– Varför frågar du mig?
Hlin Hjálmarsdóttir blev mest förvånad när balettchefen undrade om det inte var dags för henne att sätta upp ett eget verk på Kungliga Operans scen. Men han hade väl sett vilket otroligt jobb hon gjorde som repetitör för husets dansare och visste vilka kvaliteter och otroliga CV hon själv hade som dansare. Hon insåg det efter en stund och tackade ja till förfrågan.
Det var år 2019.
Hlin har alltså väntat länge på sin premiär. Visserligen blev Riptide, som verket heter, en film som dansälskare kunde se på Operan Play, Operans digitala plattform, under pandemi-nedstängningen, men det betraktar hon idag som ett helt annat verk. Alla förutsättningar har bytts ut sedan dess och det är stor skillnad på scenframträdanden och filmade uppvisningar säger hon.
– Det är underbart att få chansen att göra det här ”på riktigt”, men i praktiken är det som att göra ett helt nytt verk: De dansarna som var med för ett par år sedan, och vars egenskaper jag skapade stegen för har slutat. Dessutom har både jag och samhället har förändrats under den här tiden. Dans är levande konstverk och eftersom det är roligare att vara i en kreativ process, som jag på vissa sätt blev utan förra gången (eftersom alla medverkande var tvungna att jobba på egen hand pga covid) så gör jag om allt!
Vad är Riptide för något då?
– Den korta förklaringen: modern dans och ett väldigt personligt verk. Egentligen undrar jag varför man måste sätta ord på konst? Dans handlar dessutom så mycket om känsla och vilka känslor publiken tar med sig när de tittar. Men om jag ändå ska förklara vad jag utgick ifrån när jag skapade Riptide så var det för mig det viktiga ämnet social exkludering. Min dotter är sjuk och hennes liv kommer se ut på ett annorlunda sätt än för de flesta andra människor. Jag har grävt i hur viktigt det är vara delaktig i saker och hur poänglöst livet kan kännas om man inte är det. De tankarna, och hur det blev gestaltat, resulterade i något väldigt skört och poetiskt, men stark. Folk som har sett verket har gråtit och verkligen berörts, så på det sättet har jag lyckats förmedla något fint.
Riptide kommer visas tillsammans med två andra verk, ett av Alexander Ekman och ett av Ohad Naharin. Vad förenar er?
– Vi gör modern dans.
Vad skiljer er åt?
– De andra två är världskända koreografer och det är inte jag. Så det är läskigt men ändå väldigt roligt. En kul grej är att jag tidigare har varit huvudansvarig för deras verk när de visades på Operan, men den här gången kan jag inte jobba med dem eftersom jag gör något eget. Jag tycker både Alexander och Ohad är helt otroliga konstnärer och hade gärna dansat för Batsheva Dance Company som Ohad är konstnärlig ledare för. Det är det enda i min karriär som jag ångrar, att jag aldrig sökt mig dit.
Till Riptide har modeskaparen Martin Bergström gjort kostymerna och El Perro del Mar och Jacob Haage har gjort musiken. Var det viktigt för dig att göra det här tillsammans med andra samtida konstnärer?
– Egentligen inte, men jag tycker om stora utmaningar och att göra något nytt i stället för att ta något som redan existerar är så mycket svårare. Man stöter ihop på massa olika sätt och har olika visioner och viljor, så det är en oerhörd risktagning men samtidigt mer spännande.
Hur är du som koreograf?
– Jag gillar att tänja på gränserna så att dansarna får använda sin maximala potential. Som dansare är det framför allt processen, och att man växer av den, som är viktig när man är med i ett verk, så jag har försökt att få dansarna att upptäcka sig själva och få dem att upptäcka egenskaper i sig själva som de inte visste att de hade. Det har varit en upptäcktsfärd för oss alla. Sen gillar jag fysiskt, explosivt och snabbt med mycket kontroll. Och ibland att det ska vara snyggt, hehe.
Du har jobbat med oändligt många olika dansverk, hur kommer man runt det man redan känner till och har sett att andra gjort och göra något som är nytt och eget?
– Man bryter mönster och lär sig nya mönster. Med det sagt så är det en av de svåraste sakerna man kan ägna sig åt, för allt man lärt sig finns i hjärnan och man matas hela tiden med bilder och referenser… Det är verkligen jättejobbigt att vara koreograf. Jag är dessutom oerhört självkritisk och tycker att allt jag gör går att göra ännu bättre
Har du blivit bättre av att göra Riptide?
– Absolut! På alla sätt och vis. Allt man gör nytt blir man bättre av.
