– Jag vet inte hur det är i Sverige, men om du presenterar dig som serietecknare i Tyskland hamnar du direkt i samma fack som de som säger att de går på clownskola, säger han och skrattar.
– Men i vissa sammanhang är det inte en nackdel!
I hans serieroman Fallet märker man direkt att något är lite ”off”. Det är någonting med stämningen och hur karaktären Noel agerar som man reagerar på som läsare. Det visar sig att han är en pojke med en mental funktionsnedsättning som blir helt ensam i världen när hans mamma blir sjuk.
Räddningen är Neuerkerode – en stad som finns på riktigt och är befolkad av människor med funktionsnedsättningar – och där i princip vad som helst kan hända.
När den tyska serietecknaren Mikael Ross var ”mellan idéer” sa hans förläggare att han borde åka till Neuerkerode. Då visste han inte vad det var för stad (det är ingen plats som gemene tysk känner till) och förläggaren sa inget mer än att det är en speciell plats som är full av intryck, ett ställe som verkligen var värt ett besök. Mikael gjorde som förläggaren sa och förväntade sig ett flott hus eller något annat sightseeing-mässigt men möttes i stället av ett gäng väldigt nyfikna människor.
– Vad gör du här? Vill du se hur jag bor? Har du flickvän? Ska vi fika? Så fort jag klev ur bilen blev jag överöst av frågor, berättar Mikael.
– Mitt första möte med Neuerkerode var väldigt intensivt. Som tysk är man inte världens mest öppenhjärtiga, så den sociala interaktionen som pågick här var helt ny, och lite skrämmande, för mig. Dessutom förstod jag direkt att en grafisk roman som baserades på de här människorna och den här miljön skulle vara ett stort ansvar att bära. Men jag kände också att det var en spännande ny upplevelse att vara på plats och att det hände någonting med mig när jag som ”vanlis” var i minoritet. Jag behövde släppa alla de regler vi är uppfostrade med, det vill säga idén om att det finns vissa rätta sätt att se ut och bete sig. Jag anpassade mig och hittade en helt ny del av mig själv. En som inte oroade sig så mycket och som gick direkt på sakfrågan. Och det tyckte jag väldigt mycket om.
Du besökte Neuerkerode under två års tid?
– Ja, under researchperioden åkte jag dit och stannade halva veckorna för att lära känna staden och invånarna på djupet. Sen när jag började teckna ner berättelsen blev besöken färre och under covid gjorde restriktionerna att det inte ens gick att åka dit. Men jag har fortfarande kontakt med den kärngrupp som jag lärde känna bäst.
Har de läst boken?
– Ja, och de tycker att den är väldigt rolig! De hade inte så många frågor om innehållet eller handlingen, de var mer intresserade av vad de skulle få för mat till middag. Men å andra sidan är inte boken för dem. Om jag hade skrivit en bok som riktade sig till människor med mentala funktionsnedsättningar hade jag behövt använda ett mycket enklare språk och en annan tecknarstil.
Kände de ändå igen sig?
– Absolut! Även om jag maskerade karaktärerna väldigt väl (tyckte jag själv), de heter till exempel andra saker, ser annorlunda ut, bär andra kläder och är en mix av flera olika personer, listade de direkt ut vem som var vem och tyckte att det var oerhört festligt. Några av dem klädde till och med ut sig till karaktärerna som var baserade på dem själva. Det blev väldigt märkligt eftersom det var så extremt meta.
Har din bild av institutioner förändrats efter arbetet med boken?
– Ja det har den faktiskt. När jag var liten bodde vi granne med ett ålderdomshem där patienterna rymde över till oss iförda enbart en t-shirt fast det var mitt i vintern och frågade om vi kunde hjälpa dem att åka hem. För mig kändes det som om de satt i fängelse och att de blev ganska dåligt omhändertagna. Därför var jag också rätt misstänksam när jag kom till Neuerkerode och funderade mycket på hur jag skulle skildra livet där för att det skulle bli rätt. Idén i Neuerkerode bygger på inkludering, att de som bor där också jobbar i matbutiken, på restaurangen, som skådespelare på teatern och som trädgårdsarbetare, men det betyder ju ändå inte att det blir bra för alla. Även om det på ytan känns som ett idylliskt sätt att få de med en mental funktionsnedsättning att känna sig som en del av samhället så tycker ändå inte alla som bor där om att vara där. För att svara på din fråga så förändrades min bild från att vara totalt negativt inställd till att ha en någorlunda realistisk bild till hur det kan fungera på en institution.
Hur mycket betydde själva platsen för Fallets tillblivelse?
– Väldigt mycket naturligtvis. Neuerkerode är inte en plats som många känner till, även om det finns liknande ställen runtom i Europa. Det har jag förstått på brev jag fått där läsarna har berättat att det finns ett Neuerkerode i deras land också. Just nu håller jag på med en annan serie där platsen också är startpunkten för berättelsen. Jag tycker att det är spännande att vissa platser bär på så mycket historia och att helt idylliska miljöer kan dölja mörka skeenden.
Hur hände serietecknandet för dig?
– Jag har alltid velat teckna serier. När jag var liten drömde jag mig bort till Tintin och mangaseriernas världar, men då visste jag inte att man kunde jobba som serietecknare. I stället utbildade jag mig till skräddare.
Finns det några likheter mellan skrädderiet och tecknandet?
– Nej. Eller jo förresten båda handlar om hantverk, disciplin och tålamod. Men skräddarrollen har framför allt försörjt mig när serietecknandet inte har gett mig några inkomster.
Hur ser den tyska serietraditionen ut?
– När jag var liten skulle jag säga att den var icke-existerande och det tror jag beror på fascismen. Under andra världskriget var det så många serieskapare som flydde till USA och utvecklade den amerikanska serietraditionen med följden att serierna helt utarmades här i Tyskland. Nu är jag ingen historiker, men jag tror att det har mycket med saken att göra. Plus att det alltid har funnits en slags fientlighet till serier. Man har inte ens tyckt att barn ska läsa dem.
Har det ändrats nu?
– I och med att unga läser allt färre böcker tror jag att den grafiska romanen har blivit ett slags alternativ. Och när man började kalla serier för grafiska romaner gav det genren en annan tyngd! Speciellt tryggade namnbytet vuxna som inte riktigt har koll på vad serievärlden kan innehålla för berättelser.
Är du en serietecknare som alltid har med dig en penna?
– Nej. Jag är en tecknare som köper skissblock och som sen lämnar dem hemma för att de är så jobbiga att bära runt på.
Missa inte Mikael Ross på Stockholms Internationella Seriefestival där han är hedersgäst. Du hör honom prata lördag 25 maj kl 13.30 på Lilla Studion på Kulturhuset.
