”Vad vill ni kallas?” Orden dyker upp på min Facebookvägg. Frågan ställs av en journalist och riktar sig till svarta finnar. Vilket ord ska journalisten använda för att – vadå? Det kommer ingen riktig förklaring, men intentionen finns där i tystnaden. Journalisten ber om hjälp så att hen inte ska såra afrofinnarna, eller de svarta finnarna, eller POC-finnarna med klumpiga ordval. Intentionen är alltså god. Men varför skulle journalisten anta att en svart finne, eller ens 100 kunde fatta ett nationellt beslut om hur de ska tituleras? Varför skulle den frågan ens vara relevant?
Mitt svar: för ”identitet” är det enda som verkligen återstår av begreppet ”identitetspolitik”. Ordet i sig för tankarna till något mindre relevant, något man har dille på snarare än villkoren för ens liv. Medan ekonomi, försvarsmakt, hälsa och skola hör till demokratins kärnfrågor är identitetspolitikens ”särintressen” (t.ex. kvinnor, HBTQI-personer, invandrare, funktionshindrade – stackars du som prickar alla dessa) lyxartiklar.
Vissa nationer stoltserar med dessa lyxfrågor: politiker proklamerar högljutt att de är emot rasism, kämpar för jämlikhet, alltid har gillat homosexuella (transrättigheter och funktionsvariationer har inte gjort lika stort mainstreamgenombrott så de lockar inte röster). I slutändan handlar det mer om PR än demokratins välfärd.
Visst är det vad vi slåss om? Demokratin – frihetens fäste som hotats av populismens mörker i snart 30 år. Men hur mycket hotas demokratin av populismen om demokratin redan behandlar delar av sin befolkning som lyxproblem? För att citera finska statsministern när han talade om Finlands populistiska parti Sannfinländarna: ”Våra värderingar skiljer sig inte avsevärt från deras.”
För att skära i samhällets kostnader ruckar vi på våra utbildningsmöjligheter, våra integrationsresurser, vårt bistånd, vår vård (hälso-, psyk-, special-, och åldrings-) och våra arbetarrättigheter. Förändringar som hotar alla som inte fötts med ”rätt” kön, i ”rätt” land eller i ”rätt” kropp, utan ett starkt socialt nätverk, pengar på banken och ”hederligt” släktnamn (helst lätt att uttala så man slipper skämmas om man uttalar fel, tack). Det kanske inte är lika tydligt som en känga i ansiktet, men skadan kan bli mycket värre, just för att ingen kan ställas till svars.
Ingen behöver erkänna att hen gjort eller sagt något homo-, trans-, funkofobiskt eller rasistiskt, vilket passar oss. Vi skäms, trivialiserar eller munhuggs hellre än konkret visar hur vi är en del av problemet. Vad som helst som inte kräver en verklig förändring. Missförstå mig rätt, att fråga någon hur den vill bli titulerad är fint, i vissa fall rent av grundläggande, men om engagemanget stannar där är gesten lika med noll.
Författaren Adrian Pereras debut-diktsvit White Monkey släpptes i augusti. Den 29-30 september framträder han bl a på Scener och Samtal i Göteborg.
