För många år sedan satte Anna Vnuk och illustratören/konstnären Stina Wirsén upp pjäsen Får jag vara med? på Unga Dramaten. Ada Berger var konstnärlig ledare där då och de upptäckte snart att de tre hade kul tillsammans. De bollade idéer och hamnade i samtal som de aldrig ville skulle ta slut.
Nu har trion återförenats i ett gemensamt projekt på Stadsteatern. En föreställning vars idé började i ett snack och utvecklades till ett utforskade av hur man tar eget ansvar i familjekonstellationen och hur medberoende ser ut.
– Vi pratade om ämnet, det är många som gör det just nu, säger Anna Vnuk, och vi konstaterade att det finns så många olika grader av medberoende som påverkar alla relationer. Alla familjer har osynliga regler som familjemedlemmarna anpassar sig till eller agerar utifrån. Ibland skevar det och blir osunt. Ibland är det omedvetet, andra gånger vet man men är kanske inte är fullt medveten om sin egen roll. Medberoende är, i min definition, att man dansar med och utvecklar olika strategier för att klara det.
När jag googlade på medberoende stod det såhär: ”Medberoende handlar om att ta överdrivet ansvar för någon. Man anpassar sitt liv för att lindra konsekvenserna för den andre. Anpassningarna uttrycker sig på olika på sätt men kommer på sikt alltid att påverka det egna livet negativt.” Det låter som något vi är allihop mer eller mindre?
– Ja! Livet har inte perfekta förutsättningar och följer inte våra fantasier. Vi bygger däremot upp våra relationer utefter fantasier där vi hittar på att någon kanske är bäst och anpassar oss utifrån den personen. Blir någon sjuk är det lätt att förlora sig själv på den personens villkor och att skuldbelägga sig själv för allt man gör, vilket leder till att det kan bli komplicerat med en så enkel sak som att gå iväg och fika. ”Är det en sak som är okej att göra om någon i ens närhet är sjuk?” snurrar tankarna. Det är många psykologier som spelar in i medberoendet och det är väldigt lätt att hamna i en roll där man ursäktar andras beteenden: ”Hen har dålig impulskontroll, den personen har så sorglig bakgrund så nu kompenserar jag för det osv”.
Vad har du själv för erfarenhet av medberoende?
– Alla möjliga, men det här inte är självbiografisk berättelse, det är jag noga med att säga. Jag har gjort flera självutlämnande historier, men den här gången handlar det mer om vilka grundläggande mekanismer som gör att man hamnar i medberoenderollen och gestalta det på ett sätt med rörelse, igenkänning och humor.
Läser man programbeskrivningen står det att Jag offrar mig är en livsfarlig berättelse. Vad betyder det?
– I stort och smått handlar medberoende om att man förminskar sig själv. Ser man inte upp kan man ha förlorat sig själv, man vet inte länge vem man är eller vad man tycker om. På så sätt offrar du ditt liv.
Du fyllde 50 år i våras. Har det blivit lättare att prata om svåra saker när du blivit äldre?
– Både och. Med erfarenheter och ålder förstår man vidden av allt på ett annat sätt. Jag har blivit mer medveten om hur dåligt och bra det kan gå. Allt är så delikat, vilket gör att jag blivit mer försiktig för det sällan finns några rätt och fel i alla lägen.
Som du nämner har du gjort en rad självutlämnande scenföreställningar, vad händer med dig när du ger så mycket av dig själv till publiken?
– Det känns inte direkt som om man bara ger, utan mer som om det blir ett kraftfullt och förtroligt samtal med andra. Och det är djuplodande, speciellt och omtumlande. När jag ställer mig på scen är jag delvis klar med processen, jag vet också exakt vad jag ska säga och hur jag ska röra mig och kan istället fokusera fullt ut på publiken. Det blir så tydligt när jag står där att det då handlar om alla andra.
Ser du tydligt vilka som delar dina erfarenheter?
– Ja det märker jag direkt, på stämningar och hur de reagerar, och det är otroligt fint att vara med om.
Alla föreställningar har sina utmaningar. Vad i Jag offrar mig får dig att utvecklas och hur?
– Jag har blivit mer uppmärksam på vad vi har för regler hemma och hur alla reagerar. När jag slamrar med disken för att jag är sur, kommer resten av familjen då och kollar läget? Ja det gör de. För mig har jag blivit mer medveten om hur jag styr ett rum.
Jag offrar mig har premiär 1 november på Kulturhuset Stadsteatern.
