Alma Thörn debuterar i vår med serieromanen ”Alltid hejdå”. Culte-redaktionen fastnade för det hudlöst precisa berättandet om skilsmässor i två generationer – alltid ur barnets perspektiv. Vi fick en pratstund om skilsmässor i kulturen och serieromaners svårighet att nå ut brett.
Hej Alma! Vi gillade din debutbok jättemycket – det är så fint att du skildrar skilsmässorna helt ur barnens perspektiv. Varför tror du att det är en så ovanlig vinkel på skilsmässor – att göra det med barnets blick?
– Tack, vad glad jag blir! Jag tror att det är för att det är vuxna som skriver om skilsmässor och inte barn. Det handlar oftast om den vuxnas frigörelse, vilket såklart är jättebra, men i berättandet kommer barnen ofta i skymundan. Barnet är något i bakgrunden liksom, något man studsar berättelsen och det nya identitetsbyggandet på och inte tvärtom.
I boken hamnar dina båda huvudpersoner väldigt mycket i kläm för att föräldrarna vill vara schysta och låta barnen vara med och bestämma. ”The road to hell is paved with good intentions”, typ. Hur borde föräldrarna göra istället?
– Jag tycker att föräldrarna i boken gör så gott dom kan utifrån sina förutsättningar och utifrån tiden dom lever i. Jag tänker att ”problemet” med skilsmässor är att du som barn hamnar i en situation du inte valt själv men ändå förväntas hantera, och helst ska du hantera den ganska vuxet, vilket ju är helt ologiskt eftersom att du är ett barn. Och att man som förälder i den situationen har som främsta mål att se till att den övergången blir så enkel som möjligt. Men jag har aldrig separerat från någon med barn inblandade, så det är ju lätt för mig att säga.
Hur mycket har du pratat med dina föräldrar om din debutbok?
– Med mamma ganska mycket, eftersom att hon, som barn, är en av huvudpersonerna. Med pappa inte lika mycket. När jag började med boken var det första gången jag pratat med någon av mina föräldrar om skilsmässan.
Är du nervös för hur de ska ta emot boken?
– Ja. Inte mamma för hon har läst den, men för pappa, mormor och morfars mottagande är jag väldigt nervös! Jag har verkligen ansträngt mig för att göra skildringar som jag tänker att barnen kan ha upplevt dom då, och varit noga med att – så gott det går – inte lägga in min egen vuxna förståelse för hur vuxna beter sig. Jag har velat att de vuxna ska vara kulisserna, och har resonerat så att vad dom säger eller hur dom beter sig i boken egentligen är irrelevant eftersom det är barnets reaktioner och känslor som är intressanta. Jag är nog mest nervös för hur mormor och morfar ska ta emot den, eftersom jag inte var med själv där så jag har ju faktiskt ingen aning om hur det var.
Förutsatt att du gillar att läsa och se film om skilsmässor: vilka är dina topp tre skilsmässodraman i kulturen?
– Det är ju jättejobbigt att läsa och se skilsmässor! Men jag såg filmen ”Marriage Story” nyligen, den tyckte jag var bra. Maken av Gun-Britt Sundström. Och så har jag sett ”Crazy, stupid, love” kanske trehundra gånger. Ingen av dom har ju däremot några barn i fokus.
I ditt debutantporträtt i Svensk Bokhandel berättar du om när du insåg att det viktiga med serier inte är att man ritar ”fint som Rune Andreasson” typ utan att man berättar något och hur man berättar det. Vilka är dina förebilder nu?
– Jag har jättemånga förebilder, tycker att jag nästan varje gång jag läser en ny serie hittar nåt berättar- eller tecknarmässigt som jag tar med mig. Men Marjane Satrapi, Jillan Tamaki och Mariko Tamaki, Anneli Furmark, Sara Hansson, Fanny Agazzis Tack och förlåt. Harry Andersons böcker Livet är inte alltid Hawaii och Det förlorade paradiset är extremt bra berättade. Eva Björkstrand!
Känslan är att ”Alltid hejdå” kan läsas av både ungdomar och vuxna, det är snyggt gjort. Hur lyckas du med det?
– Det var intentionen så det är jag glad om det lyckats! Jag tror kanske det delvis har att göra med att det inte finns en reflekterande berättarröst? Jag ville att det skulle vara så direkt tilltal som möjligt.
Serieromaner lyckas aldrig riktigt ta sig in i den breda mainstreamfåran, med några lysande undantag som Liv Strömquist. Varför, tror du?
– Nej visst är det jättekonstigt? Jag tänker att många kanske fortfarande har uppfattningen att serier bara är typ Kalle Anka och 91:an, eller att det är lite nördigt? Jag tror att ”den stora massan” inte upptäckt serier än bara, det ses lite som andra klassens litteratur, lite för ”enkelt” och lättillgängligt kanske?
Tror du att det kommer att hända, att serieromaner blir större som genre? Tänker ändå att saker som tidsbrist och att vi på många sätt lever i en visuell, bildbaserad kultur borde tala för serieromanen som form?
–Jag hoppas verkligen det. Alla som inte läser serier missar ju en guldgruva av sjukt bra litteratur och berättande. Finns så orimligt mycket bra!
Fattar att detta är en lurig fråga, men: hur ser dina drömmar och tankar ut när det kommer till ditt fortsatta skapande och skrivande?
– Jag hoppas att jag får rita en till bok, för jag har en jag vill göra. Jag vet inte hur många berättelser jag har i mig, man får nog ta vara på dom man har. Och jag skulle väldigt gärna vilja illustrera en barnbok nångång!
Vad vill du rekommendera till Culte-läsarna?
– Att läsa Rymma hem av Eva Björkstrand. Den absolut bästa serieroman som någonsin gjorts alla kategorier. Köpte den på utförsäljning på bokmässan 2017, läste den på kvällen och gick tillbaka dan efter och köpte tre ex till. Så bra!
Alma Thörns debutbok ”Alltid hejdå” utkommer i mars på Galago. Hon är utbildad vid Umeå konstskola och Serieskolan i Malmö.
