På alla hjärtans dag har två väldigt olika kärleksfilmer biopremiär: 50 Shades Freed, och den svenska Hjärtat. 30-åriga Fanni Metelius har skrivit manus, regisserat, klippt och spelar huvudrollen. Vi mötte henne i Stockholm och pratade om att ha Xena krigarprinsessan som förebild, asymmetriskt rollövertagande och om alla hjärtans dag-dejter på Max.[vc_single_image image=”628″]Hjärtat är ett annorlunda utsnitt ur en kärlekshistoria. Den börjar där andra filmer slutar, alltså med att paret får varandra. Mika och Tesfay möts på en konstskola och blir kära. De har grejer på gång och är på väg uppåt i livet. Sedan får vi följa paret när tristess och problem smyger in i förhållandet. Det börjar med att Tesfay blir allt segare, går in i sig själv och hellre spelar tv-spel än ligger med Mika. Cigg på balkongen, ångestgräl på väg hem från krogen och vakna nätter rygg mot rygg i 90-sängen. Mika vägrar finna sig i avvisandet, och konfronterar Tesfay. Han ryggar tillbaka och plockar upp tv-spelkontrollen. Hjärtat är en film om maktkamper inom relationer, ”om intimitet i vår tid”, säger Fanni Metelius själv. Hon har skrivit manus, regisserat och klippt. Och spelar huvudrollen. Vi mötte henne i Stockholm en vecka före premiären.
– Jag har gjort flera filmer om sex, och kvinnors sexualitet. När jag var yngre var jag i en relation där jag blev sexuellt avvisad. Det påverkade oss båda fysiskt och psykiskt. Jag började tvivla på om jag var normal. Efteråt förstod jag att det var vanligt och började reflektera över varför jag aldrig sett den här typ av berättelse på film, säger hon.[vc_single_image image=”627″]Problematiken i filmen handlar ju om avvisning. Mika vill ligga, men Tesfay vill inte det. Det handlar om sex, men det handlar om annat också eller hur?
– Ja, i samband med det sexuella avvisandet slutar de också att kommunicera med varandra. Det börjar som en ganska ärlig och öppen relation. Sedan går hon in i en sorts medberoende. Hon blir väldigt observant på hur han mår. Hon lägger sig själv i andra hand i och med att hon är kvar i relationen, och söker hans bekräftelse. Vissa människor har väldigt lätt att gå in i den typen av roller. Det handlar nog om vad vi tänker att kärlek är?
Hur menar du?
– Ja, men du vet, den här klassiska romantiska kärleken. Där det ska vara svårt att få varandra, och det ska kännas starkt och omtumlande, liksom. Det har man lärt sig från filmen bland annat… Men det finns ju en annan typ av kärlek och relation där det inte är så mycket maktkamp utan mer mjuk tillit. Det är i sådana relationer som jag har vuxit mest, men jag tror att många lätt går in i det här mönstret av att en ska bära den andra. Det finns ett begrepp för det: asymmetriskt rollövertagande, som innebär att den ena parten går in mer i hur den andra känner, än tvärtom.
Jag gillade att Tesfay ändå är snäll hela filmen, han blir aldrig en skurk. Hans ambition är inte att såra Mika?
– Jag upplevde själv i den åldern, de är 22-23 år kanske, att det ofta fanns en sorg över de roller och könsroller som man hamnade i, i förhållanden. Både hos tjejer och killar. Och en maktlöshet, som Tesfay upplever. Han har kanske inte samma redskap att ta tag i det, och prata om känslor, som Mika har.
Trots att han är en modern man på alla sätt och alla värderingar sitter där de ska…
– Precis som hon vill definiera sig som fri och feministisk, och ändå börjar tvivla på och anklagar sig själv när han avvisar henne. Det har varit intressanta publikreaktioner från dem som sett filmen: många har känt igen sig väldigt mycket, och gråtit. Men vissa blir provocerade och någon sade ”jag köper inte att en ung tjej skulle vara kvar i en sån här relation i dag”. Det finns nåt laddat i att vår generation har potential att leva relativt jämställt, och en sårbarhet när vi inte gör det.
I filmens inledning pratar Mika om Sex and the city och vad det innebar för henne att se de självsäkra kvinnorna. Hon ville vara Samantha. Var SATC stort för dig också?
– Jag letade aktivt efter kvinnliga förebilder när jag var liten, så ja jag kollade mycket på Sex and the city. Och på Baywatch. Xena krigarprinsessan var min hjälte. Och så började jag lyssna på hip hop ganska tidigt, och i den världen hittade jag först bara killar. Sen hörde jag Lil Kim, jag tyckte hon var cool och hon rappade ju bara om sex, typ. Jag har nog alltid varit på jakt efter kvinnliga berättare att spegla mig i. Jag kände ofta igen mig mer i filmer om gangsterkillar och manliga boxare, än kvinnor, på film. Gangsterkillarna hade en inre konflikt som jag kände igen: ”Är för mycket? Jag gör en del dumma grejer, men förtjänar jag ändå att bli älskad?”
Hur nära dig ligger karaktären Mika?
– Jag skulle säga att Mika är väl till hälften jag, när jag var yngre.
Får man ens fråga det nuförtiden förresten, när konstnär och verk sammanblandas så extremt mycket?
– I den här filmen spelar jag mycket intima scener samtidigt som jag regisserar. Jag är ett av filmens sexobjekt, och samtidigt den som objektifierar. Jag är nyfiken på vad som händer när jag är upphovskvinna i så många led. Blir det annorlunda att kolla på sexscenerna för att man vet att det är jag som regisserar? Det intresserar mig.
Alltså vad som händer med betraktarnas blickar?
– Ja, och det är några som reagerat på det. Som säger att ”först tänkte jag att det var väl utelämnande sexscener men sen insåg jag att det ju är du som regisserar och då blev det en annan grej” och det tycker jag också. Många tjejer säger att dom aldrig har sett så ärliga och heta sexscener på film. Män har länge haft patent på coola sexscener på film.
Filmen har premiär på alla hjärtans dag. Vad har du för inställning till den högtidsdagen?
– För två år sen när vi höll på att filma Hjärtat var jag på väg hem efter en lång dag, det var skitstressigt, och så gick jag in på Max och skulle köpa en hamburgare. Jag visste inte att det var alla hjärtans dag, men så hade personalen tänt ljus, och spärrat av med såna där rep och dukat fint med vita dukar. Så att man skulle kunna ha sin alla hjärtans dag-dejt på Max. Då kände jag ”fan i helvete”. Jag var singel också. Ibland är det sårbart. Men jag tycker att det är kul att Hjärtat har premiär på alla hjärtans dag, samtidigt som nya 50 Shades-filmen, så att det finns alternativ om man vill se något annat.
Vill du tipsa om nåt?
– Jag vill tipsa om Det kallas kärlek, en avhandling som blivit bok, av Carin Holmberg. Det handlar om ojämlikhet bland jämställda par och bygger på intervjuer hon gjorde med par på 1980-talet. Där läste jag om asymmetriskt rollövertagande första gången. Den boken har jag lutat mig mot ibland under manusarbetet. Ett lite för deppigt tips för alla hjärtans dag kanske?
Man kan ju alltid gå och kolla på nya 50 shades efteråt om man blir för deppad av boken.
– Se Hjärtat istället!
