När Trion, en på papperet ganska ordinär roman om tre unga människor som försöker hitta sig själva och varandra i Stockholm, såldes till Storbritannien och Tyskland innan den kommit ut i Sverige började förlaget effektivt trissa upp intresset även på hemmaplan. Det fick kritikerna att surna till och Hedmans debutverk Trion mötte en kör av närmast anklagande röster på recensionsdagen – oavsett om man tycker att det är rätt eller fel kan man konstatera att det är en ovanlig behandling av en debutant. ”Hajpen är stor. Tillräckligt stor för att göra en gnetig kritiker misstänksam” var en berömvärt tydlig innehållsdeklaration till Expressens recension. Under den dryga månad som gått sedan recensionsdagen har även gott om försvarare av Trion klivit fram, DN:s Greta Thurfjell har exempelvis dragit en lans för boken.
När vi träffar 28-åriga Johanna Hedman i Stockholm har hon äntligen kunnat ta lite semester. Sommarens planerade ledighet sköts på framtiden på grund av att redan nämnda bok-hype höll henne upptagen med intervjuer och kontakter med utländska förlag. Nu är hon ledig ett tag, senare i höst flyttar hon till Bryssel för att jobba inom EU.
När började du skriva Trion?
Det var inget sånt där tydligt ögonblick när jag satte mig ner och började skriva den. Jag hade skissat på scener och på karaktärerna under ganska lång tid men på ett väldigt oseriöst sätt, jag tog det inte riktigt på allvar utan skrev för att det var roligt. Men jag kunde också se att det jag gjorde i början inte var bra. Jag hade inte hittat en ton eller en röst, det klingade falskt. Men karaktärerna fanns där redan från början och tanken på den här trion med dynamiken mellan dem. Jag har aldrig ägnat mig åt skrivande på heltid och aldrig gått på någon skrivarskola. Jag pluggade litteraturvetenskap när jag var nitton och tog en kandidat i det när jag var typ 20 år…
Började du redan då, när du var 19-20, att skissa på Thora, Hugo och August?
Nej inte så långt tillbaka. Men litteraturen har alltid funnits där. Den har nog varit min utgångspunkt i allt men det har känts avlägset att jobba med kultur, det fanns inga kulturarbetare runt mig när jag växte upp. När jag pluggade litteraturvetenskap insåg jag att jag inte ville jobba akademiskt med litteratur. Det som blev boken kom till runt 2018. Då hade jag läst så pass mycket att jag hade börjat få en egen stil när jag skrev. Jag fick syn på vad jag tyckte om med texter och vad jag drogs till. Det var som att min berättarröst alstrades ur det.
Hur tydligt var det för dig, när du hittade din röst?
Med Trion var det tydligt. Jag har skrivit den kronologiskt men det tog lång tid innan jag hittade ingången. Jag har testat massvis med olika perspektiv och olika sätt att inleda berättelsen på. Sen kom första meningen ”Frances ringer en dag…” och den hade med sig en ton som kändes rätt och så fortsatte jag på det spåret. Plötsligt märkte jag att det flöt. Det är som ett musikstycke, man hör när det är rena toner och man hör när det klingar falskt. Och när jag skrivit klart den där första delen så hade jag också fått ett bättre grepp om karaktären Hugo, han var undflyende länge.
Vad var det som var svårt med Hugo?
Kanske att han är den vanligaste karaktären av de tre. Thora och August är mer litterära karaktärer. De är dragna till sin spets. Han är en vanligare person och vanlighet är svårare att gestalta. 2018 började jag ta texten på större allvar. När det dök upp ett problem med en scen så jobbade jag med det, tidigare hade jag bara gett upp eller gått vidare till något annat. Nu stannade jag och gnetade på. Det gör ju väldigt stor skillnad att man nöter nånting. Jag tror att jag tog det på större allvar då eftersom jag var i slutet av min utbildning och började tänka på vad jag hade gjort och inte gjort. Började tänka på att jag hade haft så mycket tid som student och kunde lalla runt, insåg att tiden skulle bli mer dyrbar när jag började jobba heltid. Jag ville ta texten på allvar.
Det låter som ett väldigt solitärt arbete för dig? Du bollade inte texten med någon?
Nej, det var väl ganska solitärt.
Varför behövde du ha det så?
Jag reflekterade aldrig ens över att det fanns andra sätt att lägga upp det på, så jag upplevde det inte som ensamt. Det kändes bara som ett självklart arbetssätt.
Men du hade ju kunnat kolla med vänner och familj och så?
Ja… När jag skickade in det till förlaget var det ingen annan som hade läst manuset. Jag tror att jag ville komma underfund med vad jag tycker är bra på egen hand. Det var, och är, verkligen inte perfekt eller så, men om man visar det för folk man känner vill de ju alltid läsa välvilligt och det kan vara svårt att ge feedback till en vän. Det kändes bättre att få ett någorlunda objektivt utlåtande från ett förlag.
När du skickade in Trion till förlag – vad kände du själv att du hade åstadkommit?
Jag var framför allt väldigt nöjd med att jag hade skrivit färdigt den. Att jag hade färdigställt det här långa dokumentet. Det manus jag skickade in är väldigt likt den bok som kom ut i somras, även om vi såklart finslipat en hel del grejer och både min förläggare och redaktör gav väldigt bra kommentarer och förslag. Men jag trodde ju inte att manuset skulle bli antaget utan tänkte att jag skulle få ett fint utlåtande i bästa fall.
Så du blev överraskad när förlaget hörde av sig och ville ge ut den?
Jag skickade det till två förlag och Norstedts hörde av sig efter en månad ungefär. De skickade ett mejl som först hamnade i skräpkorgen… Men jag har tänkt på det där med det sociala i att skriva, att det känns som att det är rätt vanligt idag, att folk skriver i team nästan? På ett teoretiskt plan kan jag förstå det men för min egen del kan jag inte tänka mig något värre än att sitta och dela ofärdig text med andra människor.
Det kanske handlar om vem man är, att man tycker det är jobbigt att visa grejer som inte är färdiga eller perfekta?
Eller för mig är det nog inte så mycket det… Klart att jag har nåt drag av perfektionism, men det är mer att jag är rädd för att det skulle göra mig väldigt beroende av yttre bekräftelse. Att jag hela tiden skulle behöva att andra säger till mig att något är bra, att jag är på rätt väg. Jag tycker att litteratur är så viktigt att jag vill ha en egen känsla för vad som är bra och dåligt snarare än att bli beroende av att någon annan säger det till mig. Det är klart att jag behöver bekräftelse och feedback också, men i ett mycket senare skede.
Tror du att det hjälper att du kommer lite utifrån, att du har en annan karriär?
Men jag vill inte överdriva det där heller, visst jag har inte gått Biskops-Arnö men det är inte som att jag kommer från ingenstans och helt saknar beröringspunkter med den litterära världen. Men jag har inte lagt någon försörjningsbörda på mitt skrivande, jag har inte sett det som en karriär, jag frilansar inte som kulturjournalist eller så, om jag gjort det hade jag väl varit mer beroende av den världen. Så visst kan jag känna en viss frihet i och med det.
Jag tyckte om Trion inte minst för språket och tonträffen som jag tycker är hundraprocentig. Stämningen sitter så perfekt, man lever sig in i handlingen och karaktärerna. Jag har försökt förstå vad det där är, hur du gör, men kan inte. Kan du förstå det, sätta ord på det?
Det är jättesvårt. Jag kan bara säga att jag vet det när jag skriver. Jag känner när det är rätt och jag känner när det är fel. Men det är väldigt svårt att säga vad det är som gör det. Det är nåt jag själv tänker väldigt mycket på när jag läser: tonaliteten, rösten och stämningen, och om den är sann hela vägen, från början till slut.
Man hamnar lätt i en diskussion om just äkthet, vad som är äkta?
Ja, men jag menar inte äkta som autentisk, utan mer äkta som i att om du börjar sjunga falskt eller håller rätt ton. Sjunger rent, eller vad man säger. Och om du sjunger falskt ska det i så fall vara ett medvetet val.
Du sade i en intervju med DN att du ville skriva en berättelse, vad hade du med dig i form av handling in i skrivandet?
När jag sade att jag ville skriva en berättelse så menade jag nog att boken inte bara skulle röra sig inom en persons tankar och känslor utan att det skulle finnas en större berättelse i den yttre världen. Det låter kanske flummigt? Jag ville skriva en bok där en scen leder till en annan. Det var nog det jag for efter. Lite av ett episkt anspråk kanske, att det utspelar sig under en längre tid och så. Jag tror att svaret i DN också kom från en diskussion om hur vanligt det har blivit med romaner som kombinerar fiktion med verklighet. Så med berättelse menade jag också att jag ville skriva en roman som inte utgår från mitt eget liv.
Jag tycker att det är svårt att inte dra paralleller till Klas Östergren vad gäller din tonträff och stämning, ser du det också?
Ja… Han är ju också en författare som utgår mycket från stämning. Det är det som är så intressant med ton och röst, att du kan öppna en bok och direkt veta att det är en Klas Östergren-bok. Det är väldigt fascinerande och svårgreppbart, vad det är som gör att man känner igen en författares ton.
Ett tema i Trion är klass. Hur ser din klassbakgrund ut?
Måste jag svara på det?
Ja. Eller måste och måste…
Jag har svarat på det så många gånger under sommaren. Jag kommer inte från Thoras bakgrund. Inte överklass på Östermalm. Vi var en vanlig medelklassfamilj. Jag är uppvuxen i Hornstull på Södermalm och gick i en grundskola som nog var mer blandad då än vad den är nu. Hornstull har förändrats väldigt mycket sen jag var liten. Nu kan jag se tillbaka på den tiden och tänka att fanns rätt tydliga klassmarkörer mellan oss, även om vi som barn så klart inte gjorde en klassanalys av det då.
Hur medvetet var det att du plockade in det i trion?
Det var verkligen inte så att jag tänkte att jag skulle skriva en bok om klass. Mer att Thora-karaktären var så naturligt överklass, och det var självklart att Hugo behövde reagera på det. Så det växte ur det, att man har olika sätt att röra sig i världen, röra sig i Stockholm, med olika grader av självklarhet. Stockholm är en så segregerad stad också att jag tycker att den tematiken dyker upp ganska naturligt när man skriver om karaktärer som rör sig här.
För en knapp månad sedan kom recensionerna av Trion, som på ett plan var väldigt hyllande och på ett annat plan tydligt besvikna. Samtidigt är det ju extremt ovanligt att en litterär debutant recenseras stort i alla dagstidningar på själva recensionsdagen. Hur var den dagen för dig?
Alltså, jag blev ärligt talat inte så förvånad av recensionerna. Det var ingen chock. Jag hade pratat med ganska många journalister under sommaren och jag förstod tidigt vad för slags mediedramaturgi som höll på att skapas om boken. Så när recensionerna kom var det mer en bekräftelse på det.
Vad var det för mediedramaturgi du såg höll på att byggas upp?
Att man skulle genomskåda en så kallad hype. Så jag blev inte förvånad.
Jag tyckte det var märkligt att läsa recensioner av en debutant där kritikerna hade så mycket gott att säga om boken i fråga, men alla ändå landade i att den trots det inte är särskilt bra?
I början läste jag recensionerna. Sedan slutade jag läsa. Men jag får ju saker återberättade för mig, typ om de pratar om boken i en podd. Men jag har medvetet zoomat ut så jag vet inte riktigt vad diskursen är nu. Veckan innan recensionerna kom sa jag till min förläggare att jag trodde att det skulle bli ungefär som det sen blev. Men det betyder inte att det är roligt att ha rätt.
Många tyckte att du borde vara arg på förlagets PR-avdelning. Är du arg på förlagets PR-avdelning?
Nej jag är inte arg på förlagets PR-avdelning.
Det måste vara dubbelt? Recensionerna kanske blev svalare än de varit utan ”hype”, men Trion har ju också fått extremt mycket uppmärksamhet och kan hitta fram till många läsare. Hade pressavdelningen skrivit ”det här är en bok av en okänd debutant som handlar om tre kompisar som fikar och cyklar runt i stan” så hade sannolikt inte media brytt sig jättemycket?
Nej, förmodligen inte. Jag har självklart mycket tankar om det här, mycket åsikter om hur recensionerna var och hur litteraturkritiken ser ut i Sverige. Jag tror att jag vill säga något om det i framtiden men inte just nu.
Om vi pratar om uppmärksamheten överlag: det pratas om dig i poddar och du har gjort många intervjuer med stora medier. Hur är det?
Ja eftersom jag knappt lyssnar på eller läser nåt så påverkar det inte mig jättemycket… Just nu är jag väldigt glad att mitt liv inte är så tätt förbundet med den svenska kulturbranschen. Det känns som att det ligger väldigt långt ifrån mig för jag känner inte människorna som pratar och skriver om boken. Om jag hade varit i den här svängen sedan tidigare hade det kanske känts närmare. Men klart det är konstigt.
Jag gissar att det är ett ganska stort steg från att vara en anonym FN-tjänsteperson till att vara på DN:s omslag?
Jag ser i och för sig inte mig själv som en anonym FN-person, men visst är det ett stort steg att gå från att ha suttit och skrivit för mig själv och så baam är texten en del av en offentlighet. Ett offentligt rum som folk kliver in och ut ur med olika agendor och sätt att läsa. Det är jättekonstigt. Men för mig var det nog mest omtumlande när boken började bli såld till utlandet. När jag fick brev från utländska förläggare. Nu har jag hunnit vänja mig mer vid att bli läst.
Vad skrev de?
De skrev väldigt fina saker och det var första gången som boken mötte läsare utanför Norstedts-huset. De skrev ganska långa brev om hur de läste den, hur de placerade in den i den litterära kontexten i sitt land och så, det var intressant och det var då det gick upp för mig att den var på väg ut som bok i världen.
Det pratas redan, bland Johanna Hedman-fans, om din nästa bok. ”Tänk hennes nästa bok, den kommer bli fantastisk”. Är det ett rimligt antagande att du aldrig kommer att kunna skriva i en lika fri situation som när du skrev Trion?
Alltså när jag skriver nästa bok menar du?
Ja.
Hm, jag känner mig nog ändå ganska fri. Om något känner jag mig ännu mer förankrad i vad jag själv tycker är bra litteratur. Det är skönt att jag hunnit utveckla en egen måttstock för vad jag tycker om, man kan ju inte anpassa sig efter andras smak. Jag har lite svårt för den här ”åh stackars debutant”-tonen. Då känner jag mer, det är klart att jag kommer fortsätta skriva. Det är lite för tidigt att säga hur jag kommer uppleva skrivandet framöver, klart det är en annorlunda situation. Nu vet ju folk omkring mig att jag skriver. Men det gör det också lättare att ta skrivandet på allvar, tidigare kändes det mer som jag höll på med något i smyg, något som var lite pinsamt. Men jag tycker ju inte att uppmärksamhet är det roligaste i världen så om jag skriver en till bok och den inte blir lika uppmärksammad skulle jag tycka att det var ganska skönt. Den biten känner jag mig inte orolig för. Det är ju själva skrivandet som är roligt, när jag sitter och letar efter en karaktär, en röst. Om det jag skriver på nu skulle bli en andra bok så tror jag att den pressen, eller rädslan, skulle komma först när förlaget kommer in i bilden. Å andra sidan känner jag att jag har släppt Trion, jag fick göra det redan i våras eftersom texten skulle börja översättas till andra språk, så jag kunde inte vara inne i texten och göra så stora ändringar.
Får du mycket kommentarer från läsare?
Inte än. Men jag kanske inte är så lätt att höra av sig till, jag har ju inga offentliga sociala medie-konton.
Trion känns ju som en bok som man vill prata med dig om, ”Varför gjorde Thora sådär”?
Ja det kanske kommer, den har ju inte varit ute så länge än. Mina vänner vill gärna diskutera den med mig men jag tycker det känns jobbigt att sitta och ha en bokcirkel med dem. De känner ju mig som person, inte som författare. Det blir en lite konstig krock. Det är mer med de utländska förläggarna och översättarna jag diskuterar boken nu.
Du har släppt boken säger du, men har du även släppt karaktärerna eller tänker du på dem ibland?
Oj, jag trodde du skulle fråga om jag skulle skriva en uppföljare, haha.
Nej. Men okej ska du det?
Haha, nej det tror jag inte. Och jag tänker inte på Hugo, Thora och August. När jag skissar på scener nu så är det tydligt att de karaktärerna inte pratar med mig längre. De har tystnat.
Gud, du är så osentimental kring de här karaktärerna?
Ja kanske. Jag har ärligt talat inte tittat på texten på länge nu. Jag kommer behöva göra en sista koll mot den engelska översättningen inom kort men jag drar mig lite för det.
Ska du resa runt på lanseringsturné och sånt?
Ja, det kommer nog bli lite sånt. Jag tror den kommer ut på Island först, och sen blir det England nästa år. De vill gärna att jag ska komma till London. Det känns typ som att jag ska komma ut i societeten i London och presenteras för den litterära världen där.
Som att du ska debutera på en sån där bal?
Ja exakt, presenteras för hovet och niga.
Du verkar inte helt bekväm i att gå in i den där rollen som författare…
Vadå baserat på hur jag är nu eller haha?
Nej nej, baserat på vad du sade i intervjuer kring utgivningen. Hur tänker på det där nu och framöver, att åka till London och presenteras för den litterära societeten via Penguin Random House och sånt?
Jag känner nog att jag blivit rätt härdad efter den här sommaren. Jag fick ganska snabbt gå in i en författarroll. Jag är ju fortfarande mig själv men jag väljer vad jag delar med mig av. Det jag tycker är besvärligt är när vissa journalister vill koppla mig som privatperson till boken. Det har jag svårt för inte bara när det gäller mig själv utan generellt, hur man pratar med författare om böcker. Jag tycker ofta att författarna kan stå i vägen för sina böcker. Att det finns det här kravet på författare att ha en intressant berättelse om bokens tillblivelse. I själva verket är ju att skriva en bok väldigt… Det är inte så spännande. Du sitter bara och skriver. Det är ett arbete som tar väldigt mycket tid men allt runtomkring är väldigt vardagligt. Det här att man ska vara personan Författare, ha in sitt privatliv i det, att man ska bjuda in journalister hem till sig och sånt. Jag tycker det känns obekvämt. Och att man kan få en så märklig guru-aktig roll. Jag har fått frågor som typ ”Vad är kärlek?”, och det har inte varit kopplat till Trion, de frågar inte vad nån av karaktärerna tänker om kärlek eller hur jag har tänkt kring att gestalta kärlek, utan jag som person ska svara på det… vilket känns svårt. Det är väl bättre att fråga någon med mer livserfarenhet än vad jag har. Man blir ju inte klok bara för att man har skrivit en bok.
Det är säkert Paolo Coelhos fel, tror du inte? Han svarar ju garanterat på såna frågor.
Ja kanske. Jag känner bara att jag inte vet så mycket, och så förväntas jag sitta på en massa svar. Det centrala i skrivande och litteratur handlar om att man inte vet tycker jag men hela diskussionen kring böcker och författare är ändå uppbyggd kring en frågor- och svar-struktur där författaren förväntas sitta på svar. Så känner jag inte att det är för mig i alla fall.
Om du hade önskat en person som pratade om Trion, som inte är du, vem hade du velat se då?
Min förläggare haha. Eller nej. Eller jo, det är nog lite sant. Det hade varit intressant att höra mer om vad förläggare och redaktörer överlag tycker och tänker om litteratur. Men jag tycker att personer som är bra på att läsa borde lyftas fram betydligt mer. Och författare är inte nödvändigtvis bra läsare av sina egna böcker. Det är en konst att läsa djupgående och sedan kunna förmedla den läsupplevelsen till andra utöver värdeomdömen som bra eller dåligt eller tråkigt. Det är fantastiskt när någon som är bra på att läsa låser upp en text för en. Jag kan förstå intresset för att prata med författare men jag, och nu pratar jag från mig själv, är väldigt ointresserad av författares personliga biografier, var de växte upp och sånt. Jag tycker om att läsa författarintervjuer där de fokuserar mycket på hantverket och på författares litterära influenser. Men många författarintervjuer blir ofta ett slags livsstilsintervjuer om personliga erfarenheter… Det är inte så mycket kring estetik och språk.
Men är inte sånt väldigt svårt att sätta ord på?
Jo det är väl det. Man tar enklast möjliga väg.
Ja. Plus att författare alltjämt är superstjärnor i mångas ögon.
Är de verkligen det?
Ja jag tror det. De flesta människor skriver inte en bok, de är revisorer eller rörmokare.
Ja det är såklart sant. Det har jag märkt nu när jag säger att jag skrivit en bok, att det finns en sorts aura kring författaren. Men jag tror inte det handlar så mycket om litteratur, utan att man tänker att man som författare är fri, man styr över sin arbetstid, man får förverkliga sig själv och så, man blir lyssnad till. Men jag vet inte om det är så.
Men du sade ju just att journalister frågar dig vad kärlek är. Det är väl ändå att vara lyssnad till? Ingen frågar en revisor vad kärlek är.
Haha, okej absolut. Men sen blir man ju också utlämnad, det är lite som när vi sitter och pratar nu. Sen ska ju du transkribera det här och välja ut vad jag har sagt. Det jag säger nu, som kanske låter normalt och vettigt, ser plötsligt idiotiskt ut i text för då får det en annan tyngd.
Du nämnde att du skriver nu också. Tror du att det du skriver nu kommer bli din nästa bok?
Det känns för tidigt att säga. Men jo, jag kan väl se att det kanske kommer utvecklas till nåt intressant. Men den roligaste delen med Trion var ju att skriva den, inte att göra intervjuer. Så jag vill inte tänka för mycket på att det här nya kanske utvecklas till en bok. För då vet jag att det roligaste är över för mig.
Det låter inte som att du har så mycket ego?
Jo, det har väl alla?
Jag tror det, men jag tänker att många människor skulle tycka att det var roligt om DN ville intervjua dem och folk frågade dem vad kärlek är?
Ja, okej nej sånt tycker jag inte är så roligt. Men jag tror att det är för att jag upplever alla de här intervjuerna som en stor kontrollförlust. Att man ska presenteras för något slags offentlighet. Man blir inramad av en journalist som bestämmer en viss vinkel. Men det kanske är för att det blev så himla mycket på en gång kring Trion och jag var inte alls beredd på det. Jag menar inte att man behöver ha silkesvantar när man hanterar intervjuobjekt, men redan i den första intervjun jag gjorde med en journalist kände jag mig nästan som en politiker som skulle skärskådas.
Att du skulle ställas till svars för något?
Och då fanns inte ens boken ute. Det smickrade inte mitt ego jättemycket. Bekräftelsen som man får från offentligheten är ganska tom. Eller det är klart att den betyder något också. Men det betyder ju mer när jag träffar en människa i riktiga livet än när någon skriver nåt på nätet om boken. Det har inte samma påverkan på mig.
Vad är det finaste nån sagt om Trion?
Jag blev väldigt glad när den danska förläggaren skrev att han hade drömt om karaktärerna. Det var första gången som jag på riktigt fick ta del av nån annans läsning av boken. Det tyckte jag var så sjukt, att en person som jag aldrig träffat hade läst nåt jag skrivit och blivit så, att han var ledsen när boken tog slut och att han drömt om trion på natten. Om den kan nå fram till några få personer på det sättet så gör det inte så mycket om några andra verkligen inte tycker om den.
Johanna Hedman är författare till romanen Trion. Hon är utbildad inom freds- och konfliktstudier och har arbetat för FN i New York och Amnesty i Sverige. I höst flyttar hon till Bryssel för att arbeta inom EU.
