Det är lätt att drömma sig bort i böcker som handlar om mode: Att läsa om modeskapares fantasier och längtan efter något nytt, se kreationer som känns som om de direkt skulle förändra ens liv bara man kunde få tag på dem (och passa in i dem) och fantisera sig bort till de miljöer/hus/karriärer som skildras. Ann Ringstrands bok Sy – 10 matchande nyckelplagg till modegarderoben är visserligen en annan typ av modebok, den handlar om hantverket och ger konkret bort mönster som läsaren syr själv, men den lämnar en ändå med samma känsla att här finns något som kan göra livet härligare.
När Ann var ung var det heller inte de drömmiga modeböckerna som hon i första hand sökte sig till:
– När jag var liten gick alla mina pengar till tyg och modemagasin. I magasinen fanns ofta kläddesign som jag använde och utgick ifrån när jag sydde mina egna kläder. Det var inte förrän jag gick på designskola som böckerna kom in i mitt liv. Jag har alltid varit förtjust i de japanska modeskaparna: Rei Kawakubo och Yohji Yamamoto som blandade hantverk med gatumode, och jag minns särskilt en vackert illustrerad liten bok med otrolig grafik som handlade om Yamamoto. Den har jag haft mycket glädje av.
Du har varit en del av modebranschen under en lång tid, hur har synen på den förändrats under tiden du stått bredvid och betraktat den utifrån?
– Mitt ifrågasättande började vid tidpunkten då jag slutade på Hope. Som designer har man känslospröt som känner av vart människor och världen är på väg, man är duktig på att upptäcka tendenser tidigt. En dag mitt i karriären undrade jag hur vi skulle kunna fortsätta jobba som vi gjorde. Skulle vi verkligen kunna fortsätta skicka tyger kläder kors och tvärs över världen? Jag upplevde att modets industriella process skulle komma att förändras. Förändringen kändes på flera områden. För modemärkena tog e-handel över från de fysiska butikerna, sociala medier ersatte mediahusen och traditionell modekommunikation. Och behovet av en mer miljövänlig produktionsprocess var överhängande. Med denna insikt var det 2018 tid för mig att ändra mitt bidrag till den svenska och internationella modescenen. Jag upptäckte ett behov i hemsömnadsvärlden av designade symönster med hög modegrad. Många vill själva sy samma mode som finns i butikerna och de internationella modekollektionerna, Min cirkel sluts, jag är där jag började, designar mode för skapande med min egen symaskin. Idag är jag förvånad över att så många modemärken tuffar på så pass bekymmerslöst som de gör, men jag ser också hur kollegor vill förändra branschen och går i framkanten för nya sätt att tillverka plagg.
Modeveckorna har precis dragit i gång, är det något du följer?
– Inte direkt, jag blir påmind när det dyker upp i mitt flöde, men det är inget som jag aktivt söker upp. Jag tycker däremot att det är inspirerande med andra typer av designveckor. Min värld handlar mycket om inspiration från design, konst, inredning och arkitektur generellt.
Under modeåret har det ändå hänt mycket spektakulärt; Phoebe Philo har gjort comeback, Dries van Noten har gått i pension och Hedi Slimane på Celine har flörtat vilt med Chanel för att kanske haffa den lediga platsen som chefsdesigner där. Vad i modespekulationerna får dig att gå i gång?
– Jag är intresserad av fenomenet mode och tycker det är intressant att artister blir utsedda till chefsdesigners: Att en kreatör med idéer verkar på flera olika plattformar samtidigt. Jag har gillat vad Pharrell Williams gjort för Louis Vuitton, men den senaste ”cowboy-kollektionen” är inte min favorit.
Vilket är ditt eget bästa minne från modeveckorna?
– En modevisning är en stor anspänning i sig. Man oroar sig för att kollektionen ska fastna i en hiss eller brinna upp. Man får panik för att elen går på Berns så att ingenting fungerar och så vidare. Men ett fint minne är från året då vi hade inspirerats av Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet och gått igång på det karga och dramatiska som finns däri. Vi gjorde en otrolig visning på Dramaten där Fever Ray spelade och modellerna bar perukkåpor. De stickade plaggen gick i schackrutigt som en inspiration från Döden som spelar schack med Antonius som spelades av Max von Sydow. Det var en maxad upplevelse där allt föll på plats och moderedaktörerna gick i taket av lycka. Nu finns hela den kollektionen på Nordiska museet och kan leva kvar där och bli forskningsobjekt för den som vill.
Sy mode på bok, är det en reaktion på hur snurrig och snabb modevärlden blivit?
– Framför allt tror jag att det är ett bevis på att det finns en stor efterfrågan på hantverk. När jag fick frågan om att göra en sybok med mönster för hemsömnad såg jag direkt att det finns ett glapp mellan hemsömnad och mode och så behöver det ju inte vara. Det är en lucka som min bok täpper till. Men jag ser också på den unga generationen att de söker något utanför massproduktionen, de vill skapa själva och visa sin identitet på det sättet.
Hur mycket i din egen garderob är egensytt?
– I mitt sovrum har jag en list med krokar där jag hänger upp min vardagsgarderob och där är 100% egensytt eller Hope. Men jag är oerhört självkritisk och det tar lång tid innan jag är snäll mot mina plagg. Jag måste ”gå in dem” innan jag accepterar att ärmen nog är precis som den ska vara och jag kan släppa tanken på att allt går att förbättra. Jag är verkligen min egen testpanel.
Men tjusningen med att förälska sig i ett plagg och köpa det, har du glömt hur det känns?
– Nejdå, absolut händer det att jag investerar i andras design. Jag tycker såklart att det roligt att unna sig något lyxigt och på så sätt gynna de modehus som jag tycker om.
Vad kan en bok som handlar om att sy själv göra för världen?
– Jag önskar att den ska peta på modevärlden och påminna den om att mode kan man göra själv och att det då blir mer personligt och ger andra fördelar. Man kan till exempel välja sin exakta storlek och få tillfredställelsen av att göra något som både är bra för ens välbefinnande och miljön. Jag hoppas att boken går i fronten och visar vägen för ett alternativ.
