– Målar du lila är du psycho! Det är sen gammalt.
Så kan det låta när konstnären Niklas Eneblom drar en av konstens oskrivna regler. Han skämtar såklart. Det finns ingen sådan kraft i färgen lila, däremot är han förtjust att göra saker som är tvärtemot. Att tänka att det enda rätta när det kommer till hans konst går helt på tvärsen med det han själv lyckas åstadkomma. Som en typ av självplågeri, men också för att hela tiden utmana sig själv att tänka nytt. Eventuellt betyder det, av hans uttalande att döma, att hans kommande verk kommer gå i just lila.
Just nu är han aktuell med utställningen Thin Air /Tunn luft på Galleri Magnus Karlsson som visar måleri som är skapade under de senaste åren. En tid som varit dramatisk för honom: människor i hans närhet har dött, det har separerats, han har drabbats av sjukdom och levt med dålig ekonomi. Han beskriver det som att han kippat efter andan i syrefattig luft. Och det är alltså därför utställningen heter som den heter. Ateljén är det enda rum som fungerat som en fristad, den enda plats där allt gått framåt.
Är du helt emot regler?
– Det vill jag såklart svara ja på eftersom det skulle låta coolt, men nej, absolut inte. I min konstnärliga verksamhet tycker jag tvärtemot att det är fördel att ha ett eget regelverk att förhålla sig till. I det regelverket står till exempel hur tjock färg som är fint eller att det inte får synas ogrundad duk på mina målningar. Jag tycker att det är viktigt att vara rädd om det regelverket eftersom jag klyschigt nog tycker att vissa begränsningar kan leda till ökad kreativitet. Men så har jag konstnärsvänner som säger att det är bara rädda människor som är rädda för friheten som säger så…
Aha, ja men att säga så är ju också en klyscha…
– Det är iofs sant, det ska jag säga nästa gång jag träffar dem.
Niklas Eneblom målar tavlor som fungerar som ett slags vykort från verkligheten, med uspen att de också förhöjer verkligheten. Det är små betraktelser som gör stort intryck. Många av hans verk är oerhört detaljerade, något som dröjt sig kvar sedan han kallade sig serietecknare och från barndomens intresse för att bygga modeller av flygplan från andra världskriget.
– Då skulle man måla dem jättepilligt och gärna saker inuti planet som inte syntes när man limmade ihop det. Men det var något fint med att veta att därinne var det ändå perfekt målat. Jag gillar när det är pilligt. Även när det kommer till att måla en och samma färg. Då använder jag minipenslar för att ha en känsla av att vara närvarande i hela målningen, att inte slarva bort någon del. Nu har jag i och för sig delvis lämnat den typen av måleri för jag drabbades av antipati mot den sortens människa som har ett sjukligt kontrollbehov och behöver vara med på varenda millimeter.
Edward Hopper är en referens som kritikerna brukar slänga sig med när de talar om Eneblom. Kanske ser de det gemensamma intresset för arkitektur och lusten att avbilda miljöer som väcker något i dem. Ett upplyst fönster i ett höghus, en ubåt, en kran i natten osv. Och det stämmer att Eneblom har sett en och annan Hopper-målning och älskat den.
– Men jag jämför mig själv såklart inte med honom! Jag vill vara en samtidskonstnär. Även om mitt måleri inte ligger nära dagens konstdebatt vill jag uppfattas som en modern samtida konstnär. Därför vill jag inte bli Carl Larsson. Det finns ju något oerhört förlegat i att måla sin nära omgivning och ett hem, som är inrett av sin kvinna, där vill jag inte vara.
Till Thin Air-utställningen har författaren Pamela Jaskoviak skrivit en text, varför det?
– Vi var ett par för länge sedan och jag har alltid tänkt att hon skulle kunna beskriva mig och det jag gör om jag någon gång skulle släppa en konstnärsbok. Nu blev det inte en konstnärbok, men när det behövdes en pressrelease tyckte jag att hon skulle kunna skriva en bra fristående text som kunde lämna ämnet Niklas Eneblom.
Måleri och litteratur – hur hör det ihop?
– Det måste inte göra det, men det kan göra det. Jag ser det som två grenar av samma träd när man bygger fantasivärldar. För mig hör nog konst och musik ihop mer. Jag kan tänka mycket på hur man skulle kunna gestalta vissa ljud, eller mellanrummet mellan instrument och sång, hur skulle det se ut om man målade det. I slutändan testar jag det sällan, men sådana tankeexperiment kan ändå få mig att ändra perspektiv.
Du har samma gallerist som Karin Mamma Andersson, Sara Vide Ericsson och Jockum Nordström, vad gör det för ens prestationsångest att höra till samma stall som några av landets mest hyllade konstnärer?
– Det går förvånansvärt bra! Jag är en ganska ogin person, ganska missunnsam av mig och har svårt att glädja mig åt andras framgångar, men när det gäller galleriet gäller inte det. En grej är att de säljer mycket och i den sitsen skulle jag gärna vara också, men när jag tänker på den press som framgångarna föder då känner jag mig ändå lyckligt lottad. Jag är också otroligt imponerad över hur de här konstnärerna fortsätter att måla, hålla fokus och utvecklas. Det hade varit så lätt att stagnera och nöja sig,
Vad hade du tyckt om din egen konst om du hade varit en annan och hade sett ditt måleri på ett galleri?
– Jag hade inte blivit så jäkla imponerad. Jag skulle ha tyckt att det var ganska bra, men jag hade inte ramlat baklänges och tänkt att det var det bästa jag sett. Och det är lite nedslående att komma till den insikten kanske, men också befriande när man väl tänker på det. De bästa utställningarna är de som man blir sugen på att göra saker själv och om jag såg min utställning skulle jag ändå bli sugen på att måla.
