Hon är Guldbaggenominerad och har det otroliga SVT-polisdramat Tunna blå linjen bakom sig, men just nu lever Sanna Lenken bara med Comedy Queen – filmen som är baserad på Jenny Jägerfelds bok med samma namn.
Comedy Queen är en berättelse om snart 13-åriga Sasha vars mamma har tagit livet av sig. Som strategi för att överleva, eller övervinna sorgen, väljer hon att försöka bli så olik sin mamma som möjligt. Hon klipper håret, vägrar läsa böcker och bestämmer sig för att aldrig ta hand om något som lever. Och så vill hon få sin pappa att skratta igen – och för att det ska gå måste hon bli en Comedy Queen.
Det är en sån där historia som det är helt omöjligt att inte bli berörd av, till och med stenhjärtan har hulkat över flickan som lägger sig raklång på golvet och tittar upp i taket när hon är ledsen, för på så sätt rinner tårarna tillbaka ner i ögonen igen. Sanna Lenken, som skildrat unga människor tidigare (till exempel i långfilmen Min lilla syster och kortfilmen Nattbarn), av olika anledningar hamnar hon där, säger att hon tackade ja till att göra Comedy Queen nästan omgående.
– Jag blev så berörd när jag läste boken och så är det ju något med att skildra unga tjejer som lever ut och går över gränser och kan vara allt och inget på en och samma gång som jag tycker om, säger hon.
Hur var du själv som tonåring?
– Jag känner igen mig i Sasha. Jag rakade inte av mig håret, men jag färgade det i alla möjliga färger och var lite kantstött. Jag grubblade mycket. Jag försökte nog passa in väldigt mycket i en idé om vem jag skulle vara. Idealet för mig då var skör, tunn och svag, för då trodde jag att man skulle bli uppskattad och sedd. Och det är kanske därför jag återkommer till filmerna och rollerna som är motsats till det eller kanske tampas med de tankarna. Men jag var glad också, jag var inte konstant deprimerad, hahaha.
Från Tunna blå linjen till Comedy Queen, det är ju inte direkt raka spåret däremellan. Vad förenar de två olika världarna? Oskar Töringe?
– Nej, men jag tror det finns likheter i att de båda innehåller djupt mänskliga karaktärer. Där ser man släktskapet i min regi; att jag försöker vara så ärligt som möjligt i det jag gör. Dessutom tycker jag att både tv-serien och filmen pendlar mellan ljus och mörker. Jag gillar när film gör det.
Beskriv dig själv som regissör!
– Jag är emotionell snarare än rationell, inlyssnande på stämningar och noggrann – inte bara i förberedelserna och regin, utan även i efterarbetet. Och så är det jätteviktigt med trygghet och lust för mig. Jag tror på det för att få fram bra skådespel.
När förstod du första gången vad en regissör var för något?
– När jag var 14-15 år, det vet jag väldigt tydligt för jag gjorde ett specialarbete om Suzanne Osten då. Jag var helt besatt av henne, brådmogen som jag var, och stalkade henne. Stod utanför Kulturhuset Stadsteatern och väntade på henne. Helt sjukt!
Wow! Har ni pratat om det här?
– Ja, vi hade ett samtal på scen en gång och då läste jag från min dagbok från den tiden. Jag hade sett filmen Skyddsängeln som hon har gjort och blev helt uppslukad av skådespeleriet och hela den världen. I dagboken stod det att den dagen jag sett filmen bestämde jag mig för att jag skulle jobba med film. Då ville jag bli skådespelare för det låg väl närmast till hands. Men det tog väldigt tog lång tid innan jag förstod att jag skulle regissera och det tror jag beror på att det fanns så få förebilder.
När förstod du att du var bra på att regissera då?
– Det var faktiskt inte förrän någon sa det åt mig. Jag gick på en filmskola i Danmark efter att ha arbetat med film under andra regissörer och insett att jag tyckte det var tråkigt att uppfylla deras önskemål eftersom jag hellre ville skapa själv. Men inte ens då kunde jag föreställa mig att jag skulle bli regissör. Inte förrän jag gjorde filmer där och en lärare sa till mig att jag skulle söka regi-utbildningen. Ibland är det det man behöver. Att någon ser en och säger det rakt ut. Och efter det fanns ingen återvändo.
I Comedy Queen är det en skådespelare som i princip bär hela filmen. Kan vi prata om henne. Sigrid Johnson som spelar Sasha.
– Hon golvade mig med henne kraft och mognad. Men jag minns att jag tyckte hon såg alldeles för snäll ut på audition, med sitt blonda hår i page. Jag hade en bild av att Sasha skulle se tuffare ut, men det behövde jag ju inte vara rädd för. Sigrid är en riktig tuffing bara genom att vara sig själv.
Hur jobbade ni ihop?
– Vi jobbade jättemycket innan inspelning med att repetera och skapa trygghet. Jag ville få henne att känna att hon kunde göra precis vad hon ville framför kameran och att hon skulle våga kasta sig ut. Vi gjorde till exempel väldigt många improvisationer. En gång arrangerade vi ett kalas där alla var med. Även mamman. Ingen visste riktigt vad som skulle hända och jag viskade olika direktiv i allas ögon. Det urartade på slutet för mamma mådde dåligt och farmorn skulle försöka få allting att vara trevligt och under kontroll. På så sätt skapades en väldigt bra grund. Med trygghet växer folk tänker jag.
Har du konkreta tips för att skapa den där tryggheten på inspelningsplats? Alltså kommer man med bullar, pratar mycket om sig själv eller så?
– Mycket handlar om att träffas, lära känna varandra och prata. Det ska vara okej att känna sig dålig när man presterar. Men också att se hur skådespelarna mår och bryta för paus i rätt ögonblick för att alla ska orka nästa scen. Och presenter. Sigrid fick en fin tekopp i pepp-present halvvägs genom inspelning. Det är en bonus man har när man är barnskådis!
Vilken är nyckelscenen i filmen enligt dig och hur jobbade ni med den?
– Hmm. Det finns många vändpunkter i filmen, men en förlösande scen är när Sasha ska göra stand-up på en riktigt klubb. Inför det repade vi på Norra Brunn med Nour El Refai. En sak jag alltid försöker är att skapa situationer för skådespelarna som känns äkta och naturliga, så jag ville att det skulle vara mycket folk där, att det skulle spelas hög klubbmusik och att det verkligen skulle kännas som att komma in i en vuxen miljö: Varsågod kliv in i den här verkligheten liksom!
Publiken som Comedy Queen är tänkt för, den yngre generation, är ju otroligt krävande, bara en nyans skevar eller en detalj blir fel kan de avfärda hela historier. Har ni haft det i åtanke när ni gjorde filmen?
– Sådär kan det vara även med vuxenfilm, men jag vill inte vara alltför ängslig. Om jag blir berörd så tror jag att även en 13-åring kan bli det, även om hen inte köper alla detaljer. Min stora farhåga är att inte beröra. De unga skådespelarna har också varit väldigt bra att säga till om det är någon replik som känns fel. Till exempel stod det i manus att någon av dem skulle säga ”Du är helt djävla loco, som din morsa” men där var de tydliga med att så skulle de aldrig uttrycka sig. De sa ”galen” i stället. Förresten en grej som jag tycker är jobbig är alla de som läst boken och älskat den och när de märker att filmen inte alls motsvarar boken. De kan hitta massor av ”fel”. Men det får man ju räkna med när man baserar en film på en bok.
