Regissören Baker Karim sitter hemma i villan utanför Stockholm. Han har sina nyvaccinerade svärföräldrar på besök, de sitter i vardagsrummet och ser hans film Glaciär för första gången. Glaciär har, när vi pratar, precis gått upp på Viaplay. Lena Endre och Bakers bror, Alexander Karim, spelar filmens enda två roller, de namnlösa Hon och Han som tar skydd på ett nästan tomt hotell i Stockholm. Halva världens befolkning har dött av något som med dagens glasögon inte kan antas vara något annat än ett virus, även om det inte är uttalat i filmen. I Glaciär, till skillnad från verkligheten, är Stockholm under stenhård lockdown, Wuhan-style. All mänsklig kontakt är strikt förbjuden. En policy som Lena Endré och Alexander Karim har allt svårare att hålla när de väl börjat kommunicera med varandra via walkie-talkies.
Baker har en smått kaotisk releasevecka bakom sig. Glaciär kom ut till stort mediaintresse där manus av Camilla Läckberg och en sällan skådad tidsmässig aktualitet (lockdown-film) bidragit till en perfekt PR-storm.
Ja det har varit kaotiskt alltså. Främst roligt såklart att filmen uppmärksammas men det blir lite intensivt. Nu ligger filmen etta på Viaplays topplista, så nu måste jag vara stressad över det också, att det ska komma nån annan film och putta ner oss, haha.
Det tog er bara ett år ungefär från idé till färdig film. Hur kunde det gå så snabbt?
För att filmens utgångspunkt var rådande situation. Vi ville göra filmen i en karantänliknande stad och då hade vi ett fönster i höstas, vi var tvungna att köra då. Det var tillräckligt få människor ute för att kunna filma och hotellen hade rätt tomt på bokningar.
Ni höll er utanför de traditionella finansieringsvägarna också?
Ja vi har bekostat filmen helt själva. Jag, Alex och Camilla Läckberg gick in med de pengarna vi kunde riska. En miljon var. Camilla gick in med lika mycket pengar som jag och Alex. Jag och Alex lånade pengar på banken. Alla har lika mkt skin in the game. Många kritiker verkar ha trott att Camilla bekostade allt vilket inte alls stämmer. Hon jobbade också på filmen praktiskt, som scripta. Hon lade in sena nätter och gjorde ett faktiskt jobb, ville verkligen lära sig yrket, hur det går till att göra en film.
Vad hände med den kreativa processen, när ni slapp söka stöd hos SFI och distributörer?
Det som hände var att jag som regissör blev lika mån om att folk ska vilja se filmen som övriga finansiärer var. Det var ett bra sätt att komma ur det navelskåderi som regissörer kan drabbas av. Nu tänkte jag: den här filmen måste kommunicera, det kan inte va för tungt. Det är inte så dumt tror jag, att ha det ansvaret. Jag fick syn på publiken mer.
Vilka utmaningar bjöd själva coronapandemin på under inspelningen?
Det fanns egentligen två stora utmaningar. Den ena var hur vi skulle kunna hålla vårt filmteam i isolering. Vi hade inga covidutbrott, förutom efter första delen av inspelningen, då blev Alex sjuk när vi hade paus. Den andra utmaningen var att vi försökte filma ett Stockholm som var tomt, men det var aldrig tomt, det var fullt med folk överallt hela tiden. Vi hade väldigt strikta restriktioner för hur vi fick bete oss, samtidigt satt det 40 personer och käkade lunch på restaurangen där vi ville filma. Det var aldrig tomt nånstans. Vi fick plocka bort folk digitalt i efterhand, människor som gick på gatorna och vandrade förbi fönstren.
Hur resonerade ni om lämpligheten i att göra film om en pågående katastrof? Man brukar prata om att det är ”too soon” att prata om grejer och så…
Vad tänker du att filmen handlar om?
Ja, om två människor som söker skydd från ett virus…?
Hm, men viruset i filmen är inte ett virus egentligen. Vi säger aldrig virus. Det är en allegori, mänskligheten smittas av nånting, där man vid beröring blir smittad. Tanken är att filmen handlar om emotionell karantän. Jag vill göra film som är lättsam, men bär på tungt tankegods. Vi har två personer som är isolerade eftersom det florerar en smitta som dödar vid beröring, det är det vi får veta. Det är kärlek. De dör, deras egon dör, vid beröring. Egentligen handlar den om att vi människor aldrig kan träffas på riktigt, vårt umgänge modereras alltid av språket, av kroppen… Jag har varit gift i sjutton år men fortfarande visar det sig att min fru inte egentligen känner mig, och jag henne. Det är som Lacans idé om att det inte finns några sexuella relationer, den du egentligen har sex med är dig själv. Det är en film om människans totala ensamhet.
Oj, jag måste se om den. Jag trodde den handlade om virus.
Haha ja, gör det.
Hur mycket har du lidit av ensamhet under coronapandemin?
Inte det minsta. Jag är i princip eremit. Jag har tre barn, hund och fru så jag blir aldrig så ensam som jag vill bli. Jag vill vara ifred, har inga såna issues alls att jag måste träffa massa människor hela tiden. Jag störs däremot av den fundamentala, totala ensamheten. Att man aldrig kan bli förstådd på riktigt.
För ett par år sedan hade man sett Glaciär som science fiction. Idag ser man det som en sorts upphöjd verklighet nästan. Var det obehagligt att göra den här filmen, av det skälet? Att du tänkte ”tänk om det faktiskt blir såhär jävligt”?
Många tänkte nog i den riktningen när vi gjorde filmen. Men återigen, jag har inte lidit av ensamhet och isolering under pandemin. Jag tror att sociala människor varit mer påverkade än asociala.
När coronapandemin började gick gamla filmer som Contagion och Outbreak upp i topp på strömningstjänsterna. Varför, tror du, att vi verkar vilja se film om de djävulskap som drabbar oss?
När såna här saker händer som är så drastiska, då får verkligheten nåt fiktionsartat över sig. Det känns som man är i en film. Som 11 september, då kändes det som att man satt och kollade på en film där flygplan kraschade in i skyskrapor, eller hur? Samma känsla hade jag när jag kollade på foton över gator och torg i våras, när det var nästan helt tomt överallt. Det var döda kroppar som bars ut från sjukhus och placerades i smittsäkrade tält… Det kändes som fiktion, inte som verklighet. Hjärnan börjar famla efter sätt att förstå, och att kolla på såna filmer hjälper en att börja strukturera verkligheten.
Hur är din egen kulturkonsumtion i pandemitid? Är du all in dystopier, eller behöver du feelgood också?
Min kulturkonsumtion har inte förändrats. Utifrån det här. Jag har inte varit jättefixerad vid corona. Läser absolut inte alla nyheter, hänger inte med i allt Fauci säger i USA. Eller han, vad heter vår svenske snubbe?
Tegnell?
Ja just det. Jag är inte en särskilt stor nyhetskonsument över huvud taget.
Hur gick det till när du och din bror Alexander startade produktionsbolag med Camilla Läckberg?
Alex och jag hade ett annat projekt där vi kört fast, och då kom Camilla in med ett perspektiv som vi inte haft. När vi började jobba på det märkte vi att det gick bra. Vi började bolla mer idéer med varandra löpande och sedan föreslog Camilla att vi skulle starta ett bolag och försöka samla våra idéer. Här kände vi: vi gör det och vi vill ha en viss inriktning, jobba med feministiska och antirasistiska projekt. Ofta står man som kreatör med hatten i hand och ber om pengar för att få göra film. Här tänkte vi: om vi kan skrapa ihop tillräckligt för att göra en första film, kanske vi kan få göra projekt vi brinner för.
Vet ni vad nästa projekt för produktionsbolaget blir?
Njae… Vi har idéer, men vi har blev klara med Glaciär för några veckor sen. Ofta när en film har premiär har den varit klar ett halvår, nu kom vi ut från klipprummet i samma ögonblick som den gick upp.
Vad från den här processen vill du ta med dig in i nästa film?
Förmånen att kunna säga: det här är filmen vi vill göra. Vi började göra Glaciär utan en massa andra människor involverade. Filmskapande brukar innebära väldigt mycket anpassning längs vägen, man gör film på kommitté nästan, alla ska ha och har rätt att ha en åsikt. Här kunde vi bara… köra. Det var grymt.
Andra som jobbat för strömningstjänsterna vittnar om att det går snabbt, att du får bra mandat?
Ja jag har hört det också, att Netflix är kända för att ge kreatörer stor egenmakt. Filminstitutet har inneburit så mycket trögare processer. Allt ska räknas på. Filminstitutet är hundra procent transparent, så ska det vara, men de har i slutändan ingen egen vinning i hur det går för filmerna som görs heller. När man hela tiden måste motivera, försvara sina beslut, då blir det trögt och ängsligt. Netflix är smarta för att varje enskild film inte är så betydelsefull för dem utan det är den sammanlagda katalogen som är intressant, och där måste det totalt sett finnas en bredd.
Du har jobbat på SFI som filmkonsulent. Det låter inte som att du saknar det jobbet?
Nej. Det var tråkigt. Jag är ingen byråkrat.
Vad skulle du önska av den som tar över efter Anna Serner?
Jag vill ha en chef på SFI som förstår att filminstitutet inte kan vara allt för alla filmer. Det måste finnas en tydlig anledning till att vi ska ha ett filminstitut. Det kan inte vara att vi ska stödja alla filmer i alla genrer. Filminstitutet ska stå för kvalitet, våga bli snävare. Jag älskar Anna, tycker hon varit en grym ledare och VD men när alla projekt ska räknas på och motiveras på olika sätt kan det bli lite väl, hmm, nyliberalt. Då förlorar SFI sin anledning att existera enligt mig. De kommersiella krafterna kommer alltid argumentera för att de behövs för att annars finns det ingen svensk filmbransch, men i min mening: är du kommersiell måste du också kunna klara dig själv ekonomiskt.
Vill du rekommendera nåt?
Slavoj Zizek! Skit i att läsa honom, kolla på hans föreläsningar på Youtube. Han är superrelevant för kulturen, när det handlar om vad vi gör och ideologin i vad vi producerar. Han är jäkligt rolig också. Han behövs i Sverige! Vi behöver höja blicken lite, där kan Zizek hjälpa oss.
