De två senare sakerna är något han berättat i sina många vinterprat på Sveriges radio. Folket får inte nog av att höra Olof personliga skrönor. Nu har han gjort om ett av sina vinterprat, det om kaffet i kupé 12 på ett nattåg till Stockholm tillsammans med författartrion Torgny Lindgren, Sara Lidman och P.O Enquist, till enmansföreställningen Kaffet för scenen. Premiär i höst, men idag har Olof tittat på scenografi-skisser och övat på det roligaste ljudet som en människa kan uppbåda.
När vi träffas på zoom är han i Karlstad och jag i Stockholm och vårt samtal börjar med att han behöver göra en macka till sin son Otto. Det tar bara sju minuter, säger han. Jag hänger kvar. Tittar på Tintin-affischerna som hänger uppsatta, de är Tintin-fans hela familjen berättar han när han kommer tillbaka efter tio minuter.
– Kaffet kommer bli en slags västerbottnisk stand up. Jag är ensam i min genre när det kommer till det, men man kan också kalla det en enmansfars.
Vad händer i den där kupén enligt dig?
– Det som sker är ett möte med dels sina största idoler, de där som man höjer till skyarna, och format ens sound och dels handlar det om att dialekten pekar på en plats där du kommer ifrån, som ett tumavtryck. Jag tycker det är väldigt häftigt. Sen är berättelsen också ett utforskande kring hur vi låter som vi låter, rent anatomiskt, de här ljuden som vi har när vi pratar. Rösten är ju en spegelbild av självkänslan, allt från en harkling, tonfall, sätt att prata på. Jag har en stark nyfikenhet på rösten och varför vi låter som vi låter.
Du vinterpratade med texten 2019 och har levt med den under lång tid, när tänkte du att den skulle bli något på en scen?
– Ganska direkt när jag skrev den. Jag tror att det var dagen efter att vi hade spelat in den som jag såg framför mig hur jag hoppade och klättrade mellan olika slafar och berättelser. Jag kan inte riktigt beskriva exakt vad det är som lockar, men det finns en rörelse i det hela: Allt från att vara på picknick med familjen till att inte våga säga ett knyst till att bråka på västerbottniska.
Är kaffe en viktig symbol för dig?
– Kaffe är en mytomspunnen dryck som innehåller klasstillhörighet, kaffehus, mysticism och drömmar och att den är så unik i sin sammansättning med tusen aromer. Att vi åker runt halva jordklotet för de där stackars bruna bönorna… Jag har inte tänkt på vad den betyder för mig personligen så jättemycket, men i just den här berättelsen är kaffet så pass viktigt att man säger det i bestämd form till och med. Man säger mjölken och kaffet. Det är som en rit som bor i det där, det är heligt!
Jag tycker det är roligt att man som svensk anses vara extremt otrevlig om man tackar nej till en kopp…
– Ja det har du rätt i. Om någon vill ha te, då undrar man direkt Vad fan är det frågan om? Väx upp! Det blir alltid lite såhär: Oh nej ska du ha te?! Jaha, ska det vara honung i? Eller mjölk? Ska teet vara svart, grönt eller rött? Jobbigt!
– Du, vet du vad som händer nu? Nu ringer rektorn från barnens skola, jag måste ta det, men det vore så trevligt om du kunde hänga kvar här ett tag, det tar bara en kort stund, så pratar vi vidare sen.
Olof går i väg och pratar med rektorn. På skärmen syns nu tre stora gröna växter. I bakgrunden hörs ett samtal svagt. Sen låter det som om någon brygger kaffe. Efter ett tag hörs ingenting. 45 minuter senare kommer han tillbaka.
– Nämen hej! Hänger du kvar här? Vet du att dottern ringde från en piercingstudio och behövde en namnunderskrift, så… Jag åkte dit! Men jag blev så glad att du är kvar.
Ett av dina kännetecken är att du är duktig på att prata om allvarliga ämnen på ett roligt sätt, hur blev det så?
– Kanske för att jag är sådan? Det är mitt sätt att orka förstå och vara en del av nuet, både försöka skoja om det, men också ringa in det. Ofta tycker jag att det ryms mycket komik i det dråpliga, det fula och det absurda och om man kan komma åt det gör det lite mindre ont och man känner sig lite mindre ful och det dråpliga blir lite mindre dråpligt.
I berättelsen om kaffet frågar Sara Lidman vid ett tillfälle: Vad roar en komiker. Den frågan vill jag också ställa.
– Ja vad roar en komiker? Jag tror att det som roar en komiker är när saker tar en oväntad väg. Att man inte ser saker komma. Det tycker jag är underbart.
Som ung var du en lovande höjdhoppare och nästan alla i Klungan har varit friidrottare, är ni alla väldigt tävlingsinriktade?
– Vi är alla väldigt intresserade av att prestera. Det kanske låter som samma sak som att vilja vinna eller komma först till en brevlåda, men det är ganska stor skillnad. Att älska att prestera är för mig inte alls förknippat med att vinna, utan att vilja få ut max ur en idé eller sig själv.
Är det bra att vara tävlingsinriktad i en kulturvärld?
– Ja det tycker jag.
Märker du det?
– Jag ska vara ärlig och säga ja. Det låter hemskt att säga, men ingår du i ett fotbollslag och inte är ambitiös, då är sannolikheten extremt liten att du får följa med på matcherna. Den logiken gäller inte i kulturvärlden, det är en bransch där folk fått både en, två och tre chanser bara genom att vara de dem är. Det går att snacka väldigt mycket, men det är klart att det kan vara bra att folk med munläder öppnar dörrar för andra. Så det kanske också är en slags prestation.
Jag har förstått att du i perioder håller dig ifrån att konsumera kultur för att du är så rädd att ta efter. Berätta hur det funkar.
– Ja, jag måste passa mig för att inte bli en papegoja. Jag tar efter rytmen och sättet den jag läser bygger scener och så vidare. Det märks direkt att jag är en imitatör, så det går ju inte?
Tycker du det är fult? För det kan tolkas som inspiration?
– Jo, ibland har jag försökt tänka att jag kanske borde vara lite mer fräck och tillåta sig att sno och sen sätta sig med vid tangentbordet och komma upp med något snarlikt… Men ta Kaffet, där är det faktiskt uppenbart: P.O Enquist har skrivit Från regnormarnas liv, Tribadernas natt och Bildmakarna och i de tre verken sammanför han historiska personer. Ja. Då får väl jag också göra det. När jag skrev in P.O Enquist i mitt möte med historiska personer då blev det visserligen som en metaflipp, för det har ju faktiskt hänt på riktigt.
Föreställningen Kaffet har premiär 30 september, men det går att köpa biljett redan nu: https://allthingslive.se/artist/kaffet
