Det är en berättelse som har Phoenix som soundtrack och som bär med sig en doft av blått poolvatten och lavendel, men det är också en bok om film, vänskap, svek och makt.
Testamente blev ju otroligt hyllad som bok, hur lever man med den pressen när man ska skriva en ny berättelse?
Jag vet inte. Jag har svårt att förhålla mig till det. Jag skriver bara det jag själv vill läsa. Om jag har någon tänkt läsare så är det jag själv helt enkelt. Jag försöker bara skriva det jag är nyfiken på.
Så det påverkar inte dig menar du?
Inte skrivprocessen, men det påverkar ju känslan nu när den släpps. Jag förstår ju att många fler kommer läsa den här boken och att den kommer jämföras med Testamente, och att många nog kommer bli besvikna för att det är så annorlunda. Men jag hoppas att jag kommer ha ett långt liv som författare och att jag kommer hinna skriva många böcker, och att man ska förstå hur de hänger ihop sen när man ser dem alla i en helhet. Mest är jag jätteglad för Babetta, för jag tycker på många sätt att den är bättre än Testamente.
Hela den här långa resan från Tornedalen där Testamente utspelar sig till Babettas södra Frankrike, hur gick den till egentligen?
Du vet när man som ung är ihop med en kille som det tar slut med och sen blir ihop med en person som är hans totala motsats… Jag tror att Babetta är resultatet av ett sådant resonemang. Att få zooma in lite och gå från ett stort bygge med en massa deppiga och fattiga människor till att skriva ett kammarspel där allt är dyrt, rent och litet.
En av de första sakerna som slog mig när jag läste boken är hur du ofta beskriver mat: Bagerier med nybakade bullar och måltider som äts eller inte äts. Var du väldigt hungrig när du skrev?
Nej, det ett utslag av den ätstördhet som präglar framför allt Lou (som är den framgångsrika karaktären i boken) och hennes liv, men även Katja (som är Lous bästis sen länge och inte alls framgångsrik), även om hon inte vill erkänna det eftersom hon är alltför upptagen med att vara god. God människa, god vän, god feminist osv…
Va, det låter som om du verkligen inte gillar Katja när du beskriver henne på det sättet och med det tonfallet?
Jo. Eller gillar och gillar… Det är hon som berättar den här berättelsen och det är hennes röst som bär allting och därför målar hon den väl som hon vill. Jag blir alltid lite misstänksam när karaktärer ska vara goda och får för mig att det förmodligen ligger något annat bakom den egenbeskrivningen. Bara hur hon börjar hela berättelsen är misstänksam ”Det här är en berättelse om vänskap”. Är det verkligen det, vill jag fråga.
Du vet att det du som har skrivit boken va?
Hehe, ja. Och jag skulle gärna ta cred för allt, men jag tycker att mycket av mitt skrivande handlar om att hitta en röst, lyssna på den rösten och skriva ner vad den säger. Och sen försöka förstå vad det egentligen betyder. Katja berättar ju vad hon tycker, mitt jobb är att ifrågasätta henne. Men det är tur att jag jobbar med att skriva för annars hade jag ju bara varit en person som hör röster!
Var hittade du hennes röst?
Hela berättelsen kom till mig i en dröm. Det låter så flummigt när jag säger det och jag är egentligen inte en person som drömmer historier. Mina drömmar brukar mest handla om att mjölken är slut och att jag går och handlar ett nytt paket. De är alltså väldigt ospexiga. Men den här drömmen var så tydlig. Det kändes som om det var en hel berättelse som kom som en present till mig, och att det bara var för mig att skriva ner den. Alla komponenter fanns med i drömmen: En pool, två kvinnor, till och med en film med ett namn och en filmaffisch!
Var det väldigt lätt sen?
Ja, berättelsen var ju inte klar, men jag visste vad den handlade om. Jag visste inte vilka karaktärerna var eller vad de hette, men ganska snart började de berätta om sig själva.
I boken kryllar det av populärkulturella referenser och intellektuella människor, något som inte fanns i Testamente av självklara anledningar, men var det så att du också hade ett uppdämt behov av att skriva om sånt?
Jag vet inte. Det har alltid förekommit populärkultur i mitt skrivande, framför allt i mina två första böcker: citat och låttexter osv. Det är en stor del av mitt liv och i Babetta kunde jag leka med det. Jag gillar ju film… Att skriva en bok är en lång process och jag tänker aldrig att det ska vara kul eller lustfyllt att skriva, men här var det faktiskt kul, just för att kunde krydda med en roliga filmreferenser.
Bokförlaget beskriver den här boken som en kärleksförklaring till filmbranschen, skriver du under på det?
Ja jag tror att det var jag som sa det från början.
Jaha, för boken målar ju inte upp en jättehärlig bild av filmindustrin…
Nä, men det finns någon magi i film som är svår att bortse ifrån. Man kan cancela massa konstnärer på grund av att de är dåliga personer, men det är svårt att cancela stora filmupplevelser. Säga vad man vill om Woody Allen, men han har gjort fantastiska filmer. Och det kanske kan få vara så, man kanske kan få ha de två tankarna samtidigt.
Du har spelat huvudrollen i filmen Babylonsjukan, har du använt dig av dina egna filmerfarenheter när du skrivit?
Eftersom jag inte har jobbat så mycket som skådis så har jag inte kunnat det. Däremot är teater min första kärlek i livet. Jag är uppvuxen på Vår teater – lite som Katja i boken – och har alltid velat berätta historier. När jag var yngre trodde jag att skådespelandet var mitt sätt, innan jag kom på att det väldigt svårt att äga sitt narrativ som skådis. I skrivandet får man bestämma nästan allt själv vilket jag gillar.
Ja, och du har dragit filmreferenserna långt. Utan att spoila för mycket kan vi ju avslöja att det till och med finns två slut: ett vanligt och en Directors Cut…
Ja, men så blev det nog mest för att min förläggare bad mig att välja en väg att gå/ett slut. Den kommentaren blev som ett rött skynke för mig, jag går igång på när någon säger att ”det där är omöjligt” eller ”så kan man inte göra”. Kan man inte? Just watch me!
Jag tolkade det även som en sågning av hela konceptet med Directors Cut?
Hmmm. Så kanske det är? Jag tänkte nog att det var något härligt med omtagningen. Tänk att få en andra chans, att leva om sitt liv eller säga rätt sak den där gången…
Men gillar du Directors Cut-versioner i filmer?
Det brukar väl inte bli så bra? Hmm, det kanske är en sågning, du kanske har rätt! Men jag tänker att den typen av redigering handlar om frihet också. I filmindustrin där pengarna styr så är det svårt att vara en regissör med en vision och en Directors Cut är att hävda sin konstnärliga frihet…
Vem som helst får ju inte göra en Directors Cut så kanske handlar det även om makt?
Ja. Nu finns det inte riktigt samma incitament i den litterära världen, men kanske är mitt alternativa slut ett sätt att frigöra mig ut den trånga romangenren!
