Jag tänkte börja med att ställa några påståenden/fördomar kring teatermänniskor och så får vi se vad det gör med stämningen. OK?
– OK.
Påstående 1: Du gick på teaterlek redan som 5-åring där du bland annat lärde dig att spela sten, träd och blomma till perfektion.
– Nej det stämmer absolut inte. Teatern hittade jag av en slump när jag var i övre tonåren.
Påstående 2: Du har sett filmen Döda poeters sällskap fler gånger än alla du känner och blir fortfarande tårögd när slutscenen kommer på tal?
– Jag har sett Döda poeters sällskap, och jag tyckte om den, men det var ingen film som jag fastnade i eller som jag återkommit till.
Påstående 3: Du försöker romantisera dina dämoner eftersom Ingmar Bergman gjorde det.
– Njää, det kan jag inte säga. Jag skulle säga att det är en äldre typ av konstnärsmyt som känns otidsenlig idag. Jag romantiserar absolut inte några demoner, men det är klart att man använder personliga upplevelser när man ska gestalta något för att det ska nå ut till publiken. Kanske har litteraturen och det autofiktion tagit över rollen att upphöja demonerna?
Du hade fel på allt, konstaterar han. Kanske aningens besviket. Stämningen är ändå helt ok.
Har du några demoner?
– Ja det har jag säkert. Jag vet inte hur de ser ut, jag vet däremot vad de får för konsekvenser, men det är inget jag vill prata om.
Mattias Andersson var 17-18 år första gången han var på Dramaten. Göteborgsklassen var på skolresa och åkte till Stockholm för att besöka Riksdagen, Dramaten och Slottet ”som man gör”. På Dramaten satt de på tredje raden och såg Bergmans uppsättning av Hamlet som han tyckte väldigt mycket om. Men att han en dag skulle bli erbjuden jobbet som Dramaten-chef var inget han kände i väggarna direkt. Han blev ändå en teaterman. En med många frilansprojekt som dramatiker och regissör. Han blev hyllad och det viskades om att han var teaterns räddare. Backa teater i Göteborg var lyckliga att få ha honom som konstnärlig ledare i tretton år. Till det tackade han tveksamt ja, rädd för att förlora lusten han kände när han gick in i projekt och lät sig uppslukas av dem för att sedan lämna dem bakom sig och helhjärtat gå vidare till nästa uppdrag. Men när Mattias kom på att han kunde se på en ledarroll som ett konstnärligt projekt tackade han ja. Och sen, ett decennium senare, blev han alltså tillfrågad om tjänsten som chef för Sveriges nationalscen.
– Jag tänkte på det som ”jobbet från helvetet” eftersom det är en så utsatt position. Det var dessutom stökigt på Dramaten då, med en chef som hade fått gå plötsligt och ett missnöje som pyrde på många håll. Men det var många i huset som jag hade jobbat med tidigare som uppmanade mig att söka tjänsten och det gjorde jag, men var väldigt öppen med vad jag ville att teatern skulle vara.
Vad ville du att teatern skulle vara?
– Jag pratade mycket om vad det betyder att vara en nationalscen under 2020-talet. Vad betyder det i en tid då nationsbegreppet är omdiskuterat och problematiskt. Vi lever i ett väldigt annorlunda Sverige idag jämfört med vad det en gång var, å ena sidan är det pluralistiskt med många olika bakgrunder men samtidigt segregerat. Att då ha ett uppdraget att vara en teater för alla, att göra konst för alla – det är ju i princip ett mission impossible. Man kan inte driva en teater och ha alla personalgruppers stöd, samtidigt ge ut jättebra teater som ska hyllas av kritiker samtidigt som den ska dra jättemycket publik. Dessutom ska det hållas i pengarna i de här hårda kulturbudgettiderna.
Samtidigt är det en intressant utmaning, både ur ett filosofiskt och estetiskt perspektiv. Jag vill vara med och föra konstformen teater vidare för kommande generationer. Jag tror på teatern trots att den dödförklarats och kallats otidsenlig. Jag tror på scenkonst som konstnärligt uttryck.
Varför är teater viktigt?
– Teater är en unik konstform/upplevelse som ger en gemensam upplevelse. Idag kan en familj uppleva och ta in helt olika typer av kultur via sina olika skärmar, vilket ger en hyperindividualistisk upplevelse. Teatern är tvärtemot det något som görs på en bestämd plats, på en bestämd tid och intas tillsammans med andra människor. Det blir en unik upplevelse som jag tror stannar kvar mycket längre än något man tar in för sig själv på en telefon eller dator. Jag tror att man blir avtrubbad av det egna flödet, medan man på teatern kan stanna upp och reflektera över existentiella frågor på ett annat sätt.
Utöver chef är du även dramatiker/regissör. Vad kännetecknar dina verk?
– Jag har en estetik där jag arbetar mycket med helbild och att saker pågår i flera olika lager. Det finns även inslag av teaterlek där skådespelarna får gå in och ut ur sina roller. Dessutom jobbar jag mycket med musik och koreografi. Jag försöker göra attraktiv scenkonst som ska känna som en bra film. Att man ska vilja vara i det universumet.
I Europeana, en pjäs som är baserad på en bok som på hundra sidor summerar Europas historia under 1900-talet – allt från världskrigen, till Barbies intåg, Y2K-hysterin och p-pillers inverkan på kvinnornas liv etc etc – som Mattias regisserar har skådespelarna fått en enorm frihet och har med hjälp av sina personligheter, bakgrunder och upplevelser bidragit till berättelsen. Europeana är en teaterupplevelse på crack där allt och inget händer på samma gång. Barnvagnar gungas hysterisk, rum rivs ner och byggs upp, olika röster reagerar och får mothugg. Allt ackompanjerat av musik som lyfter och lugnar ner tempot. Det är omöjligt att inte flyta med in i berättelsen och bli medveten om att det finns väldigt många olika sätt att beskriva historien.
– Jag hörde talas om den här texten på en teaterfestival i Europa för många år sedan och blev nyfiken. När jag fick tag på boken och läste den blev jag så fascinerad att jag inte kunde sluta tänka på den, hur den fokuserar på detaljer som gör att man ser på historien med nya ögon. Under tio år har jag lekt med tanken på att sätta upp den och jag tycker det passar väldigt bra just nu eftersom det ingår en diskussion kring vilka vi är, vart vi kommer ifrån och vart vi är på väg i framtiden i pjäsen.
Under ett genrep där publiken fick ställa frågor var den en person som sa att den här pjäsen hade passat perfekt på Backa teater. Då började du nervöst skruva på dig. Varför gjorde du det?
– Jag förstod inte exakt vad hon menade. Om hon tyckte att den inte passade på Dramaten, men så var det ju inte. Jag har inga problem med att formspråket från Backa tas in till Dramaten och jag är inte speciellt orolig över att folk ska tycka att mitt formspråk ska ta över. Det är i princip omöjligt eftersom vi har så många olika premiärer med sin egna former som pågår samtidigt.
Vad utanför Dramaten ska du själv se i höst?
– Jag är nyfiken på Hamlet på Stockholm Stadsteatern med Silvana Imam.
