– Den här månaden har varit som ett superroligt experiment. Vi har aldrig gjort improvisationsteater i långform på det här sättet. Vi vet heller inte någon annan som gjort det på det här sättet, så nu testar vi hur det blir, säger Moa Lundqvist.
– Vi är ju såna som hela tiden vill göra nytt och förnya oss för att inte stagnera, fyller Dilan Apak i.
När jag inför den här intervjun har berättat att jag ska träffa Moa & Dilan, har jag vid flera tillfällen blivit rättad: ”Jaha, du ska träffa Dilan & Moa?” har man svarat mig.
MOA: – Det har satt sig?!
Är det viktigt i vilken ordning man säger era namn?
MOA: – Inte privat! Men vi bestämde att podden skulle heta Dilan & Moa och tv-serien hette Sagan om Dilan & Moa… Jag tror vi kom fram till att det faller sig bäst så.
DILAN: – Det låter semantiskt bättre med Dilan och Moa. Sen hade vi ett skämt väldigt länge om att det var en anti-rasistisk ordning…
MOA: – Alla säger olika. Ingen av oss blir kränkt för att man säger som man gör.
Improvisationsteater – det kan ju vissa tycka är lite slappt för man slipper ju öva in ett manus osv, vad har ni att säga till de som tycker så?
DILAN: – Jag kan absolut förstå fördomen. Att man tror att det bara är att ”hitta på”, men alla som testar impro märker snabbt hur svårt det är att bara hitta på. Man behöver jättemycket tekniker och verktyg. Det mest klassiska och som vi också övar på är ”Yes and”. Att bejaka. Om jag säger: ”Ett äpple” måste du säga ”ja vad gott” eller ”ja, vad fint, men jag är allergisk”. Man måste acceptera allt som händer på scenen.
MOA: – Man kan inte säga ”Nej det där är inget äpple”, för då är scenen slut. Då står man där och inget händer.
Hur förbereder man sig då?
MOA: – Vi börjar med att synka och lämna dagen bakom oss. Det kan man göra på olika sätt, men vi mediterar och dansar fuldans.
DILAN: – Man måste rensa hjärnan och öppna upp för att ha plats för allt man ska acceptera.
Blir ni nervösa?
MOA + DILAN: – Mmm.
Vad blir ni nervösa för?
MOA: – Att blockeringar ska uppstå, att publiken inte ska förstå eller tycka att det vi gör är för oseriöst. Samtidigt vill man vara nervös för rätt typ av nervositet gör en lite förväntansfull och pirrig.
DILAN: – Ja, man måste vara lite nervös. Det är en klyscha, men jag har verkligen upplevt att utan nervositet blir det inte samma nerv och heller inte lika kul.
I den här pjäsen har ni lagt en viktig roll på publiken som ställer en fråga som ni ska reda och därmed sätter riktningen för pjäsen. Hur vågade ni ge det ansvaret till dem?
DILAN: – Det går inte att improvisera utan publikens medverkan. Dels är det för att få något att spela på, men det ger det också en slags samvaro i rummet som gör att man knyter an till publiken.
Vad har ni fått för frågor?
MOA: – ”Varför finns havet?”, ”Vad är grejen med rymden? ”Vem bestämmer?”. Men även lite mindre frågor som ”Vad är bitcoin?” och ”Lever Elvis?”.
Varför har ni valt frågan ni valt?
DILAN: – Valen har varit helt random. Vi frågar varandra ”vilken fråga stannade med dig”? Då kör vi på den. Man får inte tänka för mycket utan bara köra!
Har det hänt att ni har fuskat och planterat frågor i publiken?
DILAN: – Nej! Men en gång var jag så nervös över att folk skulle tro det, för vi råkade välja en kompis fråga den kvällen. När det blev uppenbart för alla att vi kände varandra tänkte jag ”fan om folk tror att vi har kommit överens med henne innan”. För det hade vi ju inte. Det skulle bara förstöra om man gjorde det, för det skulle ju betyda att man hade förberett saker och det blir aldrig bra att förbereda impro. Då låser sig allt!
MOA: – Det enda vi vet på förhand är att vi ska söka svaret på en fråga, eftersom vi utgår eller refererar till Ett drömspel.
När läste ni Strindbergs Ett drömspel första gången?
DILAN: – Jag spelade Ett drömspel i gymnasiet, så då läste jag den för första gången och förstod absolut ingenting, för vilken 15-åring förstår Ett drömspel?! Det gör inte ens vuxna människor. Men jag gillar att den är superduperflummig.
MOA: – Jag hade inte läst nåt av Strindberg innan vi började jobba med det här. Men jag tycker att Ett drömspel är väldigt vacker och att det var väldigt ball-sy av Strindberg att skriva något så flummigt. Det är jag imponerad av.
I pjäsen kommer man fram till att ”det är synd om människorna”. Tycker ni att det är synd om människorna?
MOA: – Svårt är det i alla fall för vår art. Den är för dum och för smart för sitt eget bästa vilket ofta blir väldigt sorgligt.
DILAN: – Men är det synd om dem? Lite får vi kanske skylla oss själva om vi ska vara så himla dumma i huvudet. Jag kan hålla med om att det är ett jämmer att vara människa i alla fall. Så långt kan jag sträcka mig.
MOA: – Det är ju lite pissiga förutsättningar att vara de enda levande i ett enormt universum som håller på med grejer och sen inte vet varför vi gör det, men ändå är tillräckligt smarta för att tänka de sakerna. Det är lite sad. Men det ger upphov till väldigt rolig konst och kultur som tar upp de stora evinnerliga frågorna.
Har ni själva några likheter med Strindberg?
DILAN: – Javisst, han var ju knäpp i huvudet. Jo men särskilt de ockulta dragen uppskattar jag hos honom: Astrologin och andevärlden.
MOA: – Han hade också många intressanta funderingar kring tiden; om den är linjär eller om det är något vi försöker hålla fast till för att make sense, såna saker…
DILAN: – Och jag delar verkligen hans uppfattning om att Sverige är ett själlöst land! Frustrationen över att försöka skapa i ett land som är så slutet och trångsynt.
MOA: – Precis, det kan bli väldigt klaustrofobiskt!
DILAN: – Och likriktat. Det krävs så himla lite för att man ska uppfattas som excentrisk och sticka ut, fast det kanske inte är det man vill.
MOA: – Ja, så det finns en rad gemensamma teman…
Ni gör radio/podd, spelar in tv-serier och teater, varför måste ni vara överallt? DILAN: – HAHAHA!
MOA: – Jag tycker att de olika medierna har olika charm, så mest för att det är roligt.
DILAN: – Ja. det är kul med omväxling och det är kul att lära sig ett medium och sen gå till ett annat forum för att sen komma tillbaka och ta med sig det man lärt sig från den nya plattformen och göra det ”gamla” på ett nytt sätt. Men sen är det ju bara olika typer av megafoner för det vi gör. Konstanten är humor, vilket är intressant att utforska i olika forum.
MOA: – Det är också bra med variation, så att man inte bränner ut sig och måste gå i ide sen.
För en utomstående kan det ju kännas lite utmattande att ni måste vara renässanskvinnor…
MOA: – Ja, men någon måste vara det…
DILAN: – Vad smickrande! Återigen en likhet med Strindberg! Nämen allt annat verkar så tråkigt, jag tror verkligen att det hade varit mer plågsamt att inte vara det. Jag hade nog fått jättemycket ångest av att inte vara det.
MOA: – Ja, av att inte få styra eller delta i sina kreativa projekt själv.
DILAN: – Klart att det är utmanande och tufft att göra egna saker hela tiden, men belöningen är så mycket större och då är det också värt det.
Man får väl inte fråga komiker om vad som är roligt, så då gör jag det: Vad är roligt?
MOA: – Det jag skrattar åt mest är hur dumt det är med människor. Inte att folk trillar på bananskal och så, men hur vi som människor fungerar och varför. Vi reagerar och beter oss ju så himla knäppt ibland.
DILAN: – Ja, det mänskliga är kul. När vi jobbar med satir tycker jag att det roligaste har varit att få göra relationsdrama mellan diktatorer. Allt som plockar ner en onåbar karaktär på jorden och gör den mänsklig är riktigt kul.
