hon alltid varit politiskt aktiv, och att hot om straff inte skrämmer henne. Aktivt stöd klassas som ett brott i Storbritannien och kan ge upp till 14 års fängelse.
Boken som utgångspunkt för att värna det intellektuella samtalet och utbyte av idéer är också något hon lyfter upp som bra motståndskraft.
♦ Dessutom: Chips med sura nappar-smak, morgondopp från bryggan, diskussionen ljudbok vs fysisk bok, Bauhaus-affischer, konsten att bli chef för en bokfestival, drömmen om en egen bokhandel, genomgång av de fem kärleksspråken och doften av en ny parfym.
________________________
Alla foton: Lousiana Museum of Modern Art.
