”Jag är så arg”, är det första John Ajvide Lindqvist säger när vi träffas över internet, ”på min robotgräsklippare som inte vet sina gränser för tillfället”. Det är något med något som gått sönder och att det är omöjligt att hitta felet. Krångligt såklart, fast allt jag kan tänka är att det känns konstigt att John Ajvide äger en robotgräsklippare. Jag vet inte varför, men efter att ha läst hans senaste roman Verkligheten, om den ständigt övervakade influencern Heidi Hallberg som börjar ifrågasätta vad runtom henne som är verkligt och vad som är iscensatt, kan jag ha avfärdat författaren som teknikfientlig…
Men vi börjar med att rota i andra rädslor:
Vad var du rädd för när du var liten?
– Den frågan har jag nog aldrig fått förut. Folk brukar undra vad jag är rädd för nu, men som barn var jag mest rädd för sånt som barn är rädda för: mörker och så vidare… Inte spindlar, ormar eller blåmålade väggar i alla fall. Äsch jag vet inte!
Jag tänker ändå att det är barnets rädslor som formar oss senare i livet?
– Är det så? Jaha, då är jag nog ganska oformad av rädsla i så fall, för jag var aldrig något räddhågset barn. Det enda som utmärkte mig var att jag ville bli trollkarl och tränade på det väldigt mycket sedan jag var väldigt liten. Jag hade en längtan efter att ta kontroll över verkligheten, eller åtminstone framställa mysterier.
Du ville förändra verkligheten?!
– Inte i större mån, men som författare kan man ju göra det. Som författare är allt som är omöjligt i den verkliga världen möjligt: man skapar variablerna och får bestämma, man funderar över hur människor blir som de blir och hur det kan gestaltas bäst. Roligast är det att göra gestalter så levande att de börjar överraska mig också. Att fantisera kring allt det där, det är en enorm tillfredställelse.
Gillar du att skriva skräck för att det är sätt att kontrollera det obehagliga?
– Jag gillar skräckgenren för att man kan konkretisera existentiella rädslor: vem är jag, varför är jag här, vart är jag på väg, är det här verkligt kan bli gestaltade. Inte bara som en vag oro eller ett tryck över bröstet utan just som en besökare från en annan planet som har andra idéer kring hur det ska vara. Det mesta bra skräck är inte bara monster,
De existentiella frågorna, är det något du frossar i för egen del också?
– På senare år har jag i mina berättelser blivit mer upptagen av människans längtan efter transcendens, alltså att få själen att flyga, att det måste finnas något mer utöver att jobba, äta, dammsuga… Jag tycker att det är mer och mer intressant att använda skräckgenren till att utforska de aspekterna av vårt korta liv.
Som skräckförfattare, har man då ett öga ständigt påslaget för att leta efter obehagligheter i sin närhet?
– Generellt går jag inte och letar efter saker som jag kan förstöra”, men jag måste alltid utgå från någonting som jag är bekant med för att det ska kännas otäckt. Jag måste skrämma mig själv, annars skrämmer jag inte någon annan. Många av mina berättelser har börjat som bilder i huvudet. Lilla stjärna, som jag håller som min bästa bok, började med att jag såg Allsång på Skansen för första gången på tv. Jag tyckte det var så fruktansvärt fint, jag började till och med gråta för jag tyckte att det var så vackert med alla som sjöng och den här sommarnattskvällen. Då tänkte jag: Så här mycket glädje, hur skulle det här kunna bli något annat? Om det inte var glädje och upprymdhet utan hat och mörker som drev de yngre tonårstjejerna vid kravallstaketen, vad skulle det kunna bli?
Läser du om dina gamla böcker ibland?
– Nej. Varför skulle jag göra det, jag vet ju vad som händer?! Jo, förresten när de ska läsas in som ljudbok då läser jag om dem. Men det är inte alltid så kul. När Låt den rätte komma in blev ljudbok blev jag arg och tyckte inte alls att den var bra skriven. Min senaste, Verkligheten, tyckte jag däremot var rätt underhållande. Jag fick till den på sina ställen. Den är verkligen en trevlig bagatell.
Att kalla den en bagatell är väl ändå att underskatta den, det är ju ändå en tänkvärd historia.
– Jo, men reality tv-världen som scen är den perfekta plattformen för att ifrågasätta sin identitet, sin tillvaro, allting. Det är en perfekt miljö eftersom det är en förhöjd bild av det liv som vi alla lever. Där man måste bete sig och aldrig göra konstiga saker. Med skillnaden att reality-stjärnornas beteende diskuteras av hundratusentals människor och där en osköljd disktrasa eventuellt kan skapa en löpsedel. Det var kul att skriva om.
Du har sagt att du inte tittar inte på reality- tv, varför har du valt bort det ur ditt liv?
– Det finns så mycket annat att titta på. Jag är inte intresserad av andra människors vardag på det sättet. Dessutom finns det så mycket annat bra att titta på. Jag måste hinna spela tv-spel med min hustru också.
Du beskrivs gärna som en samhällskritisk författare, hur borde man förändra samhället till det bättre enligt dig?
– Alla kan ju börja med att vara så snälla mot varandra som möjligt, inte vara bittra och elaka…Nej, men på institutionell nivå har jag ingen aning. Jag blir aldrig någon bra politiker eftersom jag är alldeles för känslostyrd. Och jag har inte för avsikt att skriva samhällskritiskt, men om man skildrar människor trovärdigt i ett existerande samhälle och obehagliga saker händer där, då blir texten av nödvändighet samhällskritik eftersom det tolkas som något som presumtivt skulle kunna hända.
Är du nöjd med beskrivningen ”samhällskritisk författare” ändå?
– Det är jättebra om människor kan läsa in den nivån i mina romaner, men jag är framförallt ute efter att man ska vända till nästa sida. Det är min högsta ambition.
Utöver Stephen King, vilken skräckförfattare tipsar du om?
– Mariana Enriques, som skrivit Vår del av natten. Det kan vara den bästa skräckroman jag någonsin läst.
