Under den senaste veckan har en buss lastat med ett musikkollektiv åkt över höga alper och genom långa tunnlar för att sprida sitt sound över Europa. I Marseille fick vi äntligen kontakt med Karl Jonas Winqvist, som är en del av kollektivet och den man skulle kunna kalla producent för hela projektet. Utan honom och ett residens i Dakar, utfärdat av Konstnärsnämnden år 2018, hade den här musikgruppen aldrig uppstått.
– Jag hade egentligen ingen plan när jag åkte dit mer än att jag skulle utmana mig själv och försöka dokumentera musikscenen i Senegal. Jag ska inte säga att jag hade en medelålderskris, men innan dess hade jag aldrig rest långt själv eller ens levt själv och nu kände jag att det var dags att göra mig osäker. Och det lyckades jag med från dag ett. Det var ljud och människor överallt, de pratade ingen engelska och jag kunde ingen franska och hade ingen aning om hur jag skulle hitta rätt i den senegalesiska kulturen. Jag var som ett darrande löv i allt myller, vilket nog var väldigt nyttigt. Snabbt märkte jag också att det var lätt att förstå varandra ändå och kunna drabbas av spännande möten och människor med otroliga öden.
Jag känner igen ditt namn från popbandet First Floor Power, när började du intressera dig för västafrikansk musik?
– När jag jobbade med radioprogrammet Kalejdoskop i P2 samlade jag ständigt på icke-västerländsk musik och insåg att min ingång till musik ofta utgår från rytmerna, oavsett om det handlar om afrikansk musik eller pop. Rytm och melodi är ”the shit” för mig. Och trummor! I Senegal är 95% av musiken trummor som smattrar. Att jag kunde en del om deras musikscen hjälpte mig för att hitta en ingång i samtalen. Jag kunde droppa några referenser och var jätteintresserad av vad de sa om det. En sak jag märkte var att de tyckte att det var slött att vi efterfrågar musik från det som varit och inte det som är…
Hur träffade du dina musiker?
– Redan dag ett i Dakar blev jag inbjuden till att jamma. Jag som är en nervös person tyckte att det var ganska jobbigt, tills jag upptäckte att det inte fanns någon prestige i ett jam, att det bara handlade om att testa sig fram. Jag hade med mig en liten keyboard som de tyckte var ett kul inslag tillsammans med deras instrument. Några av dem träffade jag lite mer än de andra och det växte fram en vänskap och en idé om ett album ur det där. När jag sen åkte hem skickade vi musikfiler till varandra vilket i sin tur blev till ett album. Nu på turnén träffas vi alla som varit med till slut: Jag, Babacar Diol, Emma Nordenstam, Arouna Kane, Lars Fredrik Swahn, Ndingo Faye och Diango Diabakhate.
Varför heter kollektivet Wau Wau?
– Det fanns ju inget lätt sätt för oss att kommunicera, vi trevade oss fram på olika språk. Jag lärde mig en del wolof, snappade upp en del franska uttryck och de kunde några fraser på engelska. Ofta vände de sig till mig och kollade om jag var med i diskussionen. Då svarade jag alltid ”Wau Wau” vilket ungefär betyder ”ja, ja” eller ”ok, ok”. Som ett försäkrande.
Vad hände när era två kulturer blandade sig?
– Framför allt hade det aldrig blivit så här bra och enkelt om musikerna från Senegal inte hade haft en så ödmjuk och modig inställning till att jag skulle lägga mina händer på projektet. Det har varit ett lekfullt samarbete, där jag heller inte velat att de två kulturerna skulle krocka för mycket. Jag har målat med små penseldrag, men där min bakgrund med popmusik märks. När de helst kör en låt med 17 verser har jag försökt få ner det till fyra och lagt på ordlösa körer i bakgrunden för en bra Velvet Underground-känsla. De, liksom jag, tycker att det känns unikt. One love! De har också varit drivande för att få in fler svenska inslag i musiken. Fram tills nu har 98 procent av musiken framförts på wolof och franska (vilket jag tycker är bra, för det hörs så sällan utanför Senegal) men nu har de uttryckt en önskan om att vi ska sjunga på svenska också. Så under turnén gör vi svenska inpass under låtarna. Det är spännande att få berättelsen att ”make sense” på de två språken, men det har också knutit ihop projektet på ett kul sätt.
Vad kommer hända på Fasching?
– Då blir det logistikfest!
Va?
– Det är så många som varit med på skivan som också vill vara med på scen och möta musikerna från Senegal: Maria Arnqvist från folkduon Siri Karlsson kommer spela saxofon, Viktor Brobacke har med sig sin trombon upp på scen och Reine Fiske, gitarristen från Dungen dyker också upp. Alla kommer! Det blir kul.
Här finns mer info om konserten!
