Caroline Ringskog Ferrada-Noli sjunker ner i soffan framför Disneys senaste film Vaiana och får syn på en näsa som hon aldrig sett förut i Disneys kosmos. En näsa som liknar hennes egen.När min bebis somnat sätter jag i ensamhet på Disneyfilmen vi skulle se. Varför inte liksom? Jag befinner mig redan liksom i barndomens tjänst. Detta är straffet för att det är så underbart att få barn. Disney och ketchup och all inclusive. Det är dags att börja vada i den skit som barnkultur är.
Jag börjar slötitta. Så flyttar jag mig närmre och närmre TV:n. Det är en tvådimensionell bild som på alla plasmaskärmar, men rent instinktivt vill jag kolla bakom om någon står där. Är det ett practical joke? Är det konst? Är det något som Marina Abramović kokat ihop, hon är i Stockholm över helgen. För på samma sätt som i hennes konstverk – typ byxorna ”action pants” där hon tagit ett par brallor och klippt bort tyget i grenen, dratt på sig dem utan trosor och visar sitt håriga kön – ser jag nu något som jag aldrig sett förut: en bred näsa i en Disneyfilm.
Sedan barnsben har man fått lära sig maktordningen i Disneys värld, ett mikrokosmos av makrovärlden. Vita människor är mer värda, av dem är killar bäst. Killar är bäst för de är aktiva. Tjejers status står i proportion till hur söta de är. Att vara söt definieras av en mall. Den mallen är byggd på ett västerländskt vitt utseende som ljus hy, vara smal, vara lång, ha smala höfter, ha rakt hår, ett hjärtformat ansikte med stora ögon, pussmun och framförallt rak näsa.
Denna näsa. Denna näsa skär genom alla årtionden alla filmer, alla karaktärer, även om det så är Aladdins Jasmine, HC Andersens populära nordiska karaktärer i Frost eller bara en snygg fisk som Ariel, den lilla sjöjungfrun. Alla vet att en vacker näsa är en rak näsa. Och att en kvinnlig huvudperson i Disneys värld måste vara vacker. Michael Jackson visste det, Marilyn Monroe, Kate Moss.
Historien kan vara hur skruvad som helst, som Elsa som lider av en psykosomatisk sjukdom som gör att allt hon rör vid blir is eller som Ariel som har fjäll på underkroppen. Fantasin når inga gränser, förutom vad gäller flickans plyte: en rak näsa ska hon ha. Skönhet är rak näsa och rak näsa är skönhet.
För ett barn är Disneyfilmer lika dokumentära som Uppdrag Granskning. Detta ÄR skönhet. För de säger och har visat det i snart ett sekel.
[vc_single_image image=”383″ block_size=”full”]Därför flyttar jag mig närmre plasmaskärmen och tar med mina modersfingrar på den. Jag ser en ung kvinna som inte är vit, inte är smal, jo smal, fast inte på samma sätt, en annan form, lite liksom bredare över armarna och höfterna, hon är kort, hon har svart hår och hon har platt näsa. Lik min egen. En näsa som jag aldrig sett förut i Disneys kosmos. Det är en näsa jag fått från min familj i Sydamerika. Det har alltid varit svårt att hitta kändisar, dessa halvgudar att avguda, att vara lik, för de som delar hudfärg och hårfärg och ursprung med mig har alltid opererat näsan för de vill vara söta såklart. När Moana nu skuttar, skrattar och badar i allt det härliga dataanimerade avslöjas en bluff. Det vi såg var inte skönhet. Det var vithet. Det var att vara västerländsk.
Men varför blir jag glad att någon som liknar mig blir objektifierad? Jo, för som kvinna i en manlig maktordning finns det en sak som är värre än att bli utsatt för sexism. Det är att inte bli det. I boken Brev till en nybliven förälder skriver Chimamanda Ngoze Adichie råd i 15 punkter till en nybliven mamma till en dotter. I boken skriver hon om hur flickan till skillnad från pojken får lära sig hur äktenskapet är ett mål, meningen med livet, anledningen att man finns till. Skönheten, färdigheter som matlagning och städning och socialibilitet, allt det blir prio för att det en dag ska kröna ett äktenskap.
Beyoncé citerar Adichies bok We should all be feminists i sin låt Flawless, där hon dansar sexigt i en baddräkt med en sugande blick mot kameran. Jag tänker på Beyoncés låt Put a ring on it. Och jag tänker på den nya rörelse på sociala medier av tjocka människor som tar sexiga bilder på sig själva. Och att jag blir glad över det nya skönhetsobjektet i Disneyfilmen.
Det finns liksom i grunden något fel här. Det är att revolutionen sker innanför ramen av normen. Rebellionet sker inom förtrycket.
Tankefelet är: att bli värderad av en yttre blick, the male gaze, är ingen rättighet, utan ett förtryck. Att ha rätt att vara sexig enligt normerna är ingen lyx, det är att förtryck. Det är upp till betraktaren att avgöra ens status. Den yttre blicken avgör en människas värde.
Att se är att bestämma. Att vara sedd är att bli bestämd över.
I en intervju säger Adichie, angående hennes ord ”we should all be feminists” i låten Flawless, att den här typ Beyoncéfeminism inte är hennes feminism för den relaterar så mycket till män. Beyoncéfeminsmen står i relation till mannen hela tiden. Samma med rätten till objektifiering. Moana. Att vara sexobjekt och tjock. Att vara sexobjekt med bred näsa, med brun hy.
”Did he hurt me, does he think I am sexy, do I forgive him, was he unfaitful? Is he lazy, is he rich?” ger Adiche exempel på vad hon menar med feminism som relaterar till män.
”To the left to the left, everything you own in a box to the left”, sjunger Beyoncé i den fantastiska låten Irreplacable. Det handlar om att hon slänger ut någon kille som har varit keff och skaffar en asmycket bättre.
Inom Beyoncéfeminismen, eller kanske ska jag säga den nya feminismen, är man stark i förhållande till en man.
Men det handlar fortfarande aldrig om kvinnan, det handlar om mannen.
Rätten till bli objektifierad är samma sak. Man är tjock men sexig i förhållande till en man.
Jag hör att detta låter som fatshaming. Då missförstår ni mig.
Det är inte fettet det är fel på. Det är blicken.
Jag behöver för att känna mig trygg leva i en värld utan blicken på mig. Jag måste få ha blicken.
Jag måste få vara ifred.
De är två dudes som har gjort Moana. Min glädje avtar ju mer kunskap jag får om dem.
Det är inte min film. Det är inte min näsas film. Det är återigen normens film. Men ännu mer cyniskt än man kunde tro. Disney har snappat upp trenden att bråka inom ramen, försöka bända upp skönhetsidealen och istället för att skippa objektifieringen av kvinnan, för det säljer, vidgar man begreppet för vad som får objektifieras. Nu ingår alltså en bred näsa. Varför är jag inte glad?
För blicken är fortfarande på mig.
Obs: jag vet att denna text är fett hetero och binär.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli är författare, skribent och tv-producent. Hon driver också podcasten En varg söker sin pod tillsammans med serietecknare Liv Strömquist.
