I en nära förestående framtid är det svenska kulturlivet helt nedmonterat. På tv sänds bara reality eller dagens visa framförd av gullig flicka med 1970-talslook. Knätofsdans kan dyka upp som variation om man har tur. Musiker från landets symfoniorkestrar spelar på gatan – de fick nämligen sparken allihop när konserthusen drog ner på kostnaderna och på bio har vi 40 nya Sune-filmer att se fram emot. Satirserien På armlängds avstånd målar upp en träffsäker bild av kulturens villkor, samtidigt som den driver med sig själv. Under Göteborgs filmfestival, där serien premiärvisades, blev det efter ett tal av kulturministern Parisa Liljestrand uppenbart att seriens innehåll låg närmare verkligheten än vad de trodde.
– Ja, timingen är ju väldigt bra måste jag säga. Hade vi gjort serien idag hade vi kanske behövt skruva till den ännu ett varv, men samtidigt måste man behålla balansgången. Det värsta som kan hända den här typen av satir är att det blir dratta-på-ändan-humor av allting, säger Jimmy Olsson.
Han är filmare, manusförfattare och regissör och har flera mockumentärer i bagaget. Tidigare har han skojat om Palmegruppen och Pippi Långstrump och blev förtjust i hur väldigt roligt, fritt och improvisatoriskt arbetssättet var i den här typen av filmproduktioner.
– Det som lockar är att historierna kan kännas djävligt sanna! Jag tycker om att man kan berätta fruktansvärda och viktiga saker med humor, men utan att skriva någon på näsan om att det här ska vara roligt. Humor ska komma från mörkret.
Vad var det som triggade igång På armlängds avstånd och att skildra det ”roliga” med kulturbranschen?
– Idén kom från producenterna, vi var alla överens att det var något som hände med branschen. Folk blev av med jobben, anslagen försvann och hela klimatet kändes väldigt mycket hårdare. Det var en air av att ”nej, det här känns inte bra” så då ville vi göra något med det och skoja med makten och kultureliten.
Hans favoritfilmer i mockumentär-genren är annars gamla referenser: Spinal tap, Best in Show och den svenska klassikern Konspiration 58 som handlar om att fotbolls-VM 1958 aldrig spelades i Sverige.
– Det som är fint med mockumentären är att den berör något på riktigt.
Men det var Lars von Trier och Roy Andersson som på riktigt fick honom att se på film med nya ögon. Han låg på pojkrummet i Helsingborg och såg Breaking the waves vilket förändrade hans liv.
– Det var då jag förstod att film kan vara mer än förströelse och underhållning. Och sen blev jag så djävla arg på mig själv för att jag hade slösat bort så mycket tid på att titta på en massa skit. Poänglösa filmer som det inte händer något i.
Lars von Trier har drivit en del med kulturbranschen han med. Och Roys filmer är väldigt politiska allihop…
– Ja, precis. Själv är jag varken uppvuxen med kultur eller politiskt engagemang. Som vuxen har jag försökt komma i kapp med intresset, för jag tycker att politik är svinsexigt. Det är något med företrädandet och ansvaret som fascinerar mig.
Ändå har du hamnat mitt i en kulturpolitisk debatt!
– När vi spelade in På armlängds avstånd blev det också väldigt tydligt hur engagerade vissa av skådespelarna är i frågan. De tackade ju alla ja till sina roller för att det är ett angeläget ämne för dem. Ann Petrén som är superskarp i sina analyser, Philip Zandén som i seriens stormöte säger något som är viktigt på riktigt och Bob Hansson som bara är sig själv. Själv är jag en person som följer med i det som händer, men kanske inte är den som går ut och skanderar. Den här serien är väl mitt sätt att engagera mig och skaffa verktyg, men jag sitter ju verkligen inte på någon lösning eller bra förslag på hur kulturpolitiken borde se ut.
Film förändrade världen för dig, exakt på vilket sätt kan film påverka?
– Jag såg The Square för massa år sedan och lämnade den visningen med jätteont i magen och började ifrågasätta min egen roll som typ man och pappa. Åh gud vad jobbigt det var. Men samtidigt så var det så skönt att filmen sa någonting. Sen vet inte jag om jag har implementerat några direkta förändringar, däremot tänker jag ofta på vad jag är för figur. Det är väl så förändringen börjar tror jag.
Vad vill du att På armlängds avstånd ska leda till förutom debatt?
– Vi måste ju få folk att förstå varför kultur är viktigt. För man saknar väl inte kon förrän den är borta ur båset. Och vi ska ju nånstans försvara kulturens existens på något vis. Vi måste visa varför vi behövs!
Se På armlängds avstånd på SVT Play.
__________________________________
Foto: Staffan Övgård/MostAlice
