Religion och andlighet tar åter plats i den offentliga debatten, men olika uttryck uppskattas olika mycket. Varför anses meditation mysigt och accepterat medan böneutrop från moskéer kallas ordningsstörning? Det frågar sig Birgitta Ed, som just lämnat sin framgångsrika PR-karriär för prästyrket.[vc_single_image image=”869″]Minns du att det var val Sverige för en tid sedan? Då, när det ännu var ljust på kvällarna. Vad minns du från valrörelsen? Mycket handlade om SD – men särskilt minns jag hur religionen tog sig in i den svenska dagspolitiska debatten. Nej till böneutrop! Förbjud religiös klädsel! Religion hör inte hemma i ett modernt samhälle!
Just här tänkte jag inte ta ställning till sakfrågorna, inte argumentera om böneutrop är att likställa med kyrkklockor eller om skolor som följer läroplaner ska förbjudas för att de har religiösa organisationer som huvudmän. Jag nöjer mig med att konstatera att något har hänt i, vad som brukar kallas för ”världens mest sekulariserade land”. Religion har på nytt tagit plats i debatten och väcker känslor. Runt middagsbord bland vänner och bekanta höjs röster för att ”förbjuda”, ”strama åt” och ”sätta ner foten”. Engagemanget och ilskan går inte att ta miste på.
Ända sedan upplysningstiden har Sverige tagit steg i en sekulär riktning. Då var religionen och samhället sammanflätat och människors världsbild styrdes av Bibelns berättelser och kyrkans förkunnelse. Idag har religion blivit EN del av livet som man kan välja eller välja bort, religionsfriheten är inskriven i grundlagen, kyrkan och staten är skilda åt. Sverige är ett land med lagar som bygger på sekulära principer och varje människa har rätt att säga ja eller nej till olika religioners syn på världen. Samtidigt är det uppenbart att olika religiösa uttryck uppskattas olika mycket i vårt land. Influenser från Östasien i form av yoga eller meditation omfamnas och föreslås som behandlingsformer vid psykisk ohälsa men inbjudan till bön i moskéer ses som störande av ordning.
Under det senaste året har jag själv bestämt mig för att byta spår i livet. Jag har frivilligt sökt mig till trons värld och väljer nu att lämna mina kända roller och uppgifter för att på heltid ägna mig åt sånt som berör människor på djupet. Efter 25 år som entreprenör och rådgivare i näringslivet vill jag nu följa den kallelse och den röst som viskat i mitt öra under lång, lång tid. Den första augusti lämnade jag affärsutvecklingsbyrån Six Year Plan, för att, innan det är för sent, bli präst i Svenska kyrkan.
Sedan mina planer blev kända utanför familjen har jag blivit förbluffad över de reaktioner jag mött. I världens mest sekulära land möts jag av positiva kommentarer och heja-rop från så många håll. Mail, sms, telefonsamtal och kramar på stan. ”Å, vad bra att du ska bli präst”, ”Det känns så tryggt att du vill bli präst”, ”tack för att du väljer den vägen – det känns bra för mig”, är lite av det jag fått höra. Jag måste medge att jag är förvånad över hur positivt laddat mitt framtidsval är även för människor som inte alls tror själva. Det är till med så att de som är mest positiva intygar att de själva inte är religiösa, men…
Inställningen till tro, religion och andligt liv är minst sagt komplicerad trots att det borde vara världens enklaste sak i vårt land. Här har, var och en, rätten och möjligheten att välja fritt, utan att bli påtvingad trosuppfattningar eller sätt att vara och många väljer att blanda traditioner och uttryck från olika håll. Trots eller kanske tack vare att vi lever i världens mest sekulära land, lever vi också på den bästa platsen för den som nyfiket vill söka, pröva och utöva ett andligt liv. Det klimatet är viktigt att värna även när nya människor kommer till vårt land och använder sig av vår långa tradition att fritt få bekänna sin religion.
Birgitta Ed är en av Sveriges skickligaste PR-kvinnor, gift med moderatledaren Ulf Kristersson och har under 25 år verkat som entreprenör och rådgivare i näringslivet. Senast som medgrundare på byrån Six Year Plan som hon nu lämnat för att helhjärtat ägna sig åt att bli präst i Svenska kyrkan.
