Ni har kanske hört det ett par gånger nu, men serievärlden är så mycket större än ankor i sjömansdräkt och äventyrsstinna journalister som utan problem tar med sin hund över hela världen (rabies/karantän någon?!). Tara Booth hör till generationen amerikanska serietecknare som skriver och illustrerar böcker som utgår från det egna livet, typ som dagböcker, vare sig det handlar om roliga historier eller oerhört destruktiva händelser.
Tara Booth har hyllats för att hon pratar öppet om psykisk ohälsa och depression. I ljuset av det sätter man skrattet i halsen när man läser Rattfylleri som beskriver en kväll som gick helt fel men samtidigt förändrade hennes liv…
När man först ser hennes serier tänker man ”ÅH gulligt” för de naivistiska bilderna osar av kattungar och slapstick i sin stil. Men tittar man närmare märker man att det gulliga bara finns på ytan. Huvudkaraktären har ju kissat ner sig! Eller gör andra saker som får en att vilja ta med henne hem och bädda ner henne.
– Jag heter Tara, jag skriver serier och målar.
Så låter det när Tara presenterar sig. Idag har hon i vanlig ordning varit ute med hundarna Beetle och Pico (som hon tackar för att de ger henne någon typ av struktur i vardagen) och målat keramik till ett samarbete hon håller på med. I en del av hennes liv utanför serietecknandet är hon nämligen konstnär. Serier har legat längst ner på hennes prio-lista ett tag säger hon. Hon har behövt en liten paus från allt som har med det att göra.
– Det är rätt tufft när en sak du älskat mest av allt och som fungerat som kreativ frizon blir ens heltidsjobb. Jag slutade rita ”på kul” och började serieteckna för pengarna och det gjorde att det roliga försvann. Jag tror också att jag då blev supermedveten om vad andra ville ha ut av mina serier och att de förväntningarna hämmade mig.
– Mina serier har fungerat som ett sätt att processa mina problem, men på senaste har jag inte varit lika intresserad på att dela mina personliga tankar med alla andra. I stället har jag börjat jobba med andra konstuttryck för att påminna mig själv om att hur härligt det är att skapa saker – och oroa mig lite mindre över innehållet.
Serietidningarna kom in rätt sent i hennes liv. Som barn läste hon såklart Katten Gustaf-stripparna i dagstidningen och Kalle & Hobbe någon gång när hon var över hos grannen, men det var inte förrän på college som det riktiga intresset tog fart. Det tackar hon Pat Aulisio – en serietidningskonnässör som hon blev kompis med som också drev ett litet förlag – och Charles Burn och hans episka tolv böcker långa Black Hole för.
– Illustrationerna var så otroligt vackra och seriens mörka och overkliga värld fascinerade mig enormt mycket. Det var olikt allt annat jag hade läst!
Det tog ett tag innan hon vågade testa själv, men hon minns att den första serien hon skrev handlade om när hon klippte sina tånaglar och skulle sälja dem till någon snubbe på internet.
I sitt eget serieskapande fokuserar Tara på bilderna. Det var också med illustrationerna allt började. När hon var liten upptäckte hon att hon var rätt bra på att rita eftersom hon fick så mycket beröm för sina bilder av Ninja Turtles (om du frågar är hennes favvo Donatello), så då var det ju bara att rita på. Men orden kom inte lika lätt. Hennes böcker innehåller ovanligt lite text, till och med för att vara i serie-sammanhang. Varför blev det så?
– Från början handlade det om att jag inte tyckte att jag kunde skriva, och jag oroade mig för att texten skulle göra det lättare för kritikerna att döma ut mig. Jag var rädd! Det var inte förrän senare som jag förstod att mitt sätt att berätta historier gjorde att fler kunde ta dem till sig och att läsarkretsen därför blev mycket större.
Vilket är ditt favoritord?
– LOL, jag vet inte varför men den frågan stressar mig.
Vilken är din favoritfärg då?
– Röd-orange.
Och din favoritform?
– Vingliga diamantformer eller små droppar.
Rattfylleri har precis översatts till svenska, men kom ut i USA år 2016 och är en sann och sorglig historia om hur Tara haffas av polisen när hon kör bil full och sedan styr upp sitt liv. Hon beskriver sina neuroser och sitt äckel med ärlighet och humor och tecknar ut varenda detalj av hur det är att vara sådär berusad.
– Rattfylleri kom till i processen att förstå vad som hände den där kvällen. Allt kändes så suddigt och overkligt. Men med hjälp av serieskapandet kan jag kapsla in speciellt skamfyllda ögonblick från det förflutna och låta dem anta en form som jag förstår. Jag tänker att tecknandet fungerar ungefär på samma frigörande sätt som att bikta sig.
Fokuserade du på din egen upplevelse när du skrev Rattfylleri eller pratade du också med andra som var med när det hände, eller med människor med liknande erfarenheter?
– Serien handlar bara om min egen upplevelse, men när jag blev tagen av polisen så ingick det i mitt straff att jag skulle träffa andra som hade gjort samma sak – och jag har också suttit på oändligt många AA-möten och hört vad de har gått igenom.
På vilket sätt har serierna hjälpt dig?
– Gensvaret när man delar med sig av sina misslyckanden och mentala problem har varit otroligt läkande. Jag har både blivit bekräftad och tröstad av att det finns så många därute som kan relatera till det jag har gått igenom. Jag har blottat några av mina mörkaste sidor och andra har känt igen sig i det… det har gjort att jag inte känt mig lika ensam.
Du blev nykter efter den här händelsen, vilket vi också kan läsa om i boken. Hur känner du idag när du är bland folk som dricker?
– Jag älskar inte fulla människor, men det är helt ok att vara bland folk som dricker. Det är något soft med att hänga med människor som druckit ett enstaka glas, det blir en rätt skön och opretentiös vibb då, men så fort det går över gränsen och det börjar sluddras när jag sitter bredvid och är nykter blir det bara pinsamt och jobbigt. I det läget märker jag på en gång att de slutar lyssna på vad jag säger och de förändras ganska drastiskt rent personlighetsmässigt också. Ibland när jag är på fest och folk blir fulla blir jag ledsen och avundsjuk på att jag inte kan bli berusad längre, men för det mesta vet jag att jag trivs bäst hemma ändå.
Rattfylleri är extremt självutlämnande, är du så i riktiga livet också?
– Jag är generellt en rätt tillbakadragen person, men när jag hängt med andra ett tag går det rätt fort för mig att berätta allt. Jag är som en öppen bok som inte gillar att hålla saker för mig själv.
Vilka fördomar möter du som serietecknare?
– Det tog jättelång tid för mina föräldrar att ta mitt jobb på allvar. Det är också lite knäppt att folk tror att de känner mig, eller att de tror att allt jag skrivit om är 100% baserat på verkliga händelser. Inte för att det gör så mycket, jag gillar känslan av att folk har sett mig och tror att de förstår mig.
Du är på väg till Sverige för att vara med på Stockholm Internationella seriefestival på Kulturhuset, vad förväntar du dig av oss då?
– Jag känner mig redo att träffa ett antal supergulliga, artiga, långa blondiner!
____________________________________________
Stockholms Internationella Seriefestival (SIS) äger rum 12-14 maj i på Kulturhuset i Stockholm, här kan du läsa hela festivalprogrammet.
