Hej Karin! Vad händer den 21 november i Östersund?
Då sätter vi upp vad vi har valt att kalla en succémusikal med Glada Hudik-teatern. Den heter My life is based on a true story och är en musikalisk resa som börjar på vikingatiden och slutar på Jämtkraft Arena. Det kommer vara mycket skratt, mycket som inte är riktigt sant, och en hel del tårar. På scenen kommer alla ÖFK-spelare, tränare och alla som jobbar på kansliet att medverka tillsammans med Glada Hudiks skådespelare.
… det går rykten om en barnkör också?
Ja, vi ska också lyckas få in 170 stycken barn på teatern. Något av en utmaning med tanke på brandsäkerhet och sånt, men nu har vi en lösning. Föreställningen är nämligen helt slutsåld, alla biljetter sålde slut på en timme.
Vad kommer publiken få uppleva?
Publiken har ingen aning. Några har säkert sett tidigare föreställningar, men de har varit så olika varje år. De kommer bli väldigt förvånade för i år kommer de få se vissa spelare, tränare och medarbetare i helt andra roller än tidigare – de vågar sjunga och ta ton och dansa. Det är jättemycket dans och musik, och det tar alltid olika lång tid för spelare och medarbetare att våga kliva fram. Vi har repat i ett år nu, men några inslag får mig fortfarande att börja gråta varje gång vi repar. Det är bland annat en låt där ett barn sjunger tillsammans med Douglas Bergkvist, en av spelarna. Det är någonting i det som berör mig otroligt mycket.
Hur har den här processen sett ut?
Vi har en upptaktsträff i januari där vi presenterar årets kulturprojekt. Alla är lite nervösa innan de vet vad vi ska göra. För det är ju ofta lite läskigt att stå på scen och sjunga och dansa – det tycker jag också, det gör ju inte jag till vardags. Sedan har vi en ny träff ganska nära inpå där man får lära känna dem man ska jobba med, i det här fallet Glada Hudik-teatern. Den här gången började vi direkt jobba med några låtar och danser som vi visste skulle behöva lite mer i tid. Det var egentligen först efter sommaren som vi hade två akter och visste vad den färdiga musikalen skulle bli.
Det som är extra roligt med det hela är att jag känner att jag själv utvecklas av det här, jag tror att det är ett skäl till att kulturarbetet funkar: för att jag ser hur det påverkar mig själv.
Vad har du lärt dig om dig själv under de här åren?
Jag märker att jag blir tryggare i mig själv. Jag är ute och föreläser ganska mycket om det här också, och hade du frågat mig för tio år sedan hade jag tyckt att det var jätteobehagligt. Jag var supernervös och kunde inte sova natten innan, så känner jag inte alls nu. Jag är tryggare i mig själv både i jobbet och i andra sammanhang, jag känner att jag duger.
Och vad säger spelarna och medarbetarna? Några har ju varit med hela resan, och för andra är det första gången?
Jag märker skillnad på de som varit med länge och de som är med för första gången. De som varit med länge känner sig lugnare nu, men de som är med första gången är jättenervösa: ”Vafan ska det bli? Vi är ju inte klara. Om en vecka ska vi stå på scenen!” Sedan kommer ALLA vara nervösa samma dag. Spelarna säger själva att kulturarbetet påverkar de nya spelarna mycket mer. När man kommer in som ny spelare i laget så är det här ett tillfälle att bygga mod, och de som har varit med länge känner att det funkar. Fotboll handlar – som så mycket annat i livet – om att våga fatta snabba beslut. Under varje match måste spelarna fatta extremt många beslut: ”Ska jag gå ditåt eller ditåt, ska jag passa, ska jag skjuta, vem ska jag passa, ska jag gå själv?” För att våga fatta de besluten måste man bygga mod. Det här är det sätt som vi har valt, och jag tror att det skulle funka lika bra i en annan organisation. Det handlar om att bygga en organisation där man tillåter människor att fatta beslut och att våga misslyckas. Och det tror jag på med hela mitt hjärta.
Du är ute och föreläser mycket om ÖFKs kulturarbete. Vad får du för respons?
Jag får väldigt mycket kärlek och känslor tillbaka. Mycket skratt och tårar. Dels tror jag att kultur berör i stort, dels tror jag att det berör extra mycket när man ser att det är några som verkligen försöker, och gör sitt allra bästa för att bli en bättre människa. Eller fotbollsspelare. Vi är många som kanske drömmer om att få göra de här sakerna, men man gör det inte till vardags utan man rullar på i sitt. Man hämtar och lämnar barn, man lagar mat, ser en serie på Netflix och jobbar, och det är svinhärligt. Men det kan också vara härligt att få de här adrenalinkickarna eller få stå på scenen eller få uttrycka sig. Jag tänker till exempel på Billy Reid som var vår andretränare tidigare, han älskar att stå på scenen och det här var hans stora dröm. Han är runt femtio år, och hade bjudit in sin son från Skottland för att komma och titta när vi hade en musikalisk manifestation. Sonen grät sig igenom hela föreställningen för att han aldrig hade sett sin pappa så lycklig. Jag blir tårögd när jag tänker på det, och jag blev det där också. Att få se Billy leva ut sin dröm, om så bara för en kväll, och få stå på scenen inför 1500 personer och sjunga var så häftigt. Att få vara med och förverkliga de drömmarna är enormt.
Skulle alla organisationer och arbetsplatser kunna göra ett något liknande?
Det krävs att det finns en chef, ledare eller tränare som tror på det här. Och som också vågar göra fel och misstag. Det funkar inte om du har en chef eller en ledning som sitter och fnittrar i ett hörn och inte deltar. Det finns platta organisationer, men det finns alltid någon som formellt eller informellt är ledare, och de behöver vara med på tåget.
Tycker alla i ÖFK att det här är roligt, eller finns det ett motstånd?
Första gången var det mycket mer motstånd, men nu är det en så självklar del av föreningen. Ibland kan det vara någon som absolut inte vill. Vi hade en spelare som bara var med om han fick vara ett träd, och då fick han vara det. Han var ett jättebra träd.
Ert arbete har fått ringar på vattnet?
Ja! Till exempel i Tidaholm, där deras hockeylag nu gjort både en discodansföreställning och en kulturnatt där de åkte utan puck och klubba som en konstinstallation. Och sedan hade de skapat och ställt ut konst tillsammans med sina föräldrar, de är ju 14-15 år. Det tyckte jag var häftigt att de hade med föräldrarna där, att de bjöd in. Det kan man följa på @kulturpucken på instagram.
Framförallt känner jag att jag blir väldigt glad av det här. Jag kan vara HELT slut efteråt också för att det är så mycket intryck och så mycket känslor, men alltid glad. Det är på riktigt, det är inte bara en förpackning av någonting eller en önskan om att framstå på ett visst sätt, utan det är verkligen på riktigt.
Vilka andra ringar på vattnet ser du bland de som varit med i projektet?
Häromveckan var det en före detta spelare i ÖFK som hörde av sig. Han blev väldigt inspirerad av framförallt konstprojektet, och nu pluggade han grafisk design. Sånt blir jag jätteglad över. Och så är det med flera andra också, de har tagit vidare bokcirklar till andra fotbollsklubbar och har fortsatt med konst.
Den nigerianske författaren Chimamanda Ngozi Adichie kommer till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 26 november. Vad händer då?
För några år sedan läste vi hennes Americanah i en bokcirkel med ÖFK. Chimamanda nåddes av det och skickade då en jättefin videohälsning till spelarna. Nu har vår tidigare lagkapten Brwa Nouri har skickat en videohälsning till henne, som… ja jag gråter varje gång när jag lyssnar på den, den är otroligt vacker. För honom har Chimamanda ingett så mycket mod att våga vara den han är, att våga ta ställning. Om han nu går in ett omklädningsrum med bortskämda unga män där vissa kan ha snedvridna uppfattningar om kvinnor eller jämlikhet vågar han nu stå på sig i de lägena. Det modet säger han att han har fått genom Chimamanda och läsningen. Det är helt fantastiskt.
Hur kommer du känna dig innan du går in på scenen den 21 november?
Jag kommer vara svinnervös! Jag har alltid ont i magen, och efteråt har jag ett adrenalinpåslag utan dess like. Och sen blir jag nästan deprimerad när allt är klart. Då är det tomt. Tills vi avslöjar nästa projekt i januari 2019!
Karin Wahlén är VD på Kult PR, när hon inte är kulturcoach för ÖFK.
