Under de senaste åren har konstvärlden tittat mer och mer storögt på Salad Hilowle, inte bara för att han är begåvad och skapar bra konst, utan också för att han snälltolkar den svenska konsthistorien. När andra ser rasistiska företeelser i målningar, ser han människor som tar hand om varandra:
– Det finns en klassisk tavla av David Klocker Ehrenstrahl som visar några ljushudade barn som tvättar ett svart barn. Många har tolkat den som om de vita barnen vill tvätta av honom hans färg, medan jag tänker att de snarare tar hand om sin vän. Jag tror att om man ser på händelsen på det sättet så ändrar man på representation och synligheten av svarta människor i historien och där tror jag att folk upplever att de kan förstå sin egen position i relation till svensk konsthistoria.
Som konstnär är det lätt att hamna i ett fack och definieras utefter det, hur skulle du beskriva dig själv som konstnär?
– Jag skulle säga att jag är en historieberättare – och det jag gör i min konstnärliga praktik är att berätta historier på ett sätt som gör att alla kan känna igen sig oavsett bakgrund. Jag lyckas nå människan inom varenda en av oss snarare än får det att handla om ett vi- och dem- perspektiv.
Vilken effekt är du ute efter hos betraktarna?
– Att de ska känna att konsten och kulturhistorien är till för alla. Jag får ofta höra att vissa känner sig utanför den, men om man letar går det att hitta ställen/tavlor/företeelser där det finns plats för vem som helst. Det finns konst som tar upp queera historier och det finns absolut afro-amerikanska berättelser. Men för att hitta det här krävs såklart extrem nyfikenhet och mycket research och en förmåga att titta vid sidan om huvudmotivet. I birollerna finns också en berättelse, jag har hittat flera av mina verk genom just att titta bredvid det som står i fokus…
Varför blev du konstnär?
– Jag har alltid velat jobba med film, och har också gjort det, men i pauserna mellan inspelningarna började jag teckna och jobba extra som konstpedagog och när jag gjorde det upptäckte jag att jag i ett konstnärskap kunde berätta saker som ingen annan berättat.
Det låter som om det kom av att du var rastlös…?
– På ett plan var det så, men tänk om det också var meant to be! Konsten tillåter mig att göra så mycket mer än vad en filmproduktion tillåter mig. En långfilm kräver så stor apparatus, och en lång tidsplan, medan konsten är enklare, kan göras för mindre pengar och är mer direkt. Konsten är upp till mig själv och begränsas bara av vad jag vill göra i rummet.
Vilka är dina referenser i konsten?
– Mitt första nära möte med konsten var när jag jobbade som konstpedagog i Oslo och tittade på Edvard Munch och hela den norska konsthistorien. Men mina referenser skulle jag säga är Loulou Cherniet, Lorna Simpson, Isaac Julien och Johanna Billing. Många av dem har tittat på den afroamerikanska diasporan och har fått mig att känna mig hemma. Flera av dem har också jobbat med rörlig bild och visat mig att det är möjligt. Innan jag träffade på deras konstnärskap trodde jag att det var en del av en värld som inte tillhörde mig – att film och konst var väldigt olika, men så behöver det inte vara.
Hur var det att växa upp i Gävle?
– Det är min superkraft! Jag är uppvuxen i inte den största staden och inte den minsta, här finns en representation i hur Sverige ser ut på riktigt och det har fått mig att förstå att jag och de som ser ut som mig måste ta mer plats här. Därför tycker jag också att det är viktigt att alltid påpeka att jag kommer från Gävle.
Men du lämnade också Gävle… Hur är det att vara tillbaka för att ställa ut som konstnär där?
– Superkul och superskrämmande. Förut har det alltid funnits en distans till staden jag ställt ut i eller verkat i, men här känns det som om det blir på riktigt. Nu får jag äntligen komma hem och mottas också på ett fantastiskt sätt med dubbelutställning och allt.
Ska vi prata om boken? Hur kom Halima för de sina till?
– Jag påbörjade den år 2019 när jag var resident på Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi i Umeå. Han hade en förmåga att som fotograf berätta om Sverige ur ett vardagsperspektiv som jag kände igen mig i och inspirerades av. Vi har likheter kring hur vi närmar oss livet och han fick mig att tänka ”Vad händer om jag berättar en historia ur mormors perspektiv”. Nu har jag skrivit intensivt under tre månader och skapat en memoar man magiska inslag kan man säga. Det är en hybridbok där text möter foto och där jag också gestaltar Somalias historia.
Vem är din mormor?
– Min mormor är en väldigt glad person som skämtar mycket. Hon tycker om att bry sig om alla andra. Hon är en person som alltid på något sätt har varit en av mina närmaste kompisar. Hon är en varm och öppen person.
Vad gör ni ihop?
– Vi spelar kort och tar promenader. Vi skämtar om hur jag var som liten.
Varför var det viktigt att hon blev bokens huvudperson?
– Dels är det en hyllning till henne och dels är det ett försök att förstå den generationen. De som är 70+ och har invandrat till Sverige. Vad är deras berättelser? Jag ville höra hur de låter och kände. Man vet väldigt lite om deras kneg och vardag. Jag och mormor har alltid haft en nära relation. Det tror jag många kan känna igen sig i. Men jag har också velat måla upp en bild av ett Somalia innan kriget där kvinnor spelar basket och tar hand om sina barnbarn på samma sätt som mormödrar gör i Stockholm.
Det låter som ett lustfullt projekt.
– Det är det, men nu har jag gjort min somaliska diaspora. Nu måste jag börja prata om något annat!
Ja! Du används ofta som ett språkrör för en grupp människor som sällan syns och hörs, hur hanterar du den rollen
– Jag har alltid varit kompromisslös kring det jag velat prata om. Jag är jätteglad att jag har fått det ansvaret, men det är inget ansvar som faller med mig. I mitt konstnärskap är det min uppgift är att berätta saker som inte tidigare berättats, det runtomkring det kan jag inte styra. Men visst är det kul att det finns en plats för det här i Kultursverige och att mina verk har mottagits så bra. Jag är också väldigt obrydd om att tillhöra ett fack. I den här utställningen har jag och mina barndomskompisar Nisse Törnqvist, Tobias Wiklund och Hanna Brandén /Name the pet som alla är musiker skapat ett soundtrack till Gävle baserat på en berättelse om att vara en tönt. När jag var liten var Steve Urkel i tv-serien Räkna med bråk min idol och vi ville göra en hyllning till det alternativa och att känna sig ”fel”. Om någon tycker ”Salad, det här var inte likt dig” så spelar inte det någon roll, för jag vill hålla på med konst länge…
Till sist: Nämn det konstverk som du tycker alla måste uppleva innan de dör?
– Peter Tillbergs, Blir du lönsam, lille vän? Som finns på Moderna Museet. I den bilden av en skolklass där alla lyssnar uppmärksamt på läraren utom ett barn som tittar ut genom fönstret finns en så stark känsla som direkt tar mig tillbaka till klassrummet; en plats där jag kände mig som en kuf och mest ville dagdrömma om något annat. Det verket säger så mycket om att vi alla måste tillåta oss att titta bort ibland och ut mot det där fönstret…
