År 1987 tappade Solvej Balle en väckarklocka i golvet och gjorde sönder tiden. Istället för att bli arg över sin egen klumpighet tänkte hon ”det här är min berättelse”. Sen hände… ingenting. Jo, kanske våndades hon över att det egentligen var en ganska dålig idé att skriva om en dag som upprepar sig i all oändlighet och visst beklagade hon sig över att filmen Måndag hela veckan hade snott hela konceptet, men det tog till millennieskiftet innan hon till slut fick ner de första orden på papper. Under tiden växte projektet från en roman till en septologi. Den 18 november kom del två ut på svenska. Danskarna, de djävlarna, väntar redan på del fem. I dagarna gjorde hon de sista korrekturen på det manuset.
– Från början tänkte jag faktiskt att romanen utspelade sig under 17 oktober, säger Solvej Balle från en paus från korret, men långsamt blev det 18 november i stället. Jag är inte riktigt säker på varför. Men november har så dåligt rykte och är så tråkig att om något oväntat händer då kan det bara vara en trevlig överraskning.
– Under processens gång har jag hittat en hel del anledningar till varför det blev den 18 november till slut, men det är efterrationaliseringar. Det är till exempel författaren Marcel Proust och fysikern Niels Bohr dödsdag och Platons namnsdag. Och i bok 2 behöver huvudpersonen Tara Selter både vinter och sommar – du kan få båda i november om du flyttar norrut och söderut.
Du tänkte länge på Om uträkning av omfång, vad var det som behövde komma på plats innan du kunde börja skriva den?
– Det fanns egentligen inget avgörande ögonblick, förutom att jag verkligen behövde mycket tid och lugn och ro och inte alltför många andra människor att ta hand om. Det som behövde falla på plats har fallit på plats oändligt långsamt. En av de saker jag insåg var att Tara Selter blir äldre allt eftersom, och då hjälper det att bli äldre själv – det kändes ganska bra att veta att mitt eget åldrande också var research.
När man vet att en roman ska sträcka sig över sju volymer, tänker man då att man måste spara på vissa händelser eller formuleringar, så att man vet säkert att det kommer bli bra hela vägen?
– Lyckligtvis insåg jag inte förrän ganska sent att boken skulle bli sju delar lång. Först trodde jag att det bara var en bok, sedan två och senare fyra delar. Jag hade kommit ganska långt in i boken innan jag insåg att det måste bli sju böcker. Jag har aldrig tänkt på att ta genvägar, för boken har liksom levt sitt eget liv. Jag har varit nyfiken på hur den skulle utvecklas, men de tre första delarna var nästan klara när bok nummer 1 publicerades. Och nu har jag avslutat bok 5 – men de två sista delarna ligger i högar på golvet hemma hos mig. Jag tror däremot inte att man behöver oroa sig för att det ska bli bra hela vägen. Jag har ofta tänkt att det inte alls är bra, det måste bara vara det det är. Det är vad berättelsen vill. Det låter galet, men om man börjar tänka att det måste vara bra så tror jag att det stör processen.
Om uträkning av omfång utspelar sig i Frankrike, varför förlade du handlingen dit?
– När jag kom på iden under 1980-talet så reste jag mycket och bodde i Frankrike under flera perioder. Så det var egentligen bara min egen värld som jag samlade idéer från. Men det talades också mycket om Europa under den perioden, så jag var ganska intresserad av vad Europa handlade om. När jag var barn reste jag inte så mycket, lite i Skandinavien och ett par gånger till Tyskland och Österrike, så det var en stor grej när jag åkte till Paris som au pair vid 17 års ålder 1979. Jag har alltid känt mig väldigt skandinavisk i Europa, och europeisk när jag varit utanför Europa. Kanske är det en del av förklaringen. Jag har ofta tänkt att Tara Selter tänker ganska skandinaviskt, även om hennes värld är Europa. Så jag antar att jag bara var tvungen att hitta en karaktär och platser som kändes rätt och konsekventa med berättelsen – och fortsätta lyssna efter de platser och atmosfärer som behövde vara med i boken.
Om du fick välja en dag i ditt liv som du skulle behöva leva om och om igen, vilken dag skulle du då välja?
– Det har jag funderat över några gånger, men jag kan inte bestämma mig. Naturligtvis vill jag att vädret ska vara bra, helst lite solsken, men i verkligheten tycker jag att det är trevligt att ha variation. Jag tycker att det ska vara en dag som erbjuder variation och många olika möjligheter, för om man ska tillbringa tid på en dag under en längre tid kan det ju dyka upp behov som man inte tänkt på så noga längs vägen. Men lugn och ro känns viktigt. Livet kan bli ”intressant” alldeles för snabbt.
Hur upplever du själv tid idag? Vad är tid för dig?
– Det var en stor fråga! Och jag tror att man bara kan besvara den från den plats där man befinner sig just nu. Så svaren är också tidsberoende. Men just nu tänker jag att bra tid till exempel är en dag där det inte finns något jag absolut måste göra innan dagen är slut. Där saker kan skjutas upp och det finns lite ”utrymme” att låta något ta längre tid än planerat. Och där det är möjligt att göra ingenting om det är det man vill göra.
Vilket ord beskriver ditt skrivande bäst?
– ”Långsamt”, kanske – även om det inte känns så just nu.
